Valéry Larbauds inledning till sina essäer om engelsk
litteratur innehåller något av det bästa som skrivits om läsning, hur aptiten
för den väcks, hur den kan utvecklas och hur de kvalificerade läsarna kan
fungera som ett internationellt sällskap. Jag läste om de här sidorna för ett
tag sedan och kunde inte avhålla mig från att göra en snabb (dvs. oskön och
troligtvis på några ställen en aning felaktig) översättning. Jag uppskattar
särskilt den dialektik mellan det moderna och traditionen som Larbaud beskriver,
och jag känner igen mig själv i den skildringen. Personligen har jag det som
ett praktiskt kriterium på om en person är en verklig läsare eller inte huruvida man kan röra sig mellan det förflutna och samtiden, använda det ena för att
belysa det andra, vända sig till den ena tiden för att finna det som inte finns
hos den andra, vilket för övrigt även gäller språkområdena.
Jag har valt att återge franskans lettré med ”lärd”, eftersom ordet inte riktigt har någon svensk motsvarighet (förutom möjligen "vitter"). ”Lärd”
är samtidigt en aning missvisande, då det motsvaras av érudit, en personlighetstyp Larbaud på sina ställen sätter i
motsats till sin ideale läsare, präglad av såväl omfattande bildning som ett
mer luststyrt förhållande till litteraturen. I alla fall:
”Man skulle kunna skriva en traktat om hur denna passion
föds, dess olika faser och dess framskridande. Låt oss följa denna idé på
avstånd. Det skulle antingen handla om att beskriva vägen hos en
påhittad läsare sammansatt av element som hämtats från vår egen erfarenhet och
av det vi kunnat observera hos andra, eller om att betrakta en och samma
generations samlade antal läsare som en armé som marscherar fram: i början är
den väldig – ty tre fjärdedelar av denna generations barn utgör en del av den
–, sedan ser vi hur dess rader år efter år tunnas ut, hur spetsen på raden
smalnar av, och en stor massa av eftersläpare och desertörer samlas längst bak
eller försvinner. Man kan även kombinera den schematiska historien om denna
läsare som framhärdar i sin passion med denna bild av en armé eller en hop
pilgrimer på marsch mot ett intellektuellt Aten som tycks dra sig tillbaka från
dem i takt med horisonten. Vår läsare är en enhet i denna massa: antingen,
framme i de främre leden, vår vän så-och-så som satt sig i stånd att läsa
böcker från åtskilliga epoker och språkområden, eller så är det, längst bak,
denna gamle vän, X…, som sedan många år inte läser annat än sin tidning och de
illustrerade magasin som ligger på borden i hans umgängeskrets. Man skulle även kunna uttrycka denna passions utveckling,
dess etapper och dess resultat, i allegorins form, i samma stil som John
Bunyan: Läsarens resa. Men det är
inte i egenskap av allegori som Kristens
resa behagar oss, utan på grund av andra kvaliteter och trots allegorin. Vi
kan i varje fall vara säkra på en sak: nämligen att denna utveckling kommer att
vara av hemlig art, precis som Kristens resa till det himmelska Jerusalem.
(…)
Bland alla de andliga ting som den unge läsaren omger sig
med, finns det inget som rör hans liv mer än denna litteratur som han kallar
modern. Den stärker hans medvetande, kastar ljus på, förklarar och kommenterar
hans erfarenhet; den berikar hans känslor; den varnar honom, den uppmuntrar,
leder och håller honom tillbaka. Den väljer honom som sin förtrogna, erbjuder
honom modeller och mönster för beteendet, den göder hans förmåga att observera
och vara uppmärksam på sin nästa, och får den att växa. Den gör honom mindre
naiv, skyddar honom mot många lögner, ger honom en avsmak inför att nöja sig
med billiga varor. Den får honom att bättre uppfatta och se det som omger
honom. Den får honom till och med att se det tilldragande hos de saker som en
gång i tiden förbittrats genom att vara föremål för skolarbete. En vers av
Victor Hugo, t ex, får honom att uppfatta hur Vergilius verser kröns av en
’märklig lyster’, ett ljus av morgonrodnad eller skymning över klippor bebyggda
med tempel. Den lyckas med det som Cornelius Nepos De viris, vilken framlagts av läraren och stärkts med hotet om ett
pensum, aldrig lyckades med: att älska den latinska översättningen. (…) Till
slut lär litteraturen honom att det inte endast finns detta land och denna tid,
men att den alltid varit ung och vacker, och som man säger, modern; att det har
funnits epoker då den var ännu vackrare än nu, och att i själva detta ögonblick
kommer han att finna att den är annorlunda, mer överraskande och djärv, eller
ännu mer tilldragande, men i en annan klädsel.
