Allmän adiafora

20/1 kl. 15: När vi var barn var vi mycket väl medvetna om att det förekom höga och låga ord för att uttrycka en och samma sak. Vi sade t ex alltid "ramla ner", inte "falla" - det senare lät som något en lärarinna kunde säga. Det var också en del av komiken den gång vi för en av våra filminspelningar slängde en docka i vår egen storlek nedför de åtta våningarna i Folkets hus spiraltrappa och en bestört äldre dam meddelade bibliotekarien att "det var en pojke som föll". Sedan växte jag upp (1 Kor. 13:11) och de ord som tidigare synts höra till ett pretentiöst högre register visade sig vara just de neutrala och mest användbara ("falla", t ex). Ett stilistiskt inträde i vuxenvärlden, som ju också är ett inträde i skriftvärlden, eller åtminstone ett tillstånd då det slags normalisering som bara är möjligt i skrift gör sig gällande även i ens tal. Men om jag hade trott att det bara var att byta ut de gamla låga mot sina höga motsvarigheter skulle jag ha misstagit mig, åtminstone vad gäller ett sådant par, och ett av de allra viktigaste: "prata" /"tala". I dag heter det nämligen ofelbart "prata franska", "prata italienska" med mera, vilket för mig låter som något en papegoja kan göra. "Människan, det pratande djuret"?        

21/1 kl. 10.30: Maîtres à penser: Intressant slakt av helig ko när Julie Burchill skriver en ärlig nekrolog över Vivienne Westwood. Hon kommer in på en intressant tanke som jag ofta dröjer vid:

"Westwood passed as clever only because fashion folk are so thick. I spent some time around them in my twenties (...) and it was quite the eye-opener – or rather, eye-closer. I grew up in the less than intellectual world of rock music as a teenage reporter, but fashion people make pop stars seem like rocket scientists; hearing the Ramones attempt to converse was like being at the Algonquin Round Table in comparison. All my life I’ve loved the company of my fellow hacks, more than drink and drugs even, but I was amazed how the addition of the word ‘fashion’ in front of ‘journalist’ instantly transformed a potential fun new friend into an ocean-going ninny entirely capable of using words like ‘genius’ about a blouse. The way rag trade types talk about clothes ‘expressing your personality’ is a giveaway: most of us express our personalities through speech and action and a thing called wit."

Detta blir ett viktigt tillägg till min skala över människor som ofta anses värda att ta på intellektuellt allvar, och huruvida de egentligen är det. Mina funderingar utgick huvudsakligen från skådespelare som plötsligt skulle ha en åsikt om ditten och datten och förvandla galor till någon sorts manifestationer mot saker de inte verkar förstå riktigt. Vi tycks stå inför en explosion av något som liknar den klassiska definitionen av intellektuella: en offentlig person som använder ett kulturellt kapital från ett specifikt fält till att uttala sig om saker som egentligen hör hemma inom ett annat. Man bör skilja på denna (franska) mening av ordet och det man istället kan kalla intellektuella professioner, dvs. människor som sysslar med att inhämta, bearbeta och (i någon form) vidareföra kunskap. Dessa kan naturligtvis ägna sig åt samma överträdande av gränser som andra - och deras insatser kan värderas i enlighet med det -  men de har också möjligheten att göra intellektuella uttalanden samtidigt som de förblir vid sin läst. Om man alltså bortser från egentliga tänkare skulle den nedåtgående skalan se ut så här:

1. Skönlitterära författare. De arbetar med ord och läser faktiskt böcker. Många känner mer än tänker, men distinktionen mellan facklitteratur och skönlitteratur är inte alltid helt klar, och hos många finns faktiskt det slags historisk och allmänmänsklig kunskap som gör att de kan ha något att komma med. 

2. Bildkonstnärer. De är antingen duktiga hantverkare eller charlataner. Deras åsikter har inget särskilt värde (även, eller varför inte i synnerhet) då konstutbildningar nuförtiden innehåller en massa teori. 

3. På en delad sistaplats kommer musiker och skådespelare. Här kan man skilja mellan de inom respektive kategori som tillhör populärkulturen och de som hör hemma i mer klassika traditioner. Hos de senare finns det en möjlighet att de har en något högre grad av kulturell alfabetisering, och kanske kan svinga sig upp till nivå 2 eller t o m 1. Men i allmänhet kan sägas att de allra sämsta politiska "analyserna" kommer från popmusiker och filmstjärnor - tyvärr tenderar också dessa att ha störst genomslag av alla de kategorier jag nämnt här. Till skillnad från bildkonstnärer är de dessutom vana vid att stå på en scen och bli beundrade, vilket gör att man aldrig riktigt kan vara säker på huruvida de menar det de säger eller inte, eller om de menar det och inte riktigt förstår vad de säger, eller någon blandning av båda som det skulle kräva en livstid av psykoanalys för att reda ut. "Jag önskar att skådespelare inte vore skådespelare", har jag för mig att Lars Norén skriver i sina dagböcker. Verkligen. När Anthony Hopkins meddelade oss att "actors are pretty stupid" och att det inte finns någon särskild anledning att lyssna på dem, bör man alltså ta det på allvar. Straight from the horse's mouth, som engelsmännen säger.  

