Liberal överraskning, konservativt konstaterande

Man kan tänka sig att ideologier inte bara handlar om grundläggande trossatser utan att de också har ett affektivt register, eller en sorts stil som ligger halvvägs mellan tanke och känsla. Kanske är skillnaden mellan en liberal och en konservativ hållning som tydligast på denna punkt, särskilt som ideologierna ibland har överlappat vad gäller sin grundläggande syn på staten, marknaden och liknande. Man skulle då kunna formulera det såhär: liberaler gillar att bli överraskade, konservativa att konstatera.  

Därför kan deras meningsutbyten idag te sig som en de dövas dialog. De som resonerar på ett liberalt sätt (det gäller även många från vänster) tenderar att fokusera på undantagen, därför att undantagen ger dem en varm känsla. Individen som höjer sig över begränsningar hos bakgrunden eller gruppen, kanske rentav hos det kön man tillskrivits vid födseln, etc. Hela idén med mångkultur (kanske i viss motsättning till multikulturalism, lite beroende på hur dessa definieras) tycks också bygga på en sådan affekt: att vilja bli överraskad av att se någonting mänskligt hos andra än den egna gruppen etc., något som vidgar ens föreställning om det mänskliga. Ur en konservativ synvinkel framstår liberaler däremot ofta som dumma: som om undantagen skulle få hela det övergripande mönstret att raseras! 

Och konservativa tycker om att konstatera. De kan bevittna hur ett system byggt på undantagstänkande oundvikligen kommer att skava mot de generella mönstren för hur människor faktiskt tenderar att bete sig, och kanske i processen ge upphov till nya sociala patologier. Den konservativa affekten är ur denna synvinkel en erfarenheternas snarare än en oskuldens sång, och de flesta konservativa tenderar att se det som att de helt enkelt drar adekvata slutsatser av erfarenheter snarare än att fortsätta hoppas. Dessa lärdomar kan ibland vara ganska bistra, men det finns också en viss tillfredsställelse i själva konstaterandet. Man kan ibland närmast misstänka att vissa blir konservativa därför att de finner nöje i att observera från sidan och i efterhand kunna säga "vad var det jag sa?". Kanske var det detta Birgitta Olsson menade när hon sade att det var fegt att vara konservativ - inte bara att konservativa handlingar styrs av rädsla för förändringar, utan också att det innebär att inte våga tro på människan, inte våga satsa på framåtblickande projekt som kan införa något nytt?  

Så långt tror jag att de flesta är med på motsättningen, och jag tror också att de flesta kan hålla med om att om man hårdrar den på detta sätt, skulle nog ingen vilja vara helt konservativ (och därmed dömd till en lika glädje- som illusionslös tillvaro) men heller inte helt liberal (och vara dömd till att ständigt bli rånad av verkligheten). Ett politiskt projekt behöver nog något av båda, dvs. att förslagen uppfattas som välgrundade men också framåtblickande, och detsamma kan väl sägas om den enskilde, som både behöver ha en adekvat förståelse av sin omvärld och en anledning att gå ur sängen på morgonen. Den liberala omprövningen mot mer av både-och bevittnar vi på många plan, och jag ska inte orda mer om den: jag tror att det hos flertalet finns en medvetenhet om att det senaste decenniet i västvärlden inneburit en liberal overreach med bumerangeffekter som man nu försöker hantera. Men finns det något liknande på den konservativa sidan? Finns det en konservativ överraskning, dvs. en liberal affekt av det oväntade och icke-förutsedda, fast hos de som brukar nöjas sig med att konstatera, generalisera och bara köra på?        

