Tecken i tiden

Läser två recensioner av utställningar:
Jag läser (den oumbärlige) Nils Forsberg om Nationalmuseum, där det står följande:

"Men det är ändå konsten som står i centrum och får glänsa. Inga ängsliga skyltar förklarar att 1500-talet hade en tråkig kvinnosyn och att museet tar avstånd från de värderingarna. I det avseendet är Nationalmuseum 2.0 faktiskt ett museum för vuxna.
Ett museum som nästan kan tävla med, säg, pinakoteken i München eller nationalgallerierna i Berlin fast det inte borde vara möjligt. Nya generationer kan besöka det i många år framöver och förutom att få en bild av olika historiska epoker också få en liten aning om vad som gjorde det möjligt, nämligen organisation och hårt arbete. Det säger något om Sverige det också."

Jag läser också (eller lyssnar på, egentligen) på (den oumbärlige) Mårten Arndtzén om Moderna museets utställning, och där sägs följande:

"Årets Modernautställning kräver ganska lite av egen tankeverksamhet. Vi förstår snabbt att kolonialism och konsumism är dåligt, att det är synd om flyktingar och att hoppet står till barnen, kvinnorna och naturen. Det hemska och det hoppfulla är för säkerhets skull placerat i olika salar.
Under vernissagen spelar konstnären John Willgren 'Die fahne hoch' i valstakt utanför museet; en påminnelse om det politiska läget. Den gamla tiggerskan vid entrén är däremot ingen performance, så henne tar de inbjudna gästerna i kön ingen notis om. Det är som en scen från Ruben Östlunds The Square."

Jag tycker att det börjar bli mer och mer tydligt vad som har framtiden för sig - om inte p g a en "backlash", en "nykonservativ våg" eller vad man nu ska kalla det, så helt enkelt för att det rådande kulturpolitiska paradigmet har spelat ut sin roll, kanske för att det inte längre tycks leverera vare sig på det politiska eller kulturella planet. Sociologen Johan Asplund, som man bör återvända till med jämna mellanrum skrev en bok för länge sedan Om mättnadsprocesser (1967). Vi kan mycket väl befinna oss just i en sådan, även om kulturdebattpositionerandet naturligtvis kommer att fortsätta. Men även från företrädarna för hittills rådande ordning börjar bekännelserna sotto voce bli allt fler. 

Akademiskt

Kul med Mats Malm i Svenska Akademien, en forskare jag alltid sett som ett föredöme vad gäller grundlighet och filologisk kompetens. Jag tycker nog helt tvärtemot Karin Olsson i denna fråga. Mindre stjärnglans, färre konjunkturförfattare och fler kunniga människor med verkliga historiska perspektiv är vad som behövs för institutionen. Tråkigare, kanske. Men för tillfället är väl problemet med Svenska Akademien knappast brist på action.  

Sorgligt att Pascale Casanova gått bort, bara 59 år gammal. Hennes La République mondiale des lettres (1999) kommer nog att behålla sin ställning som ett av de mest inflytelserika litteraturvetenskapliga verken. Det framstår för mig som en modell vad gäller vetenskaplig kreativitet och förmåga att hitta en avgränsad ingång i en fråga som annars är alldeles för omfattande för att behandlas av en person. Det är också i god mening diskutabelt. Ytterst få har hållit med henne - men nästan alla har behövt förhålla sig till hennes tankar. Det är också, apropå den andra akademi jag nyss nämnde, en bok man bör läsa för att få perspektiv på Nobelpriset i litteratur. 

Främmandegörande (Viktor Sjklovskijs остранение), för oss i alla fall

T.S. Eliot beskriver ett Luciatåg (ur ett nyligen upptäckt brev från mottagandet av Nobelpriset):

"While I was shaving, at 6.45, I heard a chorus of young female voices piping a carol in the corridor; it came closer; my door burst open; and six comely young chambermaids, clad in what appeared to be white nightdresses and white stocking feet, with cardboard crowns on their heads with lighted candles in them – looking like walking birthday cakes – marched in singing. I hastily wiped the suds from my face, put on my overcoat over my underclothes, and bowed to them. They continued to sing throughout, so there was nothing to be said; but one of them held a tray with a cup of coffee and a few sweet biscuits which she held towards me, so I drank the coffee and ate the biscuit."

