Lite litterärt

3/12 kl. 11: Retour à Balzac? Läser en text i LARB som pläderar för en återvändo till Balzac, som ett sätt att ta sig ur den fälla den amerikanska fiktionslitteraturen fastnat i: å ena sidan spekulativ fiktion med politiska tendenser (dystopier, klimatfiktion etc.), å andra sidan den amorfa kategorin "autofiktion" (ett ord som tillåts inkludera nästan allt och som jag personligen undviker, samtidigt som det kanske inte finns något bättre begrepp). Ja! Naturligtvis behöver vi gå tillbaka till Balzac, därför att vi behöver skapa verk som är större än oss själva, vilket inte kan sägas om de två nyssnämnda alternativen: autofiktionen är monologisk i ordets vardagliga mening, den spekulativa fiktionen i Bachtins. Men: jag minns också att när Michel Houllebecq fortfarande var en ny och spännande författare (dvs. vid tiden för Elementarpartiklarna och Plattform) så talade man om honom som en "Balzac för konsumtionssamhället" och liknande. Kanske är det betydelsefullt. Det kan nämligen vara så (vilket Houllebecq själv för övrigt driver med i en episod av Elementarpartiklarna) att författare måste vara reaktionära (eller åtminstone "antimoderna" i Antoine Compagnons mening), och detta torde gälla a fortiori för den som vill vara den nuvarande världens Balzac. En författare måste vara lika antimodern som den reaktionära monarkisten Balzac inför det borgerliga samhället för att på allvar kunna ta pulsen på det. Till saken hör förstås att de insikter som på detta sätt produceras kommer att vara till användning även för dem med andra ideologiska agendor ("realismens seger" enligt Georg Lukács). På ett motsvarande sätt tycks det mig att nutida realism nästan bara producerar ögonblick av sanning då den innehåller element som avviker från en progressiv konsensus, om inte annat så just för att denna är en konsensus, en förstelnad överideologi med en förenklad människosyn (kanske framförallt genom att den på förhand utesluter det tragiska) som en författare måste vinna distans till för att kunna se saker som de är. Det fina i kråksången är att detta slags reaktionära avvikelser är betydligt vanligare än man tror, även om de förekommer fläckvis, sällan utgör romanens hela ärende och definitivt inte kommer till uttryck i författarintervjuer och liknande. Vilket leder oss till följande ekvationer: 

författare med reaktionär världsbild + realistisk form = realismens seger, potentiellt progressiv; författare med progressiv världbild + realistisk form = realismens seger, potentiellt reaktionär.      

26/11 kl. 14.20: Jag brukar sällan helt avfärda böcker, utan föredrar att tänka att jag missat något eller att det helt enkelt är skrivet i en genre som jag har svårt för. Jag är inte vad Samuel Johnson kallade a very good hater. Men när jag förstått idén bakom en bok och kan föreställa sig vägen från intuition till verkställande, tycker jag mig kunna kritisera med gott samvete. I fallet Katharina Volckmers The Appointment vågar jag påstå att vi har att göra med en riktigt usel bok. Idén är inte dålig: en tysk-brittisk kvinna samtalar med den plastikkirurg som ska hjälpa henne att komma till rätta med sin tyska identitet genom att förse henne med en judisk (omskuren) penis. Recensenter har jämfört med Philip Roths Portnoy's Complaint, en jämförelse som är korrekt vad gäller själva idén men knappast utförandet. Roth visste hur man var tvugen att ge en så begränsad situation dynamik genom att skickligt variera protagonistens allmänna gnäll med bakåtblickande episoder (redan då hade Roth en klar känsla för hur lång en episod måste vara i förhållande till den omgivande textmassan för att bli tillfredsställande); hos Volckmer får man mest gnället. Texten saknar momentum och blir aldrig engagerade. Ett liknande problem präglade Nina Bouraouis Mes mauvaises pensées, men hon kom undan med att upnå poesi istället. Föga av det hos Volckmer, som snarare vill vara humoristisk. Tyvär är humorn inte judisk utan tysk, dvs. bara gapig, fånig och utan finess. Det hela är egentligen ganska synd, eftersom det finns en del intressanta idéer bakom det hela. Men litteratur gör man som bekant med ord och inte med idéer.   

25/11 kl. 10: Marjorie Perloff om varför Jurij Tynjanov hade rätt: "Tynianov’s central interest was in the way literary forms and genres develop, mutate, go underground, and are reborn within the larger literary system. It is that system, rather than the individual works within it, that is the object of literary study: to understand how it works, the student must examine a wide range of works from different literary periods and, ideally, from different cultures, though Tynianov’s chief examples are drawn from Russian literature. The hit-and-miss nature of our own so-called literature major, where one is allowed to study, say, women writers of World War I without much concern for the larger context of war writing, to say nothing of broader national and international literary developments, would thus strike a disciple of Tynianov’s as completely pointless — rather like studying medicine by only investigating a single organ."

Det är precis så det är, och det är enbart med den här typen av argument som studiet av litteraturhistoria (ja, hela ämnet litteraturvetenskap) kan motiveras. Den överdrivna specialiseringen i kombination med "the present willed shortening of memory" leder till en litterär fördumning. Det är bara fördunklande att i sammanhanget tala om kritik av "kanon" och att framställa sin identitetsmässiga och kronologiska snävhet som något upproriskt. Det man vänder sig emot i så fall kan lika gärna kallas "kunskap", den större bild som gör det möjligt att förstå det enskilda fenomen man har framför ögonen.   

10/11 kl. 15.30: Läser den kanske vassaste lingvisten med litteraturintresse idag, Nigel Fabb (konkurrensen är tyvärr inte stor, jämfört med hur det såg ut på 1900-talet) om "the development hypothesis" - att det poetiska språket bygger vidare på det vanliga språket, exempelvis att de olika metriska systemen bygger vidare på fonologiska drag i respektive språk ("Is Literary Language a Development of Ordinary Language?", Lingua, vol. 120, nr 5, 2010). Accentuerande meter är i det avseendet inte "artificiell" på germanska språk utan utgör en systematisering och vidareutveckling av inneboende fonologiska drag i dessa språk, vilka i princip är tillgängliga (om än inte nödvändigtvis konceptualiserade) utifrån en spontan, vardaglig upplevelse av språket. Dessa fungerar möjliggörande men också hindrande: alexandrinen blir smidig på franska (syllabisk metrik) men lätt lite hackig på svenska (accentuerande). Det som vållar problem för denna teori är de verkligt artificiella litterära greppen, dvs. sådana som inte utan vidare kan ses som vidareutvecklingar av drag i vardagsspråket. Till dessa kan räknas uppenbart avantgardistiska manipulationer genom godtyckliga regelverk (t ex Georges Perecs La Disparition, som skrivits helt utan bokstaven E), men också vissa mer traditionella praktiker, som den turkiska folksångarvanan att framföra dikter/sånger med en pinne i munnen vilket omöjliggör bruket av vissa ljud (huruvida det senare bygger på naturlig fonologisk medvetenhet eller inte, dvs. huruvida den ska räknas som "naturlig" eller "artificiell" är en svår fråga).     

