24/12 kl. 11.45: Jag var aldrig särskilt intresserad av att ha synpunkter på pandemin. Innan den slog till i Sverige läste jag på en hel del och försökte övertyga folk om att detta nog skulle bli något stort, men jag orkade inte hänga med när frågan blev både alldeles för komplicerad för lekmän som jag och samtidigt politiskt polariserad. Jag ogillade hysterin och frånvaron av konsekvensanalys hos de som ropade på striktare åtgärder, men jag ogillade också den dumdryga nationalismen hos de som gjorde en idol av Tegnell. Vi får se, tänkte jag mest, och tillämpade på det privata planet vad jag uppfattade som en lagom nivå av försiktighet. I efterhand lutar jag åt att den svenska responsen på det stora hela var klok. Framförallt därför att den kostnad som man får betala i de länder där man förde striktare lockdowns inte främst är den som mäts i människoliv, eller i uteblivna inkomster, utan i politisk tillit. "Liberal demokrati dog 2020", "Vi är alla post-liberaler nu" och liknande är inte ovanligt att stöta på i diskussionen i USA eller Storbritannien.
I Unherds slutrapportering skriver Freddie Sayers helt korrekt att det inte är en fråga om att "teknokrater" velat ha lockdowns men folket inte velat, snarare är det så att den svenska frånvaron av ministerstyre möjliggjort en extremt teknokratisk styrning. Pandemin bör faktiskt inte, så som ibland skett på andra håll, betraktas som en aspekt av elit-folk-problemet utan snarare som en fråga om hur politiska beslutsfattare låter sig ledas av opinionsvindar. De absolut värsta resultaten torde man ha fått i de länder (som USA) där pandemihanteringen blev en del av den allmänna polariseringen och där irrationaliteten i att inte låta sig vaccineras på ena sidan motsvaras av hysterin i att bära mask i onödan på den andra. Jag, och de flesta i min omgivning, var varken hysteriska eller onödigt oförsiktiga. Så kanske hade vi en teknokrati som fungerade? Så här i efterhand tycks vi i alla fall ha sluppit det slags tillitsförlust som kan mätas statistiskt och som anekdotiskt visar sig i att hyfsat normala sociala medier-användare förvandlats till konspirationsteoretiker. Det trista är att vi i Sverige redan haft vår stora tillitssaboterande kris - migrationsfrågan - som har haft liknande effekter, kollektivt och individuellt. Man får trösta sig med att det hade kunnat vara ännu värre.
23/12 kl. 17: Jag vet inte om folk i Sverige fortfarande ser på Stephen Greenblatt som en stor forskare och någon sorts auktoritet man måste förhålla sig till. Jag hade alltid en känsla av att hela hans projekt var mer än lovligt fluffigt och opportunistiskt, och sedan dess får man väl säga att min intuition bara fått alltmer näring. Alastair Fowlers recension av hans Shakespearebok (tyvärr inte tillgänglig på nätet längre - synd, den kunde tjäna som en modell för kritisk recensionsverksamhet) tycktes bekräfta något av detta; den tidigare handledaren George Steiners avfärdande av honom (utan namns nämnande) som främst en organisatorisk/administrativ talang (dvs. väsentligen ett geni i karriärism). Om man därefter tvivlade på att Greenblatt egentligen är ganska ointelligent och något av en fåntratt, borde porträttet i det spridda New Yorker-reportaget "The End of the English Major" vara spiken i kistan:
“It happens that we do have a contemporary form of very deep absorption of the kind comparable to literary study,” he said. We were sitting in his paper-piled office. “And that is long-form television. ‘The Wire,’ ‘Breaking Bad,’ ‘Chernobyl’—there are dozens of these now!” He rocked back to rest his feet on the edge of his desk. “It’s a fantastic invention.”
Greenblatt popped open a green egg of Silly Putty and began to knead it vigorously. For a moment, he seemed lost in thought.
“ ‘Better Call Saul,’ ” he added.
I en twittertråd jag läste nyligen berättade en forskare, nu verksam i ett annat fält, om hur hennes tidigare handledare (det framgick mellan raderna vem det handlade om) stulit hennes idéer och sedan bara låtsats som ingenting, och att han systematiskt plundrat högre seminarier på uppslag som sedan blivit del av hans berömda böcker, hyllade i egenskap av en Stor Forskares böcker.
