Kjell Strömberg skriver i sina memoarer (En gammal parisares minnen, s. 107f.) om hur han pläderat för Pär Lagerkvist som nobelpristagare:
"Den
forne primitivisten och kristne extatikern hade frimodigt ryckt in i
den 'kämpande humanismens' glesnande led och från Akropolis,
Västerlandets heliga berg, givit signal till strid för i land efter land
skymfad frihet och förtrampad människorätt...Under en offentlig
högskoledebatt, som jag ombetts inleda, hade visserligen som huvudskäl
mot hans kandidatur anförts hans svårighetsgrad till och med för
'licentiander i litteraturhistoria'. Men vid en talrikt besökt kollation
på kårhuset efteråt angavs i djupaste förtroende det verkliga skälet:
den snabbt framskridande nazifieringen av studentkårernas aile marchante
- alltså samma kategori av högröstade hjordmedlöpare som i våra dagar
låter sig tjusas av Maos 'lilla röda' och lärofadern Marcuse, den
senaste modepredikanten av anarkismens lika kulturfientliga evangelium."
Att lägga märke till är här inte bara hur en bedömare som upplevt både 30-talet och 60/70-talen kunde skönja en sociologisk (eller i varje fall typologisk) likhet mellan nazister och vänsterstudenter. Nej, det märkliga är användningen av ordet kultur - en användning jag gärna skulle göra till min, men som vi nog aldrig kommer att få tillbaka. Det finns säkert flera anledningar att den inte kommer tillbaka; en del kanske rentav är goda. Men den främsta anledningen har nog att göra med den sociala förändringen: detta kulturbegrepps underbyggnad i form av en fristående bildad borgerlighet finns inte riktigt längre, och kulturens organ kontrolleras till stor del av arvtagare till Herbert Marcuse.
(Jag noterar för övrigt att Jesper Svenbro i sin nyutkomna essäsamling utför en äreräddning av Pär Lagerkvists försök att enrollera Akropolis på demokratins sida mot nazismen. Den äreräddningen innebär i viss mån ett försvar av detta äldre kulturbegrepp).