Men skulle inte detta - men nu ger jag mig ut på spekulationer som det skulle vara nästan omöjligt att bevisa - kunna ses som en mer allmän beskrivning av relationen mellan avantgardekultur och vanlig kultur, till exempel mellan experimentell prosa och realistisk prosa? Skillnaden skulle då vara att vi inte har att göra med utveckling utifrån en grund i ett eller annat språk, utan snarare utifrån allmänna kognitiva processer: tidsupplevelse, upplevelse av identitet genom narration, normalt spatialt seende etc. Jag tänker inte gå in på de här extremt kniviga frågorna, utan den analogi jag ser gäller snarare litteratursociologin: vilka grepp plockas upp, därför att de är (eller i varje fall kan uppfattas som) naturliga, och vilka plockas bara upp av en liten grupp, ett kotteri? Litterär realism skulle då, i princip, vara "naturlig" i nyssnämnda mening medan långtgående experiment med tidshopp, synvinkelskiften och liknande (tänk le nouveau roman) inte skulle vara det. Ett sådant synsätt kan lätt kritiseras som naivt: man inser då inte att även den litterära realismen är en konstruktion (precis som centralperspektivet inom måleriet) och att den egentligen, när man lär känna dess strukturer, framstår som en ganska långtgående förvrängning av den råa erfarenheten. Och i princip delar jag ju denna skepsis. Men på ett rent praktiskt plan ligger ändå en del av bevisbördan hos skeptikerna, som måste svara på frågan varför vissa konventioner verkar mer naturliga än andra, varför de så lätt plockas upp medan andra kräver anslutning till ett principprogram eller medlemskap i en klubb.           

 

10/11 kl. 13: Jag läser Nils Håkansons synnerligen läsvärda framställning av översättningens mekanismer och dess kulturhistoriska roll på svenskt språkområde. Ett intressant exempel på översättningar som han tar upp är sångtexter. Många av de svenska versioner han tar upp är väl lite putslutsiga (t ex lokaliserande av typen "Laxå" för "Jackson"), men det finns också en del översättningar som nästan förbättrar originalen, eller i alla fall tillför något väsentligt. Ett exempel jag kommer att tänka på är Edgar Nougaros version av Duke Ellingtons "I've got it bad (and that aint good)".

Här originalet: https://www.youtube.com/watch?v=EjRAa5KFmKU

Never treats me sweet and gentle
The way he should
I've got it bad
And that ain't good

My poor heart is so sentimental
Not made of wood
I've got it so bad
And that ain't good

But when the fish are jumpin'
And Friday rolls around
My man an' I, we gin some
We pray some, and sin some

He don't love me like I love him
The way he should
I've got it bad
And that ain't good
Yes I've got it bad
And that ain't good

Här Nougaros version: 

https://www.youtube.com/watch?v=7SuW-g66Vj4

 

Elle n'est jamais douce ni tendre
Ma femme fatale
Mais j'suis mordu et ca fait mal
Elle n'est pas c'qu'on peut prétendre
Sentimentale
Mais j'suis mordu et ca fait mal
Elle fait partie de la bande
Des Libérées du Mec
Tous mes amis m'demandent
Qu'est-c'que tu fous avec
Elle fait travailler mes glandes
Lacrymales
Mais j'suis mordu et ca fait mal

Elle se prétend polygame
Congénitale
Mais j'suis mordu et ca fait mal
Elle a déjà descendu en flammes
Cinq ou six mâles
Mais j'suis mordu et ca fait mal

Quand près d'elle, j'viens m'étendre
Avec mon madrigal
Motus, elle fait des cendres
En lisant son journal
Elle n'est jamais douce ni tendre
C'est une brutale
Mais j'suis mordu et ca fait mal

Je peux aller me pendre
Je tombe sur un bec
A quoi bon les esclandres
Puisqu'elle gagne son bifteck
Au sifflet mon cœur se pâme
Ah l'animal
Je suis mordu et ca fait mal

J'espère m'etre fait comprendre
Enfin, bref
J'vais pas m'étendre
J'l'aime Elle F

Hur skulle man sammanfatta skillnaderna? Det är svårt att isolera orden från den stämning som själva framförandet skapar, men låt oss försöka. För det första har könet på diktjaget ändrats och den som utsäger dikten har i respektive version en helt annan persona: temat är naturligtvis i båda ojämlik kärlek, men den sociala värld som skildras skiljer sig dramatiskt.

 Den större enkelheten i Ellingtonversionen ger ett mer autentiskt uttryck, medan Nougaros version bygger på stiliserad distans och smyger in lite tidskritiska observationer om den moderna kvinnan. Nougaros version är "världslig", i den franska meningen (mondän). I motsats till detta finns det en enkelhet som känns övertygande, drabbande i Ivie Andersons sång: "He don't love me like i love him/ Nobody could". Medan hennes sång blir mer gripande, blir Nougaros betydligt mer elegant. Den mer genomgående rimstrukturen (på -ale) ger en större formell fulländning, samtidigt som det tvingar fram mer långsökta och fyndiga elaborationer: 

Elle fait travailler mes glandes/ lachrymales 

En intressant aspekt vad gäller det formfulländade är hur Nougaro blandar upp det potentiellt stela med talspråkliga former, möjligen ett sätt att dra in lite mer "gatu"-sociolekt för att på analogins väg hitta något som påminner om relationen mellan svart amerikansk engelska och standardvarianten: "J'suis" "Qu'est-ce que tu fous avec", etc. Jag kan för lite om fransk jazzsång för att säga något definitivt om detta. Hursomhelst leder det till intressanta brytningar mot inslag i mer traditionellt hög stil som "elle a déjà descendu en flammes/ cinq och six mâles".

 Det verkar inte göras översättningar av den här typen längre, så det är svårt att jämföra då och nu. Jag kan bara konstatera att många av den tidens översättningar av sånger var verkliga omdiktningar, och att de är gjorda med en omsorg och lycklig fyndighet som många översättare av dikter inte når upp till.     

 P.S.