Jag tror vi har sett något sådant på sistone. Vem hade kunnat tro att Donald Trump skulle öka sitt stöd bland svarta kvinnor och hispanics? Vem hade kunnat tro att SD skulle bli det näst största partiet även bland utrikesfödda? Här finns ju överraskningar för både liberala och konservativa, kort sagt. Om man ur en konservativ synvinkel utgått från att minoriteterna alltid kommer att rösta på vänsterpartier och mer eller mindre gett upp hoppet om att överhuvudtaget nå dem med sin politik, har man tagit fel. Och på samma sätt: om man utifrån en liberal världsåskådning gjort samma bedömning (men kanske med mindre cyniska förtecken) har man också tagit fel. Alla förlorar! En liberal överraskningsideologi går vinnande ur kampen mellan världsåskådningarna, men den gynnar inte liberalerna, utan de konservativa! Tänka sig! Ett annat sätt att formulera allt detta vore att säga att de mer tekniska sidorna av stats- och samhällsvetenskapen inte förmår hantera människan, detta obändiga djur. I det finns en stor förtröstan, lite oavsett ens politiska inställning i övrigt.   

 

Om Europa

Centrismer. "Eurocentrism" uppfattas nog ofta lite till mans som en moralisk försyndelse, och i den mån ordet används som synonymt med kolonialism och liknande kan det naturligtvis kritiseras på samma sätt. Men egentligen bör man hellre betrakta det som en epistemologisk begränsning, en inställning som tillåter en att se vissa saker men gör en blind för andra. Centrismer baserade på andra centra (sinocentrism?) skulle fungera exakt likadant. Och på motsvarande sätt måste man säga att "globocentrism" (i den mån det inte låter alldeles för motsägelsefullt) likalades utgör en epistemologisk begränsning: den synliggör vissa saker, osynliggör andra. Det är svårt att undgå slutsatsen att detsamma gäller nationalism, i meningen att man utgår från nationen som ram (eller för den deln i den mån det förekommer, sub- eller paranationella minoritetsonstellationer). Vad vi menar med att utveckla en kosmopolitisk läskunnighet - ett mål jag gärna ansluter mig till - kan inte innebära något annat än en förmåga att skifta mellan dessa ramar och skalor: världen, kontinenten, nationen. Eurocentrism är med andra ord helt legitimt, på den skalan.   

 Europa och mångfald: jag läste nyss Norman Davies lika monumentala som fascinerande Vanished Kingdoms: The History of Half-Forgotten Europe och gjorde återigen samma reflektion som jag gjort många gånger: att det är skrattretande när man förebrår Europa dess brist på "mångfald". Snarare är det svårt att tänka sig en civilisation som på så koncentrerad yta innehållit en sådan mångfald av kulturer, språk och folk. Det är troligtvis denna kombination av mångfald och geografisk närhet som skapat dynamiken i den europeiska historien, en dynamik som legat till grund för ekonomisk och kulturell utveckling men också drivit kontinenten till kataklysmens rand ett antal gånger och som rimligtvis måste tyglas av någon form av europeisk union (romarrike/katolsk kyrka/en segrande Napoleon/EU?). Men faktum kvarstår: Europa har inte behövt vänta på utomkontinental migration för att innehålla mångfald. Inte ens Valérys minimidefinition på europeisk identitet (att Thomas av Aquino, Euklides och Paulus ska ha spelat någon roll för ens kultur) är tillräcklig. Redan i sig har Europa att balansera centrifugalkraften hos de mindre enheter som tycks uppstå av sig själva (de stora eller små nationerna, eller grupper som Benelux- och Visegradländerna, eller de nordiska dito) med enhetsskapande institutioner (vi har inte längre medeltidens kyrka och latinet). Det är fullt möjligt att tänka sig ett scenario där pendeln slår över för långt åt andra hållet och denna dynamik kvävs. Och det är fullt möjligt att en sådan påtvingad enhetlighet skulle genomföras av krafter för vilka "mångfald" är ett honnörsord.   

 

Skrivbordsrensning

5/10 kl. 21.15: Tid för Goethe. Det känns som om jag nyss nått den ålder då jag började bli tillräckligt klar över sina preferenser för att kunna säga att jag egentligen inte, givetvis med vissa undantag, tilltalas av Goethe och kommer att ägna den korta lästid som tillmätts mig åt andra, säkrare glädjeämnen. Strunt i vad man "måste ha läst"! Men nästan samtidigt har jag nått den ålder då man börjar förstå Goethe och anar att man missar något väsentligt om man inte ger sig i kast med honom på allvar.   