18/1 kl. 19.30: Krig föder avhumaniserande retorik - det är inget oväntat. Jag följer uppdateringarna från stridande i Bakhmut och hör hur de talar om de anfallande wagneriterna som "biomassa". Man skulle visserligen kunna säga att problemet är att den ryska federationen betraktar sina undersåtar som just biomassa:  användbart kött att slänga in i fiendeelden med hoppet om att någon kanske tar sig förbi linjen. Men jag har också hört att detta uttryck använts av ukrainarna om ryssarna även tidigare. Faktum är att något liknande förekommer redan i den mest "russofoba" svenska litterära texten någonsin, i Tegnérs "Kronbruden":

 Dödkött är han och blir i hvar kropp. Bort, bort med Barbaren!

fiende ej blott till oss, men äfven till menniskoslägtet,
ej till Fransos eller Britt, men fiende är han till alla.
Denna känsla nu mer är det enda som håller oss samman.
Pratas hon, lismas hon bort, farväl då ej endast med Sverge,
som kan falla ändå, men farväl med hela Europas
bildning och seder och ljus! Välkomna förstöring och mörker!

15/1 kl. 12.45: Förvånad över hur få som förstår skillnaden mellan indirekt och direkt fråga, och när frågetecken ska användas. Detta alltså även inom den akademiska och journalistiska eliten. Kanske är bristande kunskaper i latin eller tyska boven i dramat - eller det faktum att svenska avlägsnat sig från det bruk av konjunktiv i sådana fall som vi själva förut hade gemensamt med de språken. I varje fall är det en känsla för skillnader som försvunnit. Synpunkten kan utvidgas: skulle vi haft de återkommande diskussionerna om de/dem (och kanske snart han/honom, att döma av talspråkets utveckling) om vi behållit fler av de syntetiska dragen vi en gång hade i vårt språk? 

[en mening som alltså ska ha frågetecken, till skillnad från "man kan fråga sig om vi skulle haft de återkommande diskussionerna om de/dem om vi behållit fler av de syntetiska dragen vi en gång hade i vårt språk?" - en logisk monstruositet som min hjärna endast kan reda ut genom att ändra ordföljden, vilket förändrar hela meningen: "kan man fråga sig om vi skulle haft de återkommande diskussionerna om de/dem om vi behållit fler av de syntetiska dragen vi en gång hade i vårt språk?" ]. 

Svenskan befinner sig i samma position till sina talare som den franska statsmakten på Ludvig XVI:s tid inför sina undersåtar: den har gjort så många eftergifter och i så hög grad försökt att anpassa sig, att dess auktoritet framstår som godtycklig och onödig, som ren makt utan grund. 

13/1 kl. 14.15: Anna-Karin Wyndham om hur de efterkrigstida barnuppfostransbiblarna (Spock, Wahlgren) bland många konstigheter präglades av "en stark tilltro till föräldern, som ska våga lita på att instinkten oftast leder rätt. Rådvillhet däremot förlamar. Tar osäkerheten över så till den grad att man inget gör eller lägger varje fråga, varje konflikt, varje aspekt av fostran i knät på någon annan, blir barnet berövat sin viktigaste vägvisare. Det kan i sin tur alienera och hämma barnet socialt. Trots att tiden gjort mycket obsolet i deras respektive verk, finns just här något för samtidsföräldern att begrunda."