Vad gäller översättning kan jag inte låta bli att hacka på en av de inflytelserika handböckerna i ämnet, Susan Bassnetts Translation Studies. När hon tar upp Roman Jakobsons översättningsteori presterar hon själv en total felöversättning som dessutom framförs med stor myndighet: 

"for example, the English word pastry, if translated into Italian without regard for its signification, will not be able to perform its function of meaning within a sentence, even though there may be a dictionary
‘equivalent’; for pasta has a completely different associative field. In this case the translator has to resort to a combination of units in order to find an approximate equivalent. Jakobson gives the example
of the Russian word syr (a food made of fermented pressed curds) which translates roughly into English as cottage cheese." (s. 24)

Men det är precis tvärtom, som alla med rudimentära kunskaper i ryska (eller bara aptit på rysk mat) vet: det är syr (сыр) som betyder "ost", dvs. typiskt sett lagrad hårdost, medan tvorog (творог) är "a food made of fermented pressed curds which translates roughly into English as cottage cheese" (och som i Sverige tilldelats varumärkesordet Keso, vilket märkligt nog ser ut som en svensk translitterering av det ord som används för "ost" i Spanien, där själva företeelsen väl är obefintlig. Men nu blir det snurrigt). En detalj naturligtvis, och Håkanson har nog rätt i att kritik av felöversättning av enskildheter är den lägsta formen av översättningskritik. Men detta är alltså en bok som handlar om översättning, och jag citerar detta ur tredje reviderade upplagan!

Allmän adiafora

13/10 kl. 10: Jag har inte mycket att tillägga i frågan om Lars Vilks och yttrandefriheten. Vad gäller den politiska dimensionen har det mesta redan sagts. Men jag förvånas över att så få (med Johan Lundberg som möjligt undantag) har diskuterat det inifrån själva det konstbegrepp som Vilks rörde sig med. Den stora behållningen med hans verk är för mig inte de politiska konsekvenserna utan hur han inifrån dekonstruerade det nutida konstbegreppet. Jag vandrar genom salar där någon satt upp lampor som användes i ett tyskt antropologiskt institut, "som en kommenatr till dess av kolonialismen besudlade historia". Ingen bryr sig om objekten, som i sig inte är intressanta. Ingen opponerar sig mot de värden som projektet tänks manifestera. I brist på estetisk sensation från objekten själva är det hela tänkt att framkalla någon annan sorts reaktion, men en sådan infinner sig inte, eftersom ingen egentligen blir utmanad. Masochismen hos publiken beror inte på någon chockartad verkan hos ett verk utan att behöva släpas med till ännu en meningslös utställning och tänka att man inte förtjänar bättre (ett säkert tecken på låg status i denna de nakna kejsarnas värld - att tycka att man förtjänar något bättre...det vittnar om förlegade estetiska värderingar och säkert någon form av bristande politiskt medvetande. Du bör lida.). Är det inte just denna kräftgång hos samtidskonsten som Lars Vilks lyckats bryta? Allt det som man sade om hans verk när det begav sig är sant - att det är estetikst ointressant och en tom provokation - men det gäller större delen av samtidskonsten. Skillnaden är att just genom dessa reaktioner blev inte provokationen tom - dess verkan gällde nämligen inte muslimerna utan det nutida konstetablissemanget. Även efter hans död fortsätter de att bidra till hans verks framgång.    

10/10 kl. 09: I historieböcker gör man ibland misstaget att illustrera fattigdom, och kanske hyresvärdars snikenhet eller mer generellt det ekonomiska systemets missförhållanden, genom att peka på hur stor del av en arbetares magra lön som gick åt till hyran. Här exempelvis Barbara Tuchman i The Proud Tower från 1966: "Emma's [Goldmans] first job in the United States was sewing in a factory ten and a half hours a day for $ 2.50 a week. Her room cost $ 3.00 a month." Arbetstiderna är förfärliga, och skulle man översätta lönen till dagens penningvärde var den säkert minmal, men att en tredjedel av inkomsterna går åt till hyran uppfattas i dag knappast som extremt, i alla fall inte i storstadsregioner och för den amorfa massa av relativt unga som vill någonstans men ännu inte slagit sig ner (studenter, men också trainees av olika slag). 

 29/9 kl. 14: Fint att den alltmer oumbärliga litteraturbanken gjorde Gunnel Vallquist till septembers författare och lägger upp hennes texter. Eftersom nästan alla svenska läsare av Proust läst På spaning efter den tid som flytt i hennes översättning, har många en relation till hennes språk utan att tänka på det. Lika exakt är det i hennes essäer - och det är exakt därför att tanken är det. Som småätare, fd rökare, nu snusare har jag speciellt svårt att göra mig fri från den här iakttagelsen ur hennes lilla bok Helgonens svar, där hon ger ett försvar för den tidiga kyrkans asketer (s. 78): "Den hos oss nuförtiden så påfallande vanan att alltid ha något i munnen är helt säkert ett symptom på en psykisk oro man söker döva. Fastan [...] vill undanhålla människan detta bedövningsmedel, detta facila sätt att bedra sig själv på arten av sina verkliga behov." Det är strängt, det är svårt att ta till sig, ännu svårare att omsätta i handling - men är det osant? (Stycket är för övrigt en ganska precis utläggning av Augustinus' inquietum cor nostrum est, donec requiescat in te). Överhuvudtaget måste det påpekas vilket märkligt och otillräckligt uppmärksammat fenomen den svenska litterära katolicismen egentligen är. Sven Stolpe, Östen Sjöstrand, Birgitta Trotzig, Torgny Lindgren, Ingemar Leckius. De är inga marginella figurer. Faktum är att Svenska Akademien tidvis haft en representation av katoliker som med många hundra procent överstigit den religiösa gruppens proportion i befolkningen i stort. 

25/9 kl. 13: Tout pour moi devient allégorie: Jag kommer att tänka på den när allt kommer omkring inte så märkvärdiga filmen Donny Darko (2001). Huvudpersonen lider av typiska tonårskänslor av utanförskap och frustration - en frustration som naturligtvis ökas av att en karismatisk inspirationsföreläsare (spelad av Patrick Swayze) har staden i sitt grepp med sitt förenklade budskap om att endast två krafter styr universum: Fear and Love. Den som förnekar att kärleken är svaret på allt styrs således av rädsla. Senare framkommer det efter ett kraftigt oväder (eller en meteorit - minns inte riktigt) att den omtyckte föreläsaren haft en källare full med barnpornografi. Det ligger i allegorins väsen att den kan appliceras som man behagar. Jag tror att ni kommer att komma på något.

Läst

20/8 kl. 14.30: Intressant understreckare om Tage Lindbom. Jag skrev en gång i tiden en rätt usel uppsats i idéhistoria om honom, men har inte ägnat honom någon tanke alls de senaste åren, trots att mycket av den samhälleliga utvecklingen sedan dess kanske borde ha gett anledning till det. Främst på ett allmänt plan som kan vara lite svårt att nagla fast ("clash of civilisations" med religion som fundament, post-sekulära filosofiska paradoxer, återkomsten för en viss form av anti-modern konservatism). Men också i en ganska specifik mening, vars betydelse återstår att se och lätt kan överdrivas. I varje fall tycks det vara ett faktum att traditionalism av den typ Lindbom företrädde hade ett visst inflytande inte bara på Donald Trump utan också på Jair Bolsonaro, eller i varje fall på dessas rådgivare (se Benjamin Teitelbaums War for Eternity). 