13/10 kl. 22: Taktisk projektion. När Ruben Östlund för ett tag sedan skapade rubruker genom att döma ut dansk filmindustri tedde det sig lite märkligt och onödigt. Jag kan nu förstå varför han gjorde som han gjorde. Nu har jag gått och sett hans Triangle of Sadness och kan konstatera att den är väldigt von triersk, kanske den danskaste svenska filmen någonsin.  

16/10 kl. 15.30: Det väcker uppmärksamhet i svensk media att ukrainska armén i Kherson har en Karlsson på taket-bataljon. Till saken hör att Atrid Lindgrenreceptionen i forna Sovjet varit starkt inriktad på just detta verk, som annars ur svensk synvinkel kan uppfattas som ganska sekundärt. Ryssar och ukrainare tenderar att ha en stark koppling till Karlsson på taket, men inte Emil, Ronja, och kanske inte heller i så hög grad Pippi. 

22/10 kl. 08.45: Det kan vara så att vi befinner oss - eller under några decennier har befunnit oss - i en guldålder vad gäller översättningar till svenska, kanske särskilt vad gäller på nytt eller för första gången översatta klassiker. Ändå tänker jag mest på lakunerna. Jag vill ha följande översatta: Zbigniew Herberts prosa, Adalbert Stifters Nachsommer och andra delen av Nadesjda Mandel'stams memoarer.  

24/10 kl. 12.30:  Hur översätter man det retoriska begreppet loci communes (topoi [gr.], lieux communs [fr.], commonplaces [eng.], Gemeinplatz [ty.]) till svenska? Det har jag undrat över. Det gläder mig att upptäcka att Geijer ("Om historiens nytta", Samlade skrifter, vol. 5, s. 214) haft samma problem och då rekommenderat det helt rimliga allmänningsplatser, vilket dock inte verkar ha blivit just allmän egendom. I SAOB har det visserligen kommit in, men då förtydligat med att Geijer lanserat detta förslag. Min gissning är att nästan inget vet om detta förslag och att man i svensk text bör skriva loci för att vara säker, vilket kanske visar hur liten roll medvetna försök att mynta ord (och dessas rent formella lexikalisering) kan spela. 

25/10 kl. 10.30: Alla fransmän är inte lyriska över Nobelpriset: 

"Att Nobelpriset i litteratur, som inte tilldelats vare sig Marguerite Yourcenar, Michel Tournier eller Philip Roth, och som alltjämt förvägras Milan Kundera, som dock fortfarande är vid liv, nu tilldelas Annie Ernaux, får en faktiskt att fundera. Bör man vänta sig att det nästa år tilldelas Virginie Despentes eller Édouard  Louis? Eller bör man trösta sig med att man åtminstone sluppit se Vladimir Putin tilldelas Nobels fredspris? Det fanns förr i tiden ett Khadaffipris för de mänskliga rättigheterna, som skapades förr ett trettiotal år sedan av det gamla libyska statsöverhuvudet, och som har tilldelats i tur och ordning Fidel Castro, Roger Garaudy, Hugo Chavez, Daniel Ortega och Erdogan. Det verkar som att priset inte överlevt dess grundares frånfälle, men logiken bakom dess val har uppenbarligen inspirerat Nobelkomittén."  

Tidsandans tics

5/10 kl. 13.25: Tidsandan visar sig genom verbala tics. Under åren ca 2010-talet var "indignationspuffen" ett av de mest utmärkande dragen hos journalister och debattörer. Den yttrade sig när de var tvungna att ge rationella argument och svara på frågor som de aldrig hade behövt tänka igenom, därför att de hade nöjt sig med slogans. På denna tid var det högern i vid mening som knuffade dem framför sig, framstod som de som faktiskt hade behövt fundera på argument eftersom de valde att syssla med frågor som av både vänstern och liberaler betraktades som icke-frågor. Puffen, gärna ackompanjerad av ett slags kippande efter andan, gav lite betänketid samtidigt som den gav uttryck för indignation. Jag tycker mig på sistone ha lagt märke till ett nytt kollektivt drag hos vissa debattörer både i Sverige och utomlands, men denna gång istället hos de som snarast bidrog till att denna konsensus splittrades. Jag tänker till exempel på Douglas Murray och Alice Teodorescu Måwe. Det är en aggressivt emfatisk, långsam stil, där man liksom drar ut på meningarna för att göra dem blytunga av allvar. Kanske kan man tolka den som ett slags implicit erkännande av att man "haft rätt" men att det spelat ganska liten roll i praktiken, alternativt, om man gör motsatt bedömning av sakförhållandena, som ett sätt att återskapa konfliktnivån från den tidigare fasen. 

