25/5 kl. 20: Rättelse. Jag nämnde vid något tillfälle min strävan att få folk att sluta sätta likhetstecken mellan litteratur och roman. Men jag börjar misstänka att Arne Melberg har rätt när han talar om dagens litteratur som riktning mot en odifferentierad (eller ständigt sig "differerande") prosa, som rör sig mellan fiktion och fakticitet (reseberättelse, essä, etc.). Jag är i grunden positiv till denna utveckling, och det är lätt att se att denna strömning rymmer bland det mest läsvärda i dagens litteratur. Det enda jag har emot den är att den är betydligt mer intressant att läsa själv än att analysera och diskutera med studenter. I dess höglitterära version, märk väl, och det är också den som Melberg syftar på. Betraktar vi samma tendens ur det lägre kretsloppet ser vi något annat, nämligen att konstformen roman alltmer trängs undan av diverse texter av huvudsakligen självbiografisk typ. De trotsar genren, eftersom en genre skulle tvinga till vägval och form; detta är ju bara en "bok" och den hålls samman av författaren-kändisens person. Vi når här en "skriftens nollpunkt", men i en annan mening än vad Barthes tänkte sig. Detta skulle då vara ett steg bort från den traditionella skönlitterära triaden epik-lyrik-dramatik, med bieffekten att konstlitteraturen som sådan upphävs.
31/5 kl. 15: Jag märker att jag allt oftare tvingas tala emot mitt eget skrå, i bred bemärkelse: humaniora och kultursektorn i vid mening. Malte Persson hävdade för ett tag sedan att "kultursidorna sedan länge åtagit sig att skriva de lite mer intelligenta ledartexter som ledarsidorna inte åstadkommer", och lanserade ett radikalt program: "avskaffa ledarsidor, anskaffa korrekturläsare". Vore det en bra idé?
Det finns en hel del ledarskribenter som skriver illa, och om de nu ska framträda med bildbyline kan man också tycka att de borde odla en egen, litterär, stil. Det finns ingen anledning att låta som en osignerad ledare när man ändå måste stå där med sin signatur. Men till syvende og sidst spelar det tankemässiga innehållet störst roll. Jag läser gärna Malte Perssons kulturtexter, liksom (eller snarare på samma sätt som) hans skönlitterära skrivande, men tvingas ofta konstatera att den verbala uppfinningsrikedomen bara fungerat som en tillfällig distraktion: vid slutet mynnar det hela ofta ut i status quo. Kultursidorna har sin vanliga konsensus: en uppsättning attityder snarare än genomtänkta åsikter, några generella, utopiska och därför till intet förpliktigande synpunkter, eller felaktiga extrapoleringar av egna upplevelser till allmänna politiska sanningar. Vi har att göra med sofistikation och naivitet i en lika underlig som instabil mix, i vilken den förstnämnda och för upphovsmännen medvetna komponenten tycks utesluta ett erkännande av den senare. Det kan mycket väl vara så att dessa texter, som Persson hävdar, är mer intelligenta än ledartexter. Det spelar ingen större roll, eftersom detta slags brister inte nödvändigtvis avhjälps av högre intelligens som sådan.
Det finns för all del många ledartexter som bara fungerar som hejaklacksramsor, och när de dessutom inte är välskrivna har de knappast något värde, så länge man inte är anhängare av ståndpunkten i fråga och betraktar den enskilda texten som en av de droppar som kommer att urholka stenen. Men jag tycker faktiskt att ledarsidorna överlag är läsvärda, ja, till och med att det finns möjlighet att lära sig något där, och att så i synnerhet har varit fallet sedan flyktingkrisen. Den enkla anledningen är att det har krävts ett tankearbete när gamla självklarheter omprövas, och segheten på de andra redaktionerna gjorde att ledartexter kunde bli rika på research om icke uppmärksammade samhällsfenomen. Eftersom ledarsidorna i princip har en koppling till politiska realiteter har de tvingats reagera på en ny verklighet. Detsamma kan man tyvärr inte säga om kulturtexter, och jag vet ärligt talat inte varför. Det finns inget i själva genren som förbjuder det, så det måste väl handla om selektionseffekter vad gäller vilka som söker sig till kultursfären. I vilket fall som helst innebär det att de följdfrågor som aldrig ställs till kulturtexterna måste ställas på ledarsidan.