Understreckaren behandlar inte så mycket av Lindboms konservativa politiska tänkande egentligen, trots att det ändå utggjorde huvuddelen av hans gärning. Det är sant att Lindbom kom att söka sig till en andligt inriktad islam med fokus på den inre andliga dimensionen. Men det innebär inte att han var likgiltig för de yttre formerna. I traditionalismen ingår en distinktion mellan det esoteriska och det exoteriska, som kan verka lite New Age-ig men som i sina praktiska konsekvenser snarare är extremt strikt. Att religionerna är lika till sin kärna (esoterismen) implicerar nämligen inte någon eklektisk likgiltighet utan i praktiken snarare att den rådande religionen i varje del av världen måste återinrättas och tillåtas dominera samhällslivet. En stor del av Lindoms radikalkonservativa (eller mer precist teokratiska) tänkande går just ut på att kritisera de olika sätt på vilka samhällenas yttre former inrättats på ett sätt som hindrar kontakten med det gudomliga.  Och i det avseendet får man säga att Islam spelar en helt undanskymd och paradoxal roll. Lindbom  diskuterar uteslutande europeiska förhållanden och europeiska tänkare, och den guldålder han blickar tillbaka till är den medeltida kristenheten. Talet om "religion" i allmänhet och "modernitet" i allmänhet rymmer, så vitt jag minns, inga reflektioner över skillnaden mellan utvecklingen av de olika civilisationerna och religiösa systemen.  

Lindoms Europacentrerade konservatism i kombination med hans konversion till Islam kan sätta fingret på någonting paradoxalt kring muslimerna och Europa. På ett sätt är det lika ologiskt att europeiska konservativa (och då menar jag verkligt konservativa, inte "basic conservatives") vänder sig mot muslimerna som det är att liberala progressiva omfamnar dem. Det finns överensstämmelse (eller dess motsats) vad gäller substansen men en brist på överensstämmelse vad gäller positionen (det egna/det främmande), bara att den värderas på rakt motsatt sätt av högern och vänstern. Muslimernas integration kan sägas vara fullbordad den dag vänstern mäter dem med samma måttstock som kristna konservativa, eller då dessa senare helt enkelt ser muslimerna som "religiösa konservativa". Det är inte omöjligt att man kommer att se lokala allianser av detta slag. Exempelvis har den franska konservativa högerns mastermind Patrick Buisson (tidigare rådgivare åt Sarkozy) gjort helt om vad gäller inställningen till islam och hävdat att de franska muslimerna bör kunna utgöra en partner för de konservativa, i en gemensam motsats till liberalismen.  

24/8 kl. 11: Recension av Malte Perssons senaste barnbok. Detta förtjänar att citeras:

 "Få saker är så plågsamma som att som förälder eller vårdande högläsare se sig tvungen att i realtid kompensera för slarviga rim och satsmelodier som inte sitter. Det slappa grötrimmet, den uppenbara nödlösningen eller det där extra ordet som pajar rytmen är som att stiga på en spik och man sneglar nervöst på lyssnaren i fruktan om ett lyckligt leende som betyder att man kommer att bli tvungen att läsa boken ytterligare 200 gånger. Egentligen vill man bara kasta ut boken genom fönstret och säga, lilla vän, förstår du inte att slarvet är en förolämpning mot just dig, att det formbundna är ett löfte om balans som inte uppfylls, att författaren eller redaktören eller bägge två inte har orkat eller förmått det du förtjänar." 

Eftersom jag just nu håller på att orientera mig bland barnböcker åt min dotter kan jag bara instämma i att versen ofta är under all kritik. Det vore osannolikt att detta inte hängde samman med poesins förändrng i stort genom modernismen, men man bör nog påminna sig att det var lite si och så med barnboksrimmen även förr i tiden (Elsa Beskow har kvaliteter som illustratör och uppfinnare av magiska världar, men hennes vers är rätt erbarmlig). Men problemet är väl att detta hantverk nästan dött ut, att goda versmakare nästan är lika sällsynta som falkenerare, eller åtminstone som hovslagare och bokbindare. Det är inte bara barnlitteraturens verser som blir lidande utan även den lätta versen som publicerades i dagstidningar och liknande. Malte Persson kommer kanske att tvingas spela inte bara Lennart Hellsings utan även Alf Henrikssons roll. En stat med självaktning hade naturligtvis inrättat ett livstidsstipendium för en jourhavande versifikatör. 

2/9 kl. 10: Mycket läsvärt, och bitvis faktiskt rörande, om klassikerämnets utveckling. Förutom de uppenbara synpunkterna, om än här framlagda med särskild skärpa och personlig erfarenhet, dyker det upp några mer specifika saker att ta fasta på: det har alltid varit ett klagomål att klassiska språk behärskas av sterila filologer som ser ämnets huvudsakliga identitet i språkliga petigheter eller förvandlar undervisningen till en sorts övning i logik, men frågan är om vi inte idag riskerar motsatt problem. Om Princeton skippar kravet på förberedande studier i latin och grekiska, och om proportionen av kulturteoretiserande ökar istället, kommer en särskild expertis att gå förlorad. Man tänker inte på att de som verkligen kan grekiska och latin är relativt få, långt mycket färre än antalet professorer på sådana lärosäten. Det betyder inte att den forskning som produceras är dålig: det går bra att forska om antik litteratur med mer betoning på litterära aspekter än på det strikt språkliga. Men samma forskare som kan ha skrivit något både grundligt och intressant om Sapfo eller Horatius har inte nödvändigtvis tillräckligt med språklig och materiell kunskap för att göra bedömningar av inskriptioner eller skapa en ny kritisk utgåva i ljuset av papyrusfynd och liknande. Och för att göra kulturteoretiska läsningar av texterna krävs det ännu mindre av faktisk filologisk kompetens. 

Bardamu redivivus

Årets mest senastionella litterära fynd består i de efterlämnade, omtalade och länge som förstörda betraktade papper av Louis-Ferdinand Céline som nu sett ljuset. Jean-Pierre Thibaudat, som haft hand om manuskriptet, skildrar det i en berättelse som blir riktigt spännande.  