 6/10 kl. 13: Jag uppskattar mycket att Birgitta Holm skriver på Expressens kultursida och med ålderns rätt tillåter sig självständiga perspektiv på litteraturväsendet, som nu senast om hur litteraturhistorisk forskning förbigås av populära biografiförfattare: 

”'Äntligen' är Selma Lagerlöf inte en sagotant – fast hon inte har varit det sedan 1950-talet. 'Äntligen' riktas intresset för Victoria Benedictsson mot något annat än hennes sexliv – fast det skedde med besked redan i Sten Linders fina avhandling 1930, Ernst Ahlgren i hennes romaner." 

Att forskning osynliggörs i den publiktillvända facklitteraturen är lätt att hålla med om, men jag har en lite annorlunda uppfattning om varför det ser ut så här i just de här exemplen. Och här måste man nog vända blicken mot mer generella drag i vår kultur. Att kvinnliga författarskap fortfarande betraktas nedlåtande av kitiker och litteraturhistoriker torde nämligen vara inte ett faktum utan en myt. Mycket av den feministiska litteraturdiskursen (i forskning, men framförallt i media) tycks vara rädd att förlora sitt existensberättigande om den skulle erkänna att den faktiskt uträttat så mycket att den närmast kan sägas ha vunnit. Därför behövs tydligen dessa myter, som om inget hade hänt sedan Levertins, Bööks och Brandes dagar. Denna myt verkar också delas av den läsande allmänheten, som om de visserligen inte orkat läsa något av Victoria Benedictsson nog känner på sig att hon var en oförstådd kvinna som nu äntligen får sin upprättelse. Det är onekligen effektiv marknadsföring inför en huvudsakligen kvinnlig publik att presentera biografier på detta sätt, trots att Selma Lagerlöf åtnjuter det maximum av kanonisk status som ett svenskt författarskap kan hoppas på idag. (Heidenstam är suspekt och helt oläst; Lagerlöf heroisk föregångare och förhållandevis läst). Men kanske har det inte ens med feminism att göra. Kanske är det en bara en del av en övergripande progressiv myt i vår kultur, en myt vilken kan skänka såväl en raison d'être till sysslandet med det förflutnas författarskap som färdiga omdömen och berättelsestrukturer i behandlingen av desamma. Vad händer om denna myt inte längre upplevs som trovärdig? Många bör nog skaffa sig en beredskap för den dagen, och så att säga diversifiera sin litteraturförståelse inför en tid av sjunkande priser på den råmateria man byggt upp hela sin rikedom på att extrahera. Att bekanta sig med forskningens faktiska resultat - oavsett graden av upplysthet i dess utgångspunkter - är en rimlig startpunkt.    

 

En fiendehjältes död

Nortrop Frye menar att det sker något grundläggande med människan i Iliaden: den visar oss att en fiendes (Hektors) död kan vara sorglig och vacker. Ett visst inslag av neutralitet har också varit ett centralt drag i den epik som utgår därifrån, ibland rentav formulerad som ett krav baserat på den antika praktiken. Det är just imitationen av Iliaden som får Torquato Tasso att i Det befriade Jerusalem att delvis skildra saracenerna som offer och visa den grymhet som de kristna är kapabla till. Den verkliga epiken från korsfarartiden (Rolandsången t ex) bryr sig inte om någon sådan jämvikt utan skildrar genomgående de muslimska fienderna som onda uslingar som far direkt till helvetet när de dör. Poeten bakom Iliaden - denna "gudamänniska" som Dostojevskij kallade honom - skulle då ha höjt sig till en utblick över tillvaron som innebar försoning och balans, medvetenhet om att det andra lider nu kan vederfaras en själv imorgon.  