Jag tror att det ligger mycket i detta, både i ett lite snävare perspektiv vad gäller tekniker för att leda (barn eller elever/studenter), och i ett större perspektiv något som kan likna en diagnos över samtidskulturen. Av mina erfarenheter från att undervisning och barnskötsel har jag dragit den slutsatsen att man inte får vara för introspektiv, inte fråga sig i alltför hög grad "vad vet jag egentligen", och så vidare. Det är naturligtvis hälsosamt att ställa sig det slags frågor med jämna mellanrum, men de tankarna kan man bearbeta utanför den pedagogiska rollen. Men när man befinner sig i den, måste man acceptera att vara en funktion, och att det inte handlar om en själv utan om den roll man spelar i ett drama med andra kontrahenter. Att demonstrera osäkerhet i sådana relationer får ungefär samma effekt som när studenter i uppsatser kommer med överflödiga (därför att de är universellt giltiga) brasklappar, typ att andra tolkningar än de vilka de framför är möjliga. Sak samma. Du kommer att bli bedömd för den tolkning du framför - ta ditt ansvar för den! Allt annat resulterar i en performativ motsägelse, där man signalerar den egna osäkerheten/oviljan att ta ansvar för sitt beslut, samtidigt som ens handlingar talar ett annat språk. Lärare, åtminstone på universitetsnivå, tenderar också att överskatta hur stor del av undervisningen som handlar om kunskap och hur mycket som faktiskt bara handlar om en förmåga att leda, och eftersom man som doktorand eller nybakad doktor av naturliga skäl mest fokuserat på det förstnämnda är det lätt att den introspektiva aspekten tar över och att undervisningskvaliteten blir lidande. Detsamma måste väl gå att säga om barnuppfostran, med den viktiga skillnaden att vi saknar ett facit, och att detta tomrum fylls av falska profeter, felrapporterade forskningsrön, grupptryck från andra föräldrar, och så vidare. Man sitter nog där med någon sorts instinkt, eller något som inte är mer välgrundat än en sådan, i alla fall. Bara att köra på. Den andra, bredare (den skulle kunna bli hur bred som helst, så jag håller tillbaka) aspekten, handlar om hur moderniteten diskvalificerar just detta slags inte alls evidensbaserade, instinktiva/traditionella inre kompasser som vi bär på.  

Tyckande om böcker (ej specifika sådana)

29/12 kl. 13.45: Måste jag ta upp frågan om kanon? Egentligen har jag ingen lust med det, och när frågan kom upp på bordet suckade jag en aning. Jag anade nämligen - och mina farhågor får sägas ha besannats med råge - att denna fråga skulle locka fram det värsta hos kultursverige, få författare och intellektuella att tala mot bättre vetande och/eller inta ståndpunkter som egentligen är helt orimliga, och som en följd av det bidra med en massa störande vetskap om personer vars böcker jag ändå kommer att vilja fortsätta läsa, men måste anstränga mig att ignorera den låga nivån hos avsändarna bakom.

Det borde vara möjligt att diskutera denna fråga på ett sakligt sätt. Exempelvis kan man fundera vilken institutionell kraft en kanon skulle ha, jämfört med exempelvis graden av föreskrivet ämnesinnehåll för gymnasiets kurser i svenska. Men något sådan diskussion kommer vi naturligtvis inte att få se. Istället kommer vi att bevittna det här deprimerande spektaklet: ett helt lands kulturelit som beter sig som mobbande tjejer på högstadiet, ivriga att bygga sin omvärldsförståelse på tisseltassel och girigt sugande upp minsta förevändning att sluta leden och aktivera utstötningsmekanismerna. Själv har jag uppstötningsmekanismer: de aktiveras inte så mycket av sakfrågor vilka man kan tycka lite olika i utan att det är hela världen, utan av gruppkännande av detta slag. Jag rår inte för dem riktigt. Så kanske tvingas jag argumentera för kanon bara för sakens skull? Kanske något åt det här hållet:     

Man kan till en början lägga märke till att kulturell undergång tydligen är en god sak, så länge det tar formen av en utdragen halvmesyr. Ytterst få är lika konsekventa som röda khmererna, som helt enkelt utplånade den bokliga lärdomen i ett svep. Ja, på ett paradoxalt sätt verkar det till och med som att vissa handlingar som tycks syfta till kulturell överlevnad - t ex tillgängliggörandet av klassiker, stöd till kulturell verksamhet - är någonting bra, medan att på basis av dem sätta samman en lista vore ett fruktansvärt övergrepp. Men vore det inte enklare att bara inte ge ut klassiker då? Att inte dela ut Nobelpris? Varför ska vi ha universitetskurser i litteraturvetenskap? Varför ska vi ha en Svensk Akademi, om dess verksamhet ligger så farligt nära fascismen, eller åtminstone måste ha samma delskuld som vapenindustrin har för krig eller skjutvapenvåld?

Om vi fortsätter analogin med vapenindustrin så kan man ju tänka sig en fullt rimlig, ja berömvärd, hållning, som går ut på att vapen [böcker] tyvärr är nödvändiga: vi bör i det längsta undvika våld och inte i onödan producera en massa vapen som kan hamna på gatan. Det krävs nämligen ett minimum av repressiv kapacitet hos polis och försvar för att upprätthålla den allmänna ordningen. En helt logisk hållning: "jag tycker inte om vapen [böcker] men jag inser att de är nödvändiga i vissa sammanhang". Men där analogin säckar ihop är ju att bokdiskussionen präglas av rakt motsatt affekt: böcker [vapen] är istället, om man frågar kultursverige, helt avgörande för demokratin, mångfald och tolerans, liksom för en massa andra frågor (klimatet?). Att lägga ner bibliotek är nästan lika illa som att porta kriminella gäng från dem. Att dra ner på tjänster inom kultursektorn, media och liknande är nästan lika illa som en stilla önskan att public service ska syssla med väsentligheter, eller att undersöka vad folkbildningspengarna faktiskt går till. 