Céline uppgav han själv att han lämnat efter sig manuskript på sin lägenhet på Rue Girardon och att dessa stals av "épurateurs" vid Paris befrielse, medan han själv i likhet med många andra kollaboratörer flydde hals över huvud. Han omnämner det själv i det monument över mänsklig ynklighet som utgör Från slott till slott, hans skildring av tiden i det tyska slottet Sigmaringen dit han tagit sin tillflykt tillsammans med Laval och Pétain. Nu visar det sig att dessa manuskript överlevt, och att en person som vill vara anonym haft hand om dem. Han lämnade över dem till Thibaudat, men på villkoret att invänta att Célines änka dog, då han inte ville att det skulle komma henne till del. Man kan undra över motiven - var personen en vänsterinriktad motståndare till Céline? Var han eller hon jude? Resten av Frankrike har fått ett avspänt förhållande till Céline och neutraliserat den store landsförrädaren genom att inlemma honom i kanon, men man kan tänka sig att någon som själv (eller vars föräldrar) haft en direkt koppling till händelserna, tagit mindre lätt på det hela. Hur som helst dog i alla fall Lucette Destouches förra året,107 år gammal, och det har nu blivit möjligt att publicera manuskriptet.    

Det kanske mest sensationella är att manuskriptet inte består av ytterligare en antisemitisk pamflett, utan faktiskt kan komplettera den allra viktigaste delen av Célines författarskap. Det har länge varit känt att de två centrala verken, Resa till nattens ände och Död på krita, egentligen utgör delar av en planerad trilogi. Av den sista delen, Casse-pipe (typ "Livsfaran"), som utspelar sig under åren strax före första världskriget, har tidigare bara brottstycken varit kända. Nu har den kunnat kompletteras och kommer i publicerad form att vara en lika tung pjäs som de två föregående. Detta ser jag fram emot. Jag är ingen oreserverad beundrare av Célinesförfattarskap i dess helhet - jag tycker att ovan nämnda Från slott till slott är närmast oläsbar - men just de två böckerna om Ferdinand Bardamu behåller jag starka minnen av. Jag skulle gärna återvända till deras värld.  

 

Anteckningar

13/7 kl. 14: Recension av en bok i Kvartal: "Boken får sägas vara unik i sitt slag genom att den anlägger ett brett perspektiv på frågan om gränser, och dessutom framhåller många gränsdragningar som fullt legitima. Att det inte har skrivits fler böcker i ämnet är knappast förvånande. Furedi är både i den akademiska världen och den vidare samhällsdebatten tämligen ensam om att intressera sig för människans behov av gränser." Nja - jag kommer på åtminstone två böcker - förvisso mer essäistiska än akademiska: Régis Debray Éloge des frontières (2010), Torbjörn Elensky Gränser (2017). Märkligt att inte uppmärksamma åtminstone den senare. 

19/7 kl. 15: Mycket intressant text om Frankfurtskolan och dess eventuella skuld för uppkomsten av ja-vad-ska-man-kalla-det-egentligen. Jag har alltid tyckt att de svepande karakteriseringen av dagens nyvänster som "cultural marxism" är mindre träffsäkra, och att det varit rätt svårt att se vad Theodor Adorno egentligen skulle ha med det hela att göra. Samtidigt är det lätt att se hur man med utgångspunkt i Horkheimers programmatiska anförande om "Traditionell teori och kritisk teori" ändå kan sätta ihop en någorlunda plausibel anklagelseakt. Och det vore naturligtvis svårt att helhjärtat ställa sig bakom "kritisk teori" i denna mening och samtidigt ta avstånd från analoga fenomen i nutiden, vars företrädare onekligen använder exakt samma argument som Horkheimer och troligtvis skulle säga att de bara fortsätter i samma tradition men uppmärksammar problem som föregångarna missat. Men det går också att med utgångspunkt i den senare Frankfurtskolan varna för "vänsterfascism" (ett ord Adorno förvånande nog tycks ha använt, och som på svenska torde ha lexikaliserats genom Sven Fagerberg i SvD-debatten tillsammans med Jan Myrdal, Lars Gustafsson och Sven Delblanc), framförallt grundat i en kritik av den byråkratiska logiken hos kapitalismen. Adorno & Horkheimer kan egentligen låna sig till en kritik av HR-avdelningarnas dominans lika väl som av New Public Management på universiteten. Och ett yttrande som det följande (jag citerar ur den engelskspråkiga artikeln) av Adorno kan nog ge honom många nya vänner: “The prominent personalities of protest are virtuosos in rule of order and formal procedures. The sworn enemies of the institutions particularly like to demand the institutionalization of one thing or another.”

19/7 kl. 19: I kritiken mot styrningen av kulturlivet, aktualiserad senast genom en rapport från myndigheten för kulturanalys, förekommer ofta synpunkten att styrningen efter specifika värden är kortsiktig, eftersom det mycket väl kan hända att Några Andra tar makten och då fortsätter med samma styrning men med andra värden som ledstjärnor. Och egentligen håller jag med om detta: jag ser inga alternativ till ett fritt kulturliv. Samtidigt ter den sig för mig överdrivet legalistisk och ibland ger det hela ett lite oärligt och retoriskt intryck. Är inte problemet mer substantiellt än så? Man skulle utan problem kunna tänka sig en situation av större frihet men med samma bedövande konformism från konstskaparna själva. Detta vore politiskt rättvist, men själva innehållet i kulturen vore inte nödvändigtvis bättre. Jag undrar hur många av dessa som varnar för ofriheten som inte primärt är intresserade av rättvisa på detta politikområde utan drömmer om en annan och mer intressant kultur. Jag är, måste jag erkänna, en av dem.    

25/7 kl. 13: Det finns ingenting som är så ologiskt som språket. Exempel: "wird wachen, lesen, lange Briefe schreiben" - "jag kommer att vaka, läsa, skriva långa brev" (Rilke). Men det vore en omöjlighet. Brief kommer från latinets brevis (kort), lang från en protoindoeuropeisk rot som latinet har gemensam med tyskan ( *dlongʰos) och som på latin motsvaras av longus.  

3/8 kl. 10: O fortunatos nimium sua si bona norint. Den svenska kulturen utmärks inte av tacksamhet. Läser man litteraturen från den period som i efterhand setts som en guldåder av jämlikhet, blir man snabbt varse att den överhängande stämningen, åtminstone sedan 60-talets andra hälft, är tämligen pessimistisk och negativ. I många romaner från tiden framställs samhället som i grunden orättfärdigt och brutalt. Den ekonomiska boom som nu förvandlade arbetarklassen till en medelklass framställdes regelmässigt som enbart ett resultat av exploatering och de produkter som nu kom allt fler till del sågs som ett opium för folket alternativt som amerikansk kuturimperialism (vilket det på ett sätt naturligtvis var, men det är en annan historia). De goda möjligheter till stöd och kontakt med en publik som de flesta författare idag skulle avundas var inte heller särskilt uppskattade om man får tro kulturarbetarna själva. Mot slutet av 70-talet kunde Tobias Berggren till och med hävda att de generösa bidragen till konstnärlig verksamhet (och som han själv naturligtvis tog emot) var ett illslugt försök från staten och kapitalet att neutralisera motståndet och hindra den lika överhängande som nödvändiga revolutionen. I denna litteratur får man leta länge efter tacksamheten. Ett av få undantag är poeten Lars Lundkvist, till stor del har det nog att göra med hans kristna grundhållning. Här ett utdrahg i en dikt från slutet av sextiotalet:

 

Jag vill berätta om tistlar och ris,

om egendomliga dofter och ljud

 

och om snön som är alldeles vit.