Nuförtiden, efter att man bätttre förstått den muntliga litteraturens principer, är det sällan någon betraktar Iliaden som skriven av en individ, den blinde Homeros. Men den senaste forskningen går ett steg längre genom att sätta de homeriska sångerna i relation till den någorlunda gemensamma kultur som tros ha existerat under bronsåldern och som band samman gerker, hettiter och babylonier. Det har till och med framkastats som ett antagande att det funnits olika versioner av Trojasången, hos hettiterna och grekerna: att det funnits en version av Iliaden som i högre grad tagit trojanernas parti och som skildrat kriget inifrån Troja, ganska bokstavligen. Sådana kända "scènes de la vie privée" som Hektors avsked till Andromake skulle alltså vara en rest av denna äldre tradition, och Iliaden som vi känner den resultatet av en sammansmältning av två olika Trojasagor. 

Helt bortsett från de knepiga vetenskapliga frågorna (och detta är ett av de områden inom humaniora där forskarna tvingas till allra mest spekulationer) väcker det en intressant allmän fråga om tillvaron. Är den beundransvärda moraliska hållningen hos "gudamänniskan" Homeros helt enkelt ett resultat av en kollektiv process, där två relativt partiska skildringar av trojanska kriget flutit samman och bildat en relativt opartisk sådan? Är i så fall moralisk neutralitet, i den allmänna meningen av en förmåga att se saker ur olika synvinklar, på samma sätt ett resultat av kollektiva processer, samlevnad med människor som har annorlunda perspektiv än en själv?   

Allmän adiafora

 30/7 kl. 12.30: När jag för några år sedan började läsa Sven Delblanc igen, var jag helt säker på att en Delblanc-renässans stod för dörren, eller i varje fall att han förtjänade en. Kanske har den nu ägt rum, manifesterad i böcker (en samling föredrag som gavs ut förra året och nu Lars Lönnroths parallellbiografi över P.O. Enquist och Delblanc) och kulturtexter som denna och denna. Kan vi vara säkra på att så är fallet? Vi står som vanligt inför den apori som präglar alla former av receptionsundersökningar: antingen systematiska undersökningar av verkliga läsare medelst intervjuer eller statistik, eller anekdotiska bevis från auktoriserade läsares kvalificerade yttringar. Åtminstone det senare får vi väl anses ha fått nu, och det främsta värdet av sådana är naturligtvis att de indikerar att författaren på något sätt har något att säga oss nu, eller kanske hade något som vi saknar och skulle behöva tillägna oss. Några förslag: oräddheten, självständigheten, lärdomen. Till dessa ska nog också läggas ett element som redan på Delblancs tid kunde synas en aning anakronistiskt men som jag tror borgar för hans relevans: att han stod med ena foten i bondesamhället. Om jag säger att Delblanc var både folklig och elitistisk syftar jag inte på att han skrev både Hedebyborna och Kastrater, eller hans rörlighet mellan stilregistren, att han kunde använda gammal högsvenska som ungdomar i dag måste slå upp bara för att på nästa sida dra till med ett "lite men gott, sa bonden och patta katten". Jag syftar mer på mentaliteten, den säregna blandningen av konservatism och radikalism, av bondskt sunt förnuft och intellektuell analys. Hans relativa utanförskap gör att han skulle ha intressanta saker att säga om nutidens svenska intelligentsia, i den mån han inte redan föregripit en sådan analys. 
Var ska man söka det? Här skulle man kunna lägga lång tid på att diskutera de olika romanerna och enskilda inslag i dem, men man kan också komma in i det hela sidledes via en liten undangömd bok: Trampa vatten från 1972, något av en mellanböckernas mellanbok i detta författarskap som är så rikt på just sådana. Här finns t ex observationer kring byråkratins sätt att skapa jobb åt sig själva, eller den akademiska världens karriärister, som är lika relevanta nu som då.   

10/8 kl. 13: "Huruvida" måste vara svenskans mest underutnyttjade adverb. Vi försitter en möjlighet till precision genom att uteslutande använda det vaga "om". Här är ett exempel på en mening som visserligen har en del andra syntaktiska skönhetsfel men som hade förbättrats väsentligt att ett "huruvida": 

"så fort vi börjar gräva lite djupare kring medborgarnas demokratiattityder och ställa frågor om även de som har åsikter som ogillas starkt ska omfattas av samma fri- och rättigheter som man själv åtnjuter". 