Jag raljerar, men i grunden delar jag ju dessa synpunkter: jag tycker också att böcker och läsning är extremt viktigt för det demokratiska samtalet, det kulturella minnet, och i största allmänhet för att få till en gemensam kultur som innehåller något mer (och - faktiskt! - bättre, men då hamnar vi farligt nära kanondiskussionen) än pantade influencers, mode och Netflix. Jag är böjd att instämma när någon plockar fram det möjligen apokryfa Churchillcitatet om att det vore destruktivt att flytta pengar från kulturbudgeten till försvaret - för vad ska vi i så fall försvara? Men just därför har jag så svårt att förstå den här motsägelsefulla blandningen av extrem entusiasm och ännu starkare motvilja. Det måste röra sig om någon form av sprezzatura som aldrig helt kan sättas på pränt, effekten av en bourdieusk habitus som tillåter en att med sömngångaraktig säkerhet navigera rätt mellan extremer: att veta inte bara vad man ska tycka, utan i vilket sammanhang och vid vilken tidpunkt.         

Vi ska alltså (i vissa situationer) hylla läsningen, då den tycks gynna precis de saker som vi annars ser som livsviktiga, men det vore farligt om kunskapen om vad man ska läsa kom populasen till kännedom på något annat sätt än genom att de likt den dövstumme tjänaren i ett aristokratiskt hushåll får observera och gissa sig till det som aldrig blir klart och tydligt manifesterat. Då kommer invändningen: kanon behövs inte, eftersom alla redan känner till den. Vilken väl har en del fog för sig, försåvitt man talar om gruppen högutbildade. De känner till (ungefärligen, och mest till namnen) vad som skulle kunna tänkas ingå i en svensk kanon. Kul för dem. Men som argument är det svagt och röjer att bevekelsegrunderna är helt andra än de som framförs, vilket märks i motsägelsen mellan form och innehåll: man är inte likgiltig inför något som man å det starkaste motsätter sig. 

Så går tiden. Bokstavliga och bildliga former av analfabetism fortsätter att grassera, och alltmer börjat det hela påminna om det gamla sovjetskämtet: det diskuterades huruvida man skulle ha kontanter i det klasslösa samhället, men man kunde inte riktigt enas. Resultatet blev att vissa hade pengar, andra inte. Om vi ersätter kontanter med "kanon" i det första ledet, och ekonomiskt kapital med kulturellt i det andra, faller det på plats. De båda exemplens vinnare och förlorare är nog socialt analoga.   

Plus: jag ser att SVT nu sänder en TV-serie baserad på Kerstin Ekmans Händelser vid vatten. Det måste vara en effekt av den nya repressiva kulturpolitiken - att så skamlöst bidra till att en modern svenskspråkig roman kanske kan bli något som folk förväntas känna till (med andra ord kanoniseras). Att staten liksom säger till vad som är värt att titta på eller läsa. Vilka hemska tider!

 2/1 kl. 14.20: Uppfriskande att läsa denna kritik av berättelsens herravälde, även om jag själv vid denna punkt efter många år av heroiskt motstånd nästan givit upp. Jag brukar åtminstone försöka hamra in hos mina studenter att det är någonting globalhistoriskt udda att sätta likhetstecken mellan litteratur och roman, i synnerhet om man låter den senaste representeras av relaterbara berättelser förlagda till ett samhälle mer eller mindre likt det läsaren befinner sig i. Och även i en värld där det bara fanns 1800-talsrealism att tillgå skulle jag läsa dessa böcker på jakt efter annat än den transponerbara "berättelsen": stilen, atmosfären, rytmen mellan enskilda scener och stycken - saker som påminner mer om Barthes punctum än om studium. Gymnasiemarxismen som Gunnar Nirstedt bygger sin analys på är visserligen bara sann på sitt mest grundläggande och triviala plan: att förläggare vill tjäna pengar. Men det har de alltid velat, även under perioder med ett annat (ur vissa synvinklar mer tillåtande, ur andra mer elitistiskt) litteraturbegrepp. Vill man verkligen komma åt vad som ligger bakom denna förändring får man nog söka på andra håll. Risken är att de svaren inte alls kommer att vara lika ideologiskt behagliga...