 

Men folk skriker på gatan,

det är för många döda, för mycket nöd. 

 

Törs jag skriva ordet tacksamhet, Far?

Kan jag? 

(Bilder i en silversked, 1969, s. 92)

 Och här, i hans sista egna diktsamling från 2008:

 

Om nåden att få leva 

i ett land utan krig -

 

det finns gåtfulla tecken

och varsel, siares utsagor

 

och skrifter att läsa

 på stora bibliotek.

 

Detta

är ockå ett svar:

 

En bön för vår nästa.

Ordet är Kärlek. 

(Gömslen, 2008, s. 98)

 

7/8 kl. 11: Elitism och populism. Dessa ords otillräcklighet. Giacomo Leopardi uttrycker min ståndpunkt: "I de fördolda tingen ser alltid minoriteten klarast, i de påtagliga, majoriteten. Att åberopa den allmänna opinionen vid avgöranden inom metafysiken vore absurt; denna opinion tar man ju ingen notis om inom fysiken eller varhelst man stöder sig på sinnenas vittnesbörd, som exemplevis i frågan om jordens rotation, och tusen andra. Och omvänt, det vore dumdristigt, farligt och i långa loppet lönlöst att gå emot majoritetens mening i sådant som rör den sociala samlevnaden." (övers. Ingvar Björkeson). 

Jag har på ett sätt alltid varit elitist, och inte skämts för det heller. Det tycks mig uppenbart att det finns domäner av tillvaron som är helt stängda för majoriteten, om inte annat därför att det krävs många år av arbete för att ens börja förstå och än mindre kunna formulera sig om dem. Vi accepterar en sådan uppdelning när det gäller friidrott, så varför skulle vi inte göra det när det handlar om filosofi eller litteratur? Men det har samtidigt alltid stått klart för mig att det finns ett pris att betala för denna elit, och att den består i en viss marginalisering från vanligt folks intressen, en viss ensamhet och det faktum att den känsla av betydelse som denna grupp kan känna inför sig själva på sin höjd kommer att bemötas med en social respekt, oftare med direkt oförståelse och i extremfallen med direkt fientlighet. Man kan dessutom se det som en klok inrättning att en relativ anti-intellektualism hos de breda massorna fungerat som ett vaccin mot de allra knäppaste idéerna hos denna elit, vars kognitiva överläge inte på något sätt hänger samman med en högre moral eller större praktisk klokskap. En hel del har skrivits om detta (jag kan rekommendera en roman författad av en viss Miguel de Cervantes, om jag inte minns fel  heter den Don Quijote). Men idag vill många ha det tvärtom, så att de saker som kräver en elit tvunget ska demokratiseras medan det fokliga vardagslivet ska rättas efter komplicerade teorier som kan utgöra fascinerande tankeproblem, betraktade som leksaker för eliten, men som den stora massan med nödvändighet står främmande för. 

8/8 kl. 09: Innovation. Intressant artikel om utmattning inom olika vetenskapliga fält, och pessimismen inför framtiden hos många av dess företrädare. Det underliggande problem som författaren diagnosticerar är välkänt: att det akademiska systemet kräver lärare till den allt större del av befolkningen som ska läsa på universitet, och att meriteringen för att uppnå en lärartjänst går via publicering av forskningsartiklar. Att detta leder till en produktion av vad Peter Luthersson kallade "meriteringsmakulatur" är uppenbart. (jag har själv en del erfarenhet av att producera sådan...). Det jag inte håller med om rör den innovationsretorik som präglar artikeln, åtminstone inte om man bortser från kvalitativa aspekter på det hela. Ur min synvinkel är det uppenbara problemet hos ett ämne som litteraturvetenskap inte så mycket att det fastnar i traditionalism (även om den risken naturligtvis alltid finns) utan snarare att det institutionaliserade kravet på akademisk originalitet leder till allt konstigare forskningsinriktningar (t ex digital humanities), och att det tvingar fram en specialisering som gör att ingen riktigt har en bra helhetsbild av vare sig ämnet eller dess objekt, litteraturen. De litteraturvetenskapliga arbeten som visat sig värda att återvända till (Auerbachs Mimesis är det oundvikliga men uttjatade exemplet) framstår ofta idag som betydligt mindre "avancerade" än det mesta som skapades efter teoriboomen och absurt generalistiska jämfört med produkterna av den högre utbildningens expansion, samtidigt som de präglas av en kringsyn som ger de rätta proportionerna till det studerade fenomenet och ett humanistiskt etos som gör litteraturvetenskapen till något som ledsagar och berikar ens vanliga läsning snarare än en intern diskussion inom disciplinen. Vilken slutsats ska man då dra? Varken de sociala och ekonomiska förhållandena eller fältets egen dynamik kan tänkas bort. Men jag tycker att den "innovation" som är värdefull också är en som har något relativt enkelt över sig i det att de riktar in sig på grundläggande frågor. Alexander Beecrofts An Ecology of World Literature är ett gott exempel från senare år.              

Ruritanien

 Anthony Hopes The Prisoner of Zenda (1894) förlades till det påhittade landet Ruritanien - ett litet kungadöme någonstans i Centraleuropa. Åtskilliga liknande berättelser skulle följa - så många att man velat tala om en särskild genre ("Ruritanian romance") baserad på dessa drag. Genren har rymt många idag bortglömda äventyrsberättelser men rymmer också mästerverk som Nabokovs Pale Fire och Hergés Kung Ottokars spira. Detta slags litteratur är "fiktion" i åtminstone två meningar: vi har att göra med påhittade berättelser, men också med en lätt tiltning av den europeiska verkligheten, vars mångfald av språk, kulturer och små furstendömen på en förhållandevis liten geografisk yta gjort att något alltid kunnat glömmas bort och något nytt tillkomma (vad är egentligen Montenegro för något?). Om vi slutar att tjusas av den här typen av litteratur så har vi inte bara slutat att tro på fiktionen utan också på Europa.      