Man ställer frågor om (= kring, eller "ikring" som det kan heta hos Peter Hultqvist och andra rumpmasar) någonting (ett ämne), men man ställer frågan om (= huruvida) det förhåller sig på det ena eller andra sättet. Jag förstår ärligt talat inte vad ni väntar på.   

12/8 kl. 18: Fransk public service har samma problem som dess motsvarigheter i Sverige eller vilket liknande land som helst: trendkänslig direktimport av idiotiska amerikanska debatter, en generation av journalister och programmakare som verkar helt renons på referenspunkter och därför agerar i enlighet med nyss nämnda problem, etc. Men de har också något annat: ett under lång tid hopsamlat kapital av kulturellt minne som gör att de lite i skymundan kan åstadkomma storverk. Radio Frances podcast "Comment les livres changent le monde" hör till dessa och har förgyllt min sommar. Här finns ett trettiotal avsnitt om böcker som haft genomslag, från Aimé Césaire till Adolf Hitler. Bara Régis Debrays små essäer som inleder varje avsnitt är värda att lyssna på. Detta är fransk folkbildning i dess mest kompromisslösa form, som man känner den från t ex Que sais-je?-serien.    

 

Ett utdött kulturbegrepp

Kjell Strömberg skriver i sina memoarer (En gammal parisares minnen, s. 107f.) om hur han pläderat för Pär Lagerkvist som nobelpristagare:

"Den forne primitivisten och kristne extatikern hade frimodigt ryckt in i den 'kämpande humanismens' glesnande led och från Akropolis, Västerlandets heliga berg, givit signal till strid för i land efter land skymfad frihet och förtrampad människorätt...Under en offentlig högskoledebatt, som jag ombetts inleda, hade visserligen som huvudskäl mot hans kandidatur anförts hans svårighetsgrad till och med för 'licentiander i litteraturhistoria'. Men vid en talrikt besökt kollation på kårhuset efteråt angavs i djupaste förtroende det verkliga skälet: den snabbt framskridande nazifieringen av studentkårernas aile marchante - alltså samma kategori av högröstade hjordmedlöpare som i våra dagar låter sig tjusas av Maos 'lilla röda' och lärofadern Marcuse, den senaste modepredikanten av anarkismens lika kulturfientliga evangelium."

 Att lägga märke till är här inte bara hur en bedömare som upplevt både 30-talet och 60/70-talen kunde skönja en sociologisk (eller i varje fall typologisk) likhet mellan nazister och vänsterstudenter. Nej, det märkliga är användningen av ordet kultur - en användning jag gärna skulle göra till min, men som vi nog aldrig kommer att få tillbaka. Det finns säkert flera anledningar att den inte kommer tillbaka; en del kanske rentav är goda. Men den främsta anledningen har nog att göra med den sociala förändringen: detta kulturbegrepps underbyggnad i form av en fristående bildad borgerlighet finns inte riktigt längre, och kulturens organ kontrolleras till stor del av arvtagare till Herbert Marcuse.   

(Jag noterar för övrigt att Jesper Svenbro i sin nyutkomna essäsamling utför en äreräddning av Pär Lagerkvists försök att enrollera Akropolis på demokratins sida mot nazismen. Den äreräddningen innebär i viss mån ett försvar av detta äldre kulturbegrepp).      

Små muttranden

12/7 kl. 13.10: Intressant text på den teknologiproblematiserande sidan The New Atlantis. Man hör nog oftare klagas på välfärdsanalfabetism, distansen till litteraturen, den tilltagande svårigheten att formulera sig i skrift och liknande än motsatsen: att vi konsumerar alldeles för mycket text. Det kan dock ligga något i det. Som Kit Wilson skriver:

"Most people were illiterate four hundred years ago; today Americans spend up to a third of their waking hours encoding and decoding text. Every minute, humans send 220 million emails, 70 million WhatsApp and Facebook messages, 16 million texts, 530,000 tweets, and make 6 million Google searches. The journalist Nick Bilton has estimated that each day the average Internet user now sees as many as 490,000 words — more than War and Peace. If an alien landed on Earth today, it might assume that reading and writing are our species’ main function, second only to sleeping and well ahead of eating and reproducing."

 Samtidigt undrar jag - artikelförfattaren lyfter denna möjlighet men släpper den snart - om inte frågan om kvalitet bör tas med. Och på så vis kan naturligtvis båda diagnoserna stämma: för lite text och för mycket text. Själva frågan om litteraturens ställning bör kanske ses i ljuset av detta förhållande. När läs- och skrivkunnighet var en bristvara, liksom dess materiella substrat, var det skrivna ordet på ett helt annat sätt kraftfullt. Man glömmer lätt att under lång tid var det skrivna ordet en skråhemlighet för latinkunniga lärde och de språk vi nu använder hade inte kvalificerat sig för skriften. Även sedan detta hänt dröjde det länge innan andra än en liten elit kunde ta del av det skrivna ordet i någon större utsträckning, och detta dels genom aktiva alfabetsieringskampanjer men också genom teknologiska förändringar av det slag som skapat vårt nuvarande överflöd. Litteraturen bygger väsentligen på resterna av den magiska aura som en gång var en effekt av knappheten. 

2/6 kl. 09.15: Förpassad till ett provinsiellt beläget institut där jag utbildar lärare, kryptotraditionell humanist, tystlåten dissident i förhållande till en dominerande ideologi som värdesätter helt andra saker, besatt av fortlevanden av de kulturformer som av nyssnämnda ideologi dödförklarats då de inte är i fas med utvecklingen etc. - snälla, berätta hur jag inte skulle kunna identifiera mig med Mikhail Bachtin!

5/6 kl. 10.30: Paul Valéry skrev en gång något i stil med (jag hittar inte det exakta citatet) att litteraturen består av två sätt att använda språket, den ena riktat mot att påverka opinionen och att nå största möjliga genomslag, den andra riktad in mot själva ordet, och att aldrig har de tu legat närmare varandra än när Théodor Bainville och Émile Zola bodde i samma arondissement. Jag undrar vilka allmänkulturella slutsatser vi kan dra av denna geografiska närhet:

  

5/6 kl. 9.15: Om Joshua Katz, som sparkats från Princeton, vars ledning behändigt nog kunnat dra upp ett gammalt ärende om en olämplig relation till en student när det egentliga ärendet gäller att han är ideologiskt misshaglig. I samma veva uttryckte Padilla Peralta att ämnet borde läggas ner, och ledningen gick honom till mötes såtillvida att de numera inte kräver kunskaper i latin och grekiska. Katz' fru påpekar ett intressant förhållande: 

"Princeton’s department last year voted to eliminate its language requirement for undergraduates. Now it has eliminated its most legendary language instructor. The great irony is that the elimination of the language requirement was, in part, to encourage students to take ancient languages other than Latin and Greek . . . and Joshua was the only member of his department qualified to teach multiple such languages: Egyptian, Sanskrit, Tocharian, Syriac, Akkadian, Old Norse, Old Irish, etc. Indeed, Joshua’s earliest academic publications concerned Native American languages. His work was the least Eurocentric in the department."

Det är påfallande ofta på det här viset, och det visar möjligen hur lönlöst det är att försöka ta dessa människor på deras ord. 

4/6 kl. 14.25: När jag ondgör mig över nutidssvenskan syftar jag inte främst på de oskolades särskrivningar och liknande. Det har jag överseende med. Det som irriterar mig alltmer är den sorts felaktiga hyperkorrektion som kommer sig av att läser för mycket akademiska texter på engelska. Två exempel:

 Skepticism på engelska heter "skepsis" på svenska. (skepticism, även känd som pyrrhonism, är en filosofisk strömning)

Linguistic betyder både "språklig" och "ligvistisk" på svenska, vilket innebär att ordet du letar efter i nio fall av tio är "språklig", inte "lingvistisk" ("han har språkliga svårigheter", "kön är en språklig konstruktion" etc.).