[…]
Han har nu överskridit den linje som fullt ut skiljer den
lärde från den icke-lärde: ordet ’modern’ har numera ingen prestige för honom,
det har upphört att vara en rekommendation, och han småler varje gång han hör
någon säga: ’Så tjusigt det är! Det är verkligen modernt!’ Större delen av
gruppen har stannat hitom denna linje och kommer aldrig att överskrida den:
denna passion kräver helt klart alldeles för mycket tålamod, för stora mödor;
alla dessa slöjor som måste lyftas undan, alla dessa ord som måste letas upp i
ordböcker, alla dessa grammatiska system som måste förstås…När de en gång för
alla slarvat sig igenom sina studier nöjer de sig med att hänga med i vad som
händer, att läsa tidningarnas litterära krönikor, att köpa de prisbelönta
böckerna och dem som man kallar dagens bok. Det är över, de har givit upp. […]
Men detta hans stora framsteg har förblivit någonting ’inre och fördolt’.
Ingenting skiljer vår unge läsare från dem som förblivit i bakvattnet – det kan
till och med vara så att det är han som i andras ögon tycks ha hamnat efter.
Hans lidelse har med stor kraft lett honom till att erövra ytterligare ett
språkområde (till exempel engelskan, som inte är ingår i examen, just då han
ska tentera tyskan…) eller fått honom att så gå upp i ett författarskap att han
försummat att förbereda sin examen, och han misslyckas eller klarar det med
svårigheter, medan de icke-lärda tas emot med lyckönskningar från examinatorerna.
Han har försummat sina materiella intressen för sin passion, liksom en älskare
sätter sig i skuld för en kvinnas skull.
[…]
Det är nu som de verkligt stora äventyren ska börja, och han
ler för sig själv då han tänker på hur det var förut: upptäckten av sitt
hemlands klassiker, upptäckten av Shakespeare, Lucretius eller Aristofanes. Det
tycktes då honom som världens ändpunkt. Och den tid då han, olärde stackare,
endast kunde läsa de moderna, då han endast fann smak i deras verk. Nu ser han
denna sin barndoms moderna litteratur, som tycktes honom så vidsträckt och
mycket viktigare än allt det andra, endast som en av episoderna i av sitt lands
litteraturhistoria, och nu händer det honom att han undersöker sådana episoder
med en hastighet av två per år. Hädanefter sträcker sig hans resor över en hel
kontinent och han vistas till och med i de regioner som de flesta turister
struntar i och som guiderna tiger om. Resor i tiden och rummet, men möjliga att företa sittandes i ett bibliotek, ty dessa land heter Herodotos, Tacitus,
Rabelais, de spanska mystikerna, Marino och marinisterna, den samtida tyska
lyriken, den elisabetanska eran, Dada, parnassisterna, preciöserna, ärkeprästen
av Hita, James Joyce, drottningen av Navarra, Philippe Soupault…Där är allt
upptäckt och upptäcktens glädje, även om man gör ett återbesök, om man läser
om.
[…]
Han börjar bli del av en elit, ’den diskreta eliten’. Och
hur diskret är den icke! Vad gäller att tillfredställa sin fåfänga har
visserligen det sekulära prästerskapet fått en bättre lott än denna grupp, men
i verkligheten är den faktiskt ett
prästerskap, om än utan namn och utan ära i detta sekel. Till och med ordet elit tycks klinga alltför högljutt för
den, den skulle inte vilja ta på sig det. Men hur ska man annars beteckna den
lilla grupp av män och kvinnor som så noggrant urskiljts, utvalts efter så
många prov bland så många tusen människor? (Tänk på det stora antalet som
lämnats bakom.)
[…]
Denna stackars elit med sin obegripliga hemlighet är en elit
utan världslig auktoritet, obetydlig sett till sitt antal, uppdelad i små
grupper utefter de olika språkområdena. Och trots allt fortsätter den att
existera, från sekel till sekel, och till sist tvingar sig dess bedömningar alltid på massorna. I verkligheten är den faktiskt en och odelbar trots
gränserna, och den litterära, musikaliska eller konstnärliga skönheten är för
den någonting lika sant som den euklidiska geometrin är för det allmänna
medvetandet. Den är en och odelbar eftersom den i varje land utgör det som är
allra mest nationellt och internationellt: den är det mest nationella eftersom
den förkroppsligar kulturen som håller samman och formar nationen, men den är
också det mest internationella, eftersom den inte kan hitta sina likar, sin
nivå, sin miljö, annat än bland eliten hos andra nationer – de som liknar
varandra förs samman. På så vis kommer troligtvis åsikten om en fransk bok hos en tysk som
är tillräckligt lärd för att verkligen känna det litterära Frankrike att sammanfalla med åsikten hos den franska eliten, och inte med bedömningen hos
de olärda fransmännen.”
Valéry Larbaud, Ce
vice impuni, la lecture. Domaine anglais (1936, s. 13-23, ordningen något
omkastad)