2/12 kl. 17.30: Mitt intryck är att debatten kring högskoleväsendet har blivit mycket bättre på sistone. Det senaste bidraget är Leif Lewin som vill dra en lans för universitetsvärldens "medelmåtta", snarare än dess excellenser. Jag tillhör naturligtvis den förstnämnda kategorin. Det vill säga, jag kan naturligtvis tänka mig en alternativ ordning där sådana som jag är "excellenta" snarare än "medelmåttiga" (och på sätt och vis blir varje missnöjesyttring med universitetsvärlden en form av personlig plaidoyer), men som sakerna står är det svårt att se hur den typ av forskare jag både vill vara, och troligtvis inte kan vara något annat än, skulle vara något annat än en medelmåtta: de normala anställda på en universitetsinstitution, som både undervisar och forskar och utvecklar sin allmänna kunskap om ämnet men som inte lyckas ro hem de stora anslagen. Lewin:
"Medelmåttan som riktkarl i universitetspolitiken innebär att universiteten ska vara så ordnade att alla deras lärare ska ha disputerat, ha egna resurser för forskning i sin tjänst, vara metodiskt skolade och aktiva deltagare i den internationella vetenskapliga gemenskapen. Så är numera inte fallet. I stället anställs lärarna som undervisare med den underförstådda meningen att de så snart som möjligt bör försöka köpa sig fria från sitt jobb genom att skaffa sig forskningsanslag utifrån. Att en sådan attityd är förödande för arbetsmoralen säger sig självt. Den perversa ordningen beror på att statsmakterna under det senaste halvseklet satsat resurserna på forskningsråden i stället för på fakulteterna. De svenska forskningsråden har därigenom blivit internationellt sett rika och universiteten internationellt sett fattiga."
Det är lika sant som det egentligen är självklart, och det märkliga är egentligen bara att vi har haft denna ordning så länge. Vidare:
25/11 kl. 10.30: On not knowing English. Jag ska för en gångs skull säga något snällt om det engelska språket, offer för en lite orättvis aversion från min sida, dels på grund av alla dumheter det tvingas agera medium för nu för tiden, dels för att det genom sin alltför stora närhet till svenskan utövar ett förvirrande tryck på den senares egenart. (men jag inser att jag här väsentligen upprepar samma argument som Viktor Rydberg i hans språkpuristiska kampanj mot tyskans inflytande, som han menade höll på att göra svenskan "biltog vid sin äril" - att han på en gång hade rätt och att hans kamp var dödsdömd får sägas bevisas av det faktum att ingen vet vad dessa ord betyder i dag). Men det fina med engelska är att ingen kan engelska, kanske lite på samma sätt som ingen enligt Virginia Woolf kan grekiska. Det är helt enkelt ett för rikt språk, och fullt av mystiska små skrymslen och vrår av tveksam etymologi för att någon enskidla person ska kunna ägas "kunna" det. Däremot är det väldigt lätt - alltför lätt - att inbilla sig att man kan det.
Jag har för mig att det var Frans G. Bengtsson som påpekade att en rik litterär kultur har plats åt flera författare som heter samma sak. I England har vi en Samuel Butler på 1600-talet (författare till Hudibras) och en annan från 1800-talet (författare till Erewhon). Vidgar vi det hela en aning är det svårt att undgå den märkliga förekomsten av en filosof Francis Bacon och en målare Francis Bacon. Denna rymlighet och rikedom präglar också det engelska språket, och gör det förvirrande genom att orden tillåtits yngla av sig på ett sätt som en Engelsk Akademi eller motsvarande säkert hade haft som en av sina främsta uppgifter att förhindra. Jag har två gånger (för mig själv eller öppet) rättat andras engelska och sedan i efterhand kommit på att det var jag som hade fel:
Jag diskuterade fiske och var helt säker på att det hette trawl, men tydligen finns det ett verb troll för att "tråla" fisk (och tydligen kan man även säga "trolla" på svenska också!). Jag kollar upp det på wiktionary och blir upplyst om att trawl troligtvis kommer via tyska/holländska från latinets tragula (= nät), medan "troll" kommer från ett germanskt ord med ursprungsbetydelsen "gå runt, rulla från sida till sida" (tyskans trollen). Men så kommer den riktiga överraskningen: "fishing sense possibly influenced by trawl or trail" (!).
Vi fortsätter. Mängdord för olika typer av djur är märkliga och, gissar jag, inte det första man lär sig när man lär sig ett nytt språk. "A murder of crows" är bara det mest häpnadsväckande av dessa. "Shoals of fish" har jag väl hört några gånger, så när jag sedan stötte på "schools of fish" i en tidningsartikel kände jag mig smartare än författaren, som uppenbarligen blandat ihop saker och ting. Men där fick jag tji. Shoal förklaras med: "a large number of fish of the same species swimming together". Ja. Men så går vi neråt i listan för school och efter alla de förväntade betydelserna av ordet (undervisningsetablissemang, konstnärlig rörelse etc.) finner vi "a group of fish or a group of marine mammals" med upplysningen "doublet of shoal" (!).