Ett problem med nya discipliner och gamla

Få lär väl ha missat det "Sokal Hoax 2.0" som för några dagar sedan detonerade i forskarvärlden.
En snabb kommentar till detta för att klargöra hur jag själv ställer mig till det. Vissa menar att problemet inte är politiseringen, utan de "postmoderna" kriterierna för kunskapsproduktion. Jag tycker dock inte att det är så lätt att skifta från den politisk-sociala dimensionen till att enbart resonera kring epistemologi. Det leder till ett otroligt trångsynt perspektiv på vad forskning egentligen här, och egentligen ett underkännande av all humaniora överhuvudtaget. Det måste med nödvändighet finnas forskning som baseras på intersubjektivitet och rimlighetsnormer inom en forskargemenskap snarare än otvetydig data. Dessutom tycker jag att detta synsätt bygger på en väl idealiserad på de hårda vetenskaperna. Insiders inom de fälten kan visa på många exempel på usel forskning som släpps igenom, trots att de epistemologiska hindren är mycket större (otillräckliga underlag, felaktiga slutsatser etc.). Generellt gäller naturligtvis att godtyckligheten är avsevärt mycket mindre i naturvetenskaperna eller i kvantitativa samhäellsvetenskaper. Men många som har sin utgångspunkt i de epistemologierna har svårt att inse att de begränsningar som möjliggör resultat i deras discipliner inte skulle fungera inom humaniora, och alltför ofta blir synen på vetenskaplig metod lite moraliserande ("de tillåts tycka vad som helst"). På detta finns det, som jag skrev nedan, ingen bra lösning, annat än att humanister tar ett större ansvar för de svaga epistemologiska hindren inom sina fält och att det finns en åsiktspluralism som garanterar robusta diskusisoner och hindrar att alla dras med i en tokig riktning.  
         Nej, svaret kan inte bara handla om kunskapssynen. Snarare tycks problemet uppstå i skärningspunkten mellan en relativistisk epistemologi och sociala rörelser - därför att det förstnämnda garanterar att det är svårt att säga emot och att utrymmet där en neutral diskussion skulle kunna föras blir oerhört knappt, och det sistnämnda innebär ett starkt tryck att inte kritisera, då denna kritik snarast skulle uppfattas som politisk och moralisk än intellektuell.
         Att frågor om kön, sexualitet, etnicitet och så vidare är viktiga och att de bör undersökas på universitetet är en uppfattning jag delar med författarna till lurendrejeriet, liksom med deras fiender. Rimligtvis är dessa frågor tillräckligt omfattande för att bilda utgångspunkt för egna discipliner. Men då stöter vi på nästa problem: formerandet av akademiska monokulturer vilka bildas kring en målsättning som både är intellektuell och moralisk-politisk. Man kan hävda att det vore omöjligt att göra på ett annat sätt. Att t ex genusvetenskap med nödvändighet måste baseras på föreställningen om en skillnad mellan biologiskt kön och genus - då detta är själva fältets såväl intellektuella som politiska raison d'être. Så kan det mycket väl vara. Faktum kvarstår likväl att det leder till miljöer präglade av stor åsiktsmässig konformitet (i detta fallet jämfört med den forskning om kvinnors situation som fanns eller finns inom ämnet sociologi, ett något äldre ämne som utgör en mer neutral ram för en mångfald av teorier och forskningsintressen). En slutsats av detta är också att de "allmänna" disciplinerna - typ historia, litteraturvetenskap, konstvetenskap, etc. - bör skyddas och att deras förmåga till inre mångfald och (i alla fall potentiellt) brytning mellan motstridiga åsikter bör värnas. Kanske är denna gammaldags disciplinaritet humanioras motsvarighet till ett system av "checks and balances"?
    Till viss del - men bara till viss - har vi alltså att göra med ett organisatoriskt problem, som hänger samman med specialisering som det inneboende ödet för all vetenskaplig verksamhet. Frågan blir då på vilken nivå resultaten av de olika disciplinerna konfronteras, mottas, omsätts. Man skulle ju kunna tänka sig att själva universitetet utgör en form av offentlighetsram, i likhet med det omgivande samhället: en första testinstans för den större (och betydligt mer komplexa) process genom vilken forskningsrön påverkar människor i stort. Men vittnesbörd från Storbritannien och USA ger vid handen att även denna sorts åsiktsbrytningar, i form av t ex diskussionskvällar, ibland aktivt motarbetas genom studentprotester. Att tro på universitetet som idé kräver en form av epistemologisk ödmjukhet, vilken inte alla fostras in i - och detta gäller på båda sidor om uppdelningen mellan en vetenskaplig och en humanistisk kultur. En bakomliggande fråga som är mer oroande (och alldeles för stor för att reda ut här) gäller i så fall vilka principer som styr det samtida universitetet. Vi kan fråga oss huruvida det humboldtska universitetet som just ett universitas - en samling av universellt vetande som i princip utgör en helhet - är en giltig modell idag, eller om denna gamla institution snarare muterats och kommit att styras med andra kriterier. Den gamla modellen krävde att man trodde på "sanning" - om än starkt modifierad och med speciella betoningar beroende på disciplin. Men detta var i alla fall den övergripande och uttunnade ideologi som förenade det hela. Vilka kriterier styr det nutida universitetet? Som någon påpekade lär inte mördande kritik av det slag som fuskartikelförfattarna kommit med ha någon större påverkan. De discipliner de kritiserar är trots allt mycket efterfrågade av studenterna.

