Ett problem med nya discipliner och gamla

Få lär väl ha missat det "Sokal Hoax 2.0" som för några dagar sedan detonerade i forskarvärlden.
En snabb kommentar till detta för att klargöra hur jag själv ställer mig till det. Vissa menar att problemet inte är politiseringen, utan de "postmoderna" kriterierna för kunskapsproduktion. Jag tycker dock inte att det är så lätt att skifta från den politisk-sociala dimensionen till att enbart resonera kring epistemologi. Det leder till ett otroligt trångsynt perspektiv på vad forskning egentligen här, och egentligen ett underkännande av all humaniora överhuvudtaget. Det måste med nödvändighet finnas forskning som baseras på intersubjektivitet och rimlighetsnormer inom en forskargemenskap snarare än otvetydig data. Dessutom tycker jag att detta synsätt bygger på en väl idealiserad på de hårda vetenskaperna. Insiders inom de fälten kan visa på många exempel på usel forskning som släpps igenom, trots att de epistemologiska hindren är mycket större (otillräckliga underlag, felaktiga slutsatser etc.). Generellt gäller naturligtvis att godtyckligheten är avsevärt mycket mindre i naturvetenskaperna eller i kvantitativa samhäellsvetenskaper. Men många som har sin utgångspunkt i de epistemologierna har svårt att inse att de begränsningar som möjliggör resultat i deras discipliner inte skulle fungera inom humaniora, och alltför ofta blir synen på vetenskaplig metod lite moraliserande ("de tillåts tycka vad som helst"). På detta finns det, som jag skrev nedan, ingen bra lösning, annat än att humanister tar ett större ansvar för de svaga epistemologiska hindren inom sina fält och att det finns en åsiktspluralism som garanterar robusta diskusisoner och hindrar att alla dras med i en tokig riktning.  
         Nej, svaret kan inte bara handla om kunskapssynen. Snarare tycks problemet uppstå i skärningspunkten mellan en relativistisk epistemologi och sociala rörelser - därför att det förstnämnda garanterar att det är svårt att säga emot och att utrymmet där en neutral diskussion skulle kunna föras blir oerhört knappt, och det sistnämnda innebär ett starkt tryck att inte kritisera, då denna kritik snarast skulle uppfattas som politisk och moralisk än intellektuell.
         Att frågor om kön, sexualitet, etnicitet och så vidare är viktiga och att de bör undersökas på universitetet är en uppfattning jag delar med författarna till lurendrejeriet, liksom med deras fiender. Rimligtvis är dessa frågor tillräckligt omfattande för att bilda utgångspunkt för egna discipliner. Men då stöter vi på nästa problem: formerandet av akademiska monokulturer vilka bildas kring en målsättning som både är intellektuell och moralisk-politisk. Man kan hävda att det vore omöjligt att göra på ett annat sätt. Att t ex genusvetenskap med nödvändighet måste baseras på föreställningen om en skillnad mellan biologiskt kön och genus - då detta är själva fältets såväl intellektuella som politiska raison d'être. Så kan det mycket väl vara. Faktum kvarstår likväl att det leder till miljöer präglade av stor åsiktsmässig konformitet (i detta fallet jämfört med den forskning om kvinnors situation som fanns eller finns inom ämnet sociologi, ett något äldre ämne som utgör en mer neutral ram för en mångfald av teorier och forskningsintressen). En slutsats av detta är också att de "allmänna" disciplinerna - typ historia, litteraturvetenskap, konstvetenskap, etc. - bör skyddas och att deras förmåga till inre mångfald och (i alla fall potentiellt) brytning mellan motstridiga åsikter bör värnas. Kanske är denna gammaldags disciplinaritet humanioras motsvarighet till ett system av "checks and balances"?
    Till viss del - men bara till viss - har vi alltså att göra med ett organisatoriskt problem, som hänger samman med specialisering som det inneboende ödet för all vetenskaplig verksamhet. Frågan blir då på vilken nivå resultaten av de olika disciplinerna konfronteras, mottas, omsätts. Man skulle ju kunna tänka sig att själva universitetet utgör en form av offentlighetsram, i likhet med det omgivande samhället: en första testinstans för den större (och betydligt mer komplexa) process genom vilken forskningsrön påverkar människor i stort. Men vittnesbörd från Storbritannien och USA ger vid handen att även denna sorts åsiktsbrytningar, i form av t ex diskussionskvällar, ibland aktivt motarbetas genom studentprotester. Att tro på universitetet som idé kräver en form av epistemologisk ödmjukhet, vilken inte alla fostras in i - och detta gäller på båda sidor om uppdelningen mellan en vetenskaplig och en humanistisk kultur. En bakomliggande fråga som är mer oroande (och alldeles för stor för att reda ut här) gäller i så fall vilka principer som styr det samtida universitetet. Vi kan fråga oss huruvida det humboldtska universitetet som just ett universitas - en samling av universellt vetande som i princip utgör en helhet - är en giltig modell idag, eller om denna gamla institution snarare muterats och kommit att styras med andra kriterier. Den gamla modellen krävde att man trodde på "sanning" - om än starkt modifierad och med speciella betoningar beroende på disciplin. Men detta var i alla fall den övergripande och uttunnade ideologi som förenade det hela. Vilka kriterier styr det nutida universitetet? Som någon påpekade lär inte mördande kritik av det slag som fuskartikelförfattarna kommit med ha någon större påverkan. De discipliner de kritiserar är trots allt mycket efterfrågade av studenterna.