Långsamheten

Jag har länge suttit och petat med en text som aldrig riktigt vill ta slut. Nu såg jag att Håkan Boström skrivit en intressant ledare i GP som sätter fingret på delar av det jag velat säga, så det ger mig en anledning att posta åtminstone den första delen av mitt resonemang här. Boströms ledare bör läsas av alla som är intresserade av hur den samhälleliga kunskapsförsörjningen fungerar och inte fungerar, även de som kanske stöts bort av den illa valda rubrikens motsättning mellan ”överheten” och ”verkligheten”. Då frågan i så hög grad gäller universitetens roll, kan man notera att mycket av reflektionen över samhällets kunskapsproduktion måste ske i andra former – i ledartexter och icke-akademiska tidskrifter. Det ser ut som en bekräftelse på den fråga som jag grubblat på den senaste tiden, nämligen på vilka sätt institutioner som universitetet snarare omöjliggör än möjliggör tänkande.  

Förra numret av Axess var fullmatat med texter om den tilltagande snävheten på universiteten. Ämnet är naturligtvis viktigt, men samtidigt torde jag inte vara ensam om att vara ganska less på det här ämnet vid det här laget, eftersom nyheterna och debatterna från den angloamerikanska sfären varit kända så länge och de flesta argumenten känns bekanta. Förtjänsten är naturligtvis att vi får ett perspektiv från Sverige. Hur ser det ut egentligen? Är det bättre eller sämre än i Amerikat? Är vi på väg dit, bara lite försenade? Eller finns det omständigheter hos oss som gör att det inte kan gå fullt så illa? Det vore bra med en genomlysning, och här får vi en början. Ofta diskuteras detta problem med utgångspunkt i spektakulära fall av ”deplattformering” och utifrån ett juridiskt/organisatoriskt perspektiv: det är en fråga om yttrandefrihet och akademisk frihet. Eller så blir det en principdiskussion om idén med universitetsutbildning, behovet av att möta motstridiga åsikter, och så vidare. Allt detta är relevant. Men det jag saknar är ett perspektiv inifrån disciplinerna, om de specifika tankesätt som präglar dem och den forskning som bedrivs. Hur hamnade vi i att det betraktas som en självklarhet att en forskare i historia eller litteraturvetenskap har en självbild som går ut på att först och främst ”kritisera makten” (och därtill vara så samstämmiga i vad som ska räknas till ”makten”)? Föreställningen hade trots allt tett sig rätt märklig för en äldre generation av professorer som Carl Fehrman eller Erik Lönnroth. [förresten kan man numera få ett svar på den frågan. Det utreds i Hampus Östh Gustafssons perspektivrika avhandling Folkhemmets styvbarn].

Utomstående missförstår ofta denna lite mer svårfångade aspekt. Vad får man inte säga? En naiv betraktare kanske föreställer sig ett scenario där vi har forskare A med perspektiv A och forskare B med perspektiv B och olika krafter vill förbjuda forskare B att uttrycka sig. Så ser det i regel inte ut. Problemet är snarare att de alternativa perspektiven B som efterlyses i stort sett är obefintliga, åtminstone som koherenta teoribildningar med generella anspråk på samma nivå som de uppfattningar vars dominans man beklagar. Denna sistnämnda precisering är mer väsentlig än man kan tro. Enskilda rön, enskilda verk, eller i alla fall artiklar är fullt möjliga att skriva men påverkar inte ämnet i särskilt hög grad. Däremot uppstår teoribildningar eller forskningsriktningar som bildar trender och som de flesta förväntas förhålla sig till, eller i alla fall känna till. En metod/teorikurs på fortsättningsnivå måste ta upp vissa aktuella perspektiv, oavsett om den undervisande läraren håller med om dessa eller inte. De behöver inte läras ut som det enda rätta, men de existerar (och andra perspektiv existerar inte, åtminstone inte i egenskap av teorier/forskningsriktningar). Frågan är alltså inte så mycket vad man får säga, som vad som är (tekniskt) möjligt att säga.

Ibland sägs det att problemet handlar om politisering, vilket är sant i ett avseende men falskt i ett annat. Lika gärna skulle man kunna säga att problemet är underpolitisering, och detta på åtminstone två sätt. För det första kan man fråga sig om vi inte har att göra med etiska snarare än politiska perspektiv. Om man förstår politiken som en någorlunda autonom sfär som är svår att koppla loss från värdenas sfär men som också skiljer sig från det rent normativa genom att lyda sina egna lagar, motsägelser och leda till oförutsedda resultat. Politiken är, till skillnad från religionen, filosofin eller den så kallade värdegrunden, insyltad i omständigheter som envisas med att trilskas och ställa till det. Detta innebär att politik är föränderlig och att politiska projekt därför till skillnad från det som hör till den rent normativa sfären i någon mån är falsifierbara. Inte sällan händer det att politiska beslut har oförutsedda konsekvenser, vilka ibland går stick i stäv med de värden som en gång i tiden motiverade den. (En idealbild av det politiska förnuftet skulle kunna beskrivas som förmågan att koppla samman dessa effekter av ”människans fallna natur” [eller vad man nu vill kalla det] med vissa grundläggande värden och sikta på att förverkliga så mycket som möjligt av dem. I så fall finns det inte särskilt mycket av politiskt förnuft inom humaniora, åtminstone inte som ämnen betraktade). Detta blir visserligen en diskussion om hur det politiska ska definieras. Men oavsett hur man ställer sig den frågan borde man kunna hålla med om att humaniora är underpolitiserat i en annan och mer praktisk mening: att man ytterst sällan diskuterar huruvida de här perspektiven egentligen är bäst och viktigast, utan bara betraktar det som självklart att det finns en värdegemenskap som gör att sådana frågor inte behöver ställas.

Däremot finns det naturligtvis forskare, vilka som individer är fullt kapabla att läsa dagstidningen och historieböcker och inte alls är så dogmatiska som man kan tro. Man kan ha givande diskussioner med dem, bara inte i seminariet. Vissa ser detta som en fråga om vad människor yttrar mellan skål och vägg och kallar forskarna för hycklare om de i ett mer förtroligt samtal säger något som tycks avvika från vad de säger i mer officiella sammanhang. Jag tror inte att det är så enkelt. Ett seminarium är ingen diskussionsklubb i största allmänhet utan utgår från en disciplin, dess traditioner och de synsätt som står till buds. Vissa saker går helt enkelt inte att säga, inte för att det är förbjudet, utan för att man på kollektiv nivå inte vet hur man gör. Däremot finns det en uppsättning välkända perspektiv som bildat en kod eller ett språk inom disciplinen, och som utgör förutsättningar för samtal. Dessa utsätts sällan för granskning, delvis av ideologiska skäl men lika mycket för att det skulle riva upp det mått av status quo som krävs för att driva en verksamhet från dag till dag. Att utmana dem kan medföra en såväl kognitiv som social kostnad.