Främmande språk

Ett mystiskt och intressant fenomen vad gäller den eviga frågan om franskans stumma e:n och huruvida de ska räknas som enskilda stavelser eller inte (relevant kanske framförallt i metriska sammanhang). Jag har lagt märke till att fransmännen tenderar att uttala de tyska namnen "Goethe" och "Nietzsche" enstavigt (dvs. som "Göt", "Nitsch"), utan märkbar mjuklandning i form av ett halvkvädet e , dvs. ett . Varför? Man kan tycka att deras språk genom bruket av stumma e:n har de fonetiska resurser som krävs för att producera ett tvåstavigt germanskt ord med tryck på första stavelsen. Man kan till och med tänka sig att om det hade rört sig om franska ord hade det funnits en tendens att lägga till ett helt onödigt öh-ljud bara för att underlätta övergången. Så varför sker inte det? Det måste handla om någon sorts överkompensation, där man avstår från just de resurser som det egna språket har för att rätta till ett problem, i syfte att markera att vi har att göra med ett utländskt ord, samtidigt som man därigenom feluppfattar ursprungsordets fonetik och skapar något som varken är normal franska eller tyska. Jag läste någonstans att det fanns en tendens i Österrikisk tyska att uttala (det ursprunglligen franska lånordet) Telefon med nasaliserad ändelse ("telefong"). Vi skulle då ha att göra med ett liknande fenomen. Ordet har i sin franska form (téléphone) nämligen ett e på slutet vilket gör att slutkonsonanten låter sig höras (istället för nasalljudet som hade uppstått ifall det slutat på enbart n. Uttalet "telefong" skulle då, precis som "Göt" och "Nitsch" vara ett sätt att markera ordets främmande ställning genom en överflödig (och i det enskilda fallet omotiverad) imitation av ursprungsspråkets resurser. Det skulle vara intressant att läsa en ordentlig undersökning av det härs lags fenomen. Man föreställer sig väl ofta att språken är självgående system som gladeligen assimilerar allt ffrämmande till sitt eget. Men här tycks vi alltså ha ett exempel på motsatsen: att en medvetenhet (som måste vara kulturell snarare än enbart språklig) hindrar just en sådan assimilering, till och med där det hade varit mer korrekt.