Centrismer. "Eurocentrism" uppfattas nog ofta lite till mans som en moralisk försyndelse, och i den mån ordet används som synonymt med kolonialism och liknande kan det naturligtvis kritiseras på samma sätt. Men egentligen bör man hellre betrakta det som en epistemologisk begränsning, en inställning som tillåter en att se vissa saker men gör en blind för andra. Centrismer baserade på andra centra (sinocentrism?) skulle fungera exakt likadant. Och på motsvarande sätt måste man säga att "globocentrism" (i den mån det inte låter alldeles för motsägelsefullt) likalades utgör en epistemologisk begränsning: den synliggör vissa saker, osynliggör andra. Det är svårt att undgå slutsatsen att detsamma gäller nationalism, i meningen att man utgår från nationen som ram (eller för den deln i den mån det förekommer, sub- eller paranationella minoritetsonstellationer). Vad vi menar med att utveckla en kosmopolitisk läskunnighet - ett mål jag gärna ansluter mig till - kan inte innebära något annat än en förmåga att skifta mellan dessa ramar och skalor: världen, kontinenten, nationen. Eurocentrism är med andra ord helt legitimt, på den skalan.
Europa och mångfald: jag läste nyss Norman Davies lika monumentala som fascinerande Vanished Kingdoms: The History of Half-Forgotten Europe och gjorde återigen samma reflektion som jag gjort många gånger: att det är skrattretande när man förebrår Europa dess brist på "mångfald". Snarare är det svårt att tänka sig en civilisation som på så koncentrerad yta innehållit en sådan mångfald av kulturer, språk och folk. Det är troligtvis denna kombination av mångfald och geografisk närhet som skapat dynamiken i den europeiska historien, en dynamik som legat till grund för ekonomisk och kulturell utveckling men också drivit kontinenten till kataklysmens rand ett antal gånger och som rimligtvis måste tyglas av någon form av europeisk union (romarrike/katolsk kyrka/en segrande Napoleon/EU?). Men faktum kvarstår: Europa har inte behövt vänta på utomkontinental migration för att innehålla mångfald. Inte ens Valérys minimidefinition på europeisk identitet (att Thomas av Aquino, Euklides och Paulus ska ha spelat någon roll för ens kultur) är tillräcklig. Redan i sig har Europa att balansera centrifugalkraften hos de mindre enheter som tycks uppstå av sig själva (de stora eller små nationerna, eller grupper som Benelux- och Visegradländerna, eller de nordiska dito) med enhetsskapande institutioner (vi har inte längre medeltidens kyrka och latinet). Det är fullt möjligt att tänka sig ett scenario där pendeln slår över för långt åt andra hållet och denna dynamik kvävs. Och det är fullt möjligt att en sådan påtvingad enhetlighet skulle genomföras av krafter för vilka "mångfald" är ett honnörsord.