Den humanistiska akademikern kan i detta sammanhang börja avundas den pluralism, takhöjd och vilja till omprövning som finns i den allmänna politiska debatten, hur slängig och outvecklad denna än må te sig jämfört med forskningsseminariets grundlighet. Men framför allt kan en aning komma krypande: att hela ämnet, hela den miljö som man är verksam i, gör sig allt mindre relevant, i värsta fall att den framhärdar i en obsolet och begränsad bild av världen. Detta ger upphov till en uppsättning vetenskapssociologiska paradoxer: för det första att dessa som velat närma det humanistiska vetandet till politiken och förvandla den förra till en kraft som antas gripa in i den senare, tycks vara ointresserade av politik, eller åtminstone blanda samman den med tidlösa normer, och således hänföra den till samma sfär som religionen eller moralen. För det andra att det är den typ av akademiker som motsatte sig politiseringen, som gärna ville bromsa den och kanske enligt egen utsago försökte bevara ett utrymme fritt från nutidens kortsiktiga trender, som överhuvudtaget är tillräckligt politiskt lagd för att överhuvudtaget uppmärksamma problemet.

Men om kunskapsproduktionen på toppen i så fall är så begränsad och ”låst” måste man kanske fråga sig vilken roll universiteteten kan ha i den större samhälleliga cirkulationen av kunskap. Här menar jag att de traditionella humanistiska ämnena fortfarande har en viktig roll att spela, men att denna roll kommer att handla om undervisningen på de mer grundläggande nivåerna snarare än forskningsresultaten i toppen. Litteratur, historia, filosofi, religionsvetenskap med mera – allt detta ger oss kunskap om människan och samhället, och en sådan kunskap ger det rätta perspektivet på - kanske botemedlet mot - kortsiktiga trender inom och utom akademin som system. Naturligtvis kan man tänka sig en situation där undervisningen blir helt ideologidriven, men dit är det en bra bit kvar, och även i det fallet torde ett fokus på en viss sorts akademiskt gångbara tolkningar inte helt kunna tysta själva materialet. Att bedriva undervisning – även usel sådan - i dessa ämnen är oundvikligen att hålla vid liv ett utrymme för reflektion och distansering gentemot den egna samtidens fördomar, ”upplysta” som ”oupplysta”. Härifrån kan opposition och förnyelse också komma, som det hittills ofta har gjort i kulturhistorien. Kombineras detta med ett nyfiket intresse för den råa empiri vi hela tiden möts av som samhällsvarelser har vi receptet för en kritiskt tänkande medborgare. Om då en sådan medborgare har en viss skepsis inför expertisen, innebär detta "populism"? Snarare motsatsen.     

En sådan fond av kunskap innebär också möjligheten till ett ifrågasättande av de slutna tankesystemen. Ett sådant ifrågasättande kan till exempel bestå i att man relaterar teorierna till det arbete de tänktes utföra i sin ursprungskontext och bedöma deras rimlighet i den kontext man befinner sig i, att inte utan vidare acceptera deras beskrivning av det problem de tänks bidra till att lösa. Det skulle möjliggöra en ”av-dogmatisering” och en eftersträvansvärd politisering (enligt min definition ovan). Vad som var ett problem i en viss kontext behöver kanske inte se ut på exakt samma sätt i den svenska: snobbismen och den monolitiska kulturcentralismen var ett ”problem” som Pierre Bourdieus teorier antogs bidra till att ”lösa” – i Sverige var utgångspunkterna annorlunda och därför blev också effekterna andra; postkoloniala teorier var meningsfulla i en kontext där de gamla imperierna hanterade sina tidigare undersåtar, men kan kanske inte utan vidare kunna appliceras på invandrare i Sverige etc. I båda dessa exempel tror jag att kunskapsproduktionen hade haft betydligt bättre effekter om man varit mer pragmatisk och inte tagit över en kombination av problembeskrivning och lösning som tänkts ut för ett annat sammanhang. Exemplen på detta skulle kunna mångfaldigas. Det är i alla fall mitt intryck, att  teorierna när de kapar förtöjningarna med de konkreta omständigheterna lätt blir en sorts synsätt som ”reifieras”, framstår som något man bara har att förhålla sig till, trots att de i likhet med allt annat är produkter av individer i särskilda sammanhang. Som sådana bör de också kunna återinsättas i konkreta sammanhang och utstå en rimlighetsbedömning, ja, kanske falsifieras av förändringar i den verklighet de sade sig vilja gripa in i. Annars blir de i värsta fall något som hindrar tänkande snarare än att stimulera till det.

Ad usum delphini

25/5 kl. 10: Jag snubblade över en intressant analys av en provöversättning av nya testamentet som det kinesiska kommunistpartiet har släppt. Uppenbarligen är tanken att utdrag ur bibeln ska användas i etikkurser för gymnasieelever. Bland annat inkluderas där ett bekant utdrag ur Johannesevangeliet:

Sedan gick var och en hem till sitt, och Jesus gick till Olivberget. Tidigt på morgonen var han tillbaka på tempelplatsen. Allt folket samlades omkring honom, och han satte sig ner och undervisade dem. Då förde de skriftlärda och fariseerna dit en kvinna som hade blivit gripen för äktenskapsbrott. De ställde henne i mitte  och sade: "Mästare, den här kvinnan greps på bar gärning när hon begick äktenskapsbrott^. I lagen har Mose befallt oss att stena sådana. Vad säger då du?" Detta sade de för att pröva honom och få något att anklaga honom för. Men Jesus böjde sig ner och började skriva med fingret på marken. När de fortsatte fråga honom, reste han sig och sade: "Den av er som är utan synd kan kasta första stenen på henne.^" Sedan böjde han sig ner igen och skrev på marken.  När de hörde detta började de gå därifrån en efter en, de äldste först. /// Han blev lämnad ensam kvar med kvinnan som stod där^. Jesus reste sig upp och sade till henne: "Kvinna, var är de? Har ingen dömt dig?^"   Hon svarade: "Nej, Herre." Då sade Jesus: "Inte heller jag dömer dig. Gå, och synda nu inte mer!"

Översättningen - eller den fria adaptationen snarare - avbryts vid det ställe som markerats ovan (///) och skjuter istället in ett eget tillägg: 

 När folkmassan gett sig av, stenade Jesus syndaren till döds och sade: "Även jag är en syndare. Men om lagen bara kan utövas av de som är klanderfria, vore lagen död." 

Kommentarer torde vara överflödiga, även om man återigen kan häpna över den komiska bristen på subtilitet hos den kinesiska propagandaapparaten. Man har ibland spekulerat över huruvida västerländska eliter börjar snegla beundrande på den kinesiska statens effektivitet. Kanske gäller detta även de kinesiska auktoriserade översättarna, vilka har fått i uppdrag att erbjuda “accurate and authoritative interpretations of classical doctrines to keep pace with the times.” (min kurs.) Man kan notera en tilltagande konvergens mellan öst och väst. Exempel: en nederländsk översättning (förvisso en adaptation för ungdomar) av Dantes Gudomliga komedi stryker den hemska skildringen av