Liksom Malte Persson drömmer jag om en annan sorts dagstidning. Men mitt önskemål skulle lyda något så här: mindre ragebait av politiska analfabeter och otillbörligt generaliserande "hur vi lever nu"-texter på kultursidorna, och mer artiklar om litteratur och andra konstarter. Mer av stilistisk verve och (kultur-)historiskt djup i ledartexter. Men när jag tänker efter vore det sistnämnda önskvärt även i kulturtexterna...
10/6 kl. 10.30: Hyperkorrektion är det språkfel de människor gör sig skyldiga till som sätter en ära i att undvika språkfel. Det kan också yttra sig som en paranoia som gör att man ser fel där inga finns. När jag första gången hörde Harold MacMillans uttalande om att "Britons have never had it so good" var jag övertygad om att det var fel. Jag såg framför mig britter som tar avsked av varandra med frasen "Have it good!".
12/6 kl. 12.30: Det återstår att se hur AI kommer att påverka produktionen av kultur. Något som redan synts är hur man med dess hjälp kan skapa nya låtar eller filmer baserade på ett specifikt dataarkiv (t ex en ny Nirvana-låt baserad på ett hopkok av de typiska melodierna och texterna hos just det bandet). Det som är skrämmande med detta är inte dessa produkter i sig, även om de ibland ger ett lätt kusligt intryck. Snarare är det slående hur de bara fortsätter en tendens som varit på gång rätt länge och som ibland diskuteras i termer av "stagnation" eller "dekadens" (Ross Douthat). Den totala dominansen för remakes, spin-offs och uppföljare på topplistorna över nya filmer talar sitt tydliga språk. För mig, som länge varit skeptiskt till den attityd gentemot populärkulturen som varit comme il faut i upplysta kretsar, ter det sig som en bekräftelse på att jag hade rätt. Vi skulle helt enkelt aldrig ha satsat på den hästen. Populärkulturens otvetydiga fördelar i förhållande till den riktiga kulturen - snabbheten, förmågan att koppla upp sig mot en rå energi här och nu utan alltför mycket reflektion, partitagandet för ungdomen mot ett "senilt" etablissemang, det principiellt antimuseala - går om intet, samtidigt som den kommit att helt dominera det kulturella fältet och reducera högkulturen till en apart hobby på nivå med filateli (dessa processer borde logiskt sett hänga samman). I vilket fall som helst tycks vi ha hamnat i en evig feedbackloop, men utan den livgivande kontakt med det djupa förflutna som vid andra tidpunkter lett till innovation. Marc Fumaroli talade om hur ordet konsumtion började närmade sig betydelsen hos Jesus ord på korset i Vulgatan: consummatum est, "det är fullbordat".
10/7 kl. 13.15: Jag ser att institutet för näringslivsforskning publicerats en rapport om forskningsfinanisering, där bland annat de riktade utlysningarna kritiseras. Diskussionen får sägas vara välkommen. Jag har länge varit av den åsikten att detta slags utlysningar bör upphöra. Detta vore ett sätt att komma till rätta med ett av de allvarligaste hoten mot akademisk frihet i dagens Sverige, ett hot som dessutom är djupt demoraliserande och gör mer för att cementera politisk korrekthet än all illa definierad "woke"-kultur du kan tänka sig. Vanligtvis menar man med detta senare två saker som blandas samman. Det första är censur, deplattformering osv. från studenthåll, ibland uppbackat av anti-diskrimineringsinstanser hos universiteten. Detta bör naturligtvis motverkas, men det är ärligt talat en rätt marginell företeelse. Det andra är den enorma vridningen mot ett visst ideologiskt håll inom akademin i stort, och detta är det egentliga problemet, i alla fall om man tänker sig att det finns ett värde i att inte alla springer åt samma håll. (Och ja: naturligtvis om man är av den åsikten att många av dessa idéer nu har haft ypperliga möjligheter att testas mot verkligheten, och inte alls lett till några goda resultat, ja kanske till och med motverkat de mål de menar sig eftersträva) Samtidigt kan man ju inte göra så mycket åt detta, då akademiker är fria att hysa vilka åsikter de vill. Ja, "man" ska inte göra något åt det. Men vad "man" kan göra är åtminstone att inte göda denna konformism, vilket är precis vad man ägnat sig åt genom de riktade forskningsmedlen. Signalen är tydlig: acceptera de statliga ukaserna om vad som utgör ett Viktigt Ämne i behov av Forskning, och du blir troligtvis belönad; acceptera dessutom själva sättet att behandla ämnet och en stor del av vad du kan ana dig till i form av önskade slutsatser, och du kan vara ännu mer säker på att få lön för din möda. Det mest deprimerande är att det är de unga forskarna, vilka borde kunna tänka fritt och som ofta ses som motorer för innovation, som kommer att vara mest mottagliga för dessa signaler, eftersom de i högre grad är beroende av externa medel.
Därtill sker utpekandet av sådana områden med en fördröjning. Påfallande ofta ger dessa prioriterade områden intryck av att vara ett destillat av vad som diskuterats på DN Kultur de senaste åren: det är alltså när något redan bildat en diskurs som den ska stödjas med finansiering. Så skapas en uppfattning om "relevans", vars baksida utgörs av ett kunskapsunderskott på vissa helt avgörande områden. Det innebär att det produceras en mängd forskning som utgår från väsentligen samma verklighetsbeskrivning och teoretiska ramverk och där det bara är tillämpningen på något ytterligare material som är nytt (och där resultaten i många fall går att gissa sig till om man är bekant med teorin). Pengaregnet över genusforskningen har ofta lyfts fram, men det är bara en extremvariant av något betydligt mer allmänt.
Allt detta är naturligtvis förödande för samhällets kunskapsförsörjning. Men det gör också något med akademikerna själva. De är som folk är mest, dvs. potentiellt giriga, statussökande och villiga att kompromissa om det ger dem en fördel: corruptibile gens doctorum, skulle man kunna säga. Men de är också något annat: potentiellt nyfikna och ärliga, kapabla att hemsökas av något som pockar på ett svar och inte har en omedelbar koppling till egna praktiska fördelar, kapabla till en kärlek till ett ämne snarare än till sitt eget avancemang. Det vore meningslöst att idealisera det förflutna, som om andra historiska tider varit förskonade från denna dubbelhet. Den har alltid funnits där. Samtidigt tror jag att man kan säga att det som rättfärdigat det moderna forskningsuniversitetet under dess tvåhundraåriga karriär är att det på det stora hela har möjliggjort en fri forskning, där frågor och perspektiv fått växa ut ur själva verksamheten. Det har möjliggjort ett etos hos akademikerna, som inte bara varit tjänstemän med tacksamhet och ansvar mot staten/skattebetalarna, utan representanter för ett ämne.
Kanske är det bara jag som är idealistisk, men jag råkar ha svårt att skaka av mig inställningen att mänskligheten rättfärdigar sig själv genom att älska det man gör, och att göra det för dess egen skull, och att i den mån tävlan med andra är nödvändig handlar det inte om att tävla om praktiska fördelar eller resurser utan snarare som en sporre för att tävla med sig själv. Om man tycker att detta låter som något ur Perikles griftetal kan man kanske betrakta dessa värden som rester av en äldre samhällsform vilka kan fungera som en nödvändigt komplicerande faktor i en värld som tenderar mot total utbytbarhet. Och egentligen är kanske allt detta främst en etisk fråga. Vi kan ha ändlösa diskussioner om vad Sanning är, vad Skönhet är - och den enkla utvägen är som alltid att säga att dessa inte existerar i sig själva. Jag har heller ingen starkare hypotes att komma med. Däremot är jag rätt säker på att dessa saker inte framträder på det sättet för subjektet. Vi kan välja att vända oss bort från dem, men vi hemsöks av saker som ter sig sanna eller särskilt vackra, särskilt värda vår uppmärksamhet. Och en sorts minimidefinition av den humanistiska forskaren måste väl vara någon som på detta sätt är hemsökt. Akademisk frihet är ur denna synvinkel ingenting annat än andlig frihet - friheten att låta dessa demoner komma in i vår reglerade tillvaro.
Ur denna synvinkel är det lätt att se att riktade utlysningar uppmanar oss att ägna oss åt saker vi inte älskar, att göra det inte för att det är vi vill/måste utan för att det hjälper oss att komma framåt, och att förvandla vår subjektivitet till något som kan bytas ut mot något mer gångbart i kampen om knappa resurser. Vi tvingas kanske till och med, som Gulliver hos Houyhnhnmerna, att säga det som inte är sant. Det är kanske inte underligt om allmänheten tappar förtroende för forskningen. Men det är nästan värre när denna känsla börjar delas av forskarna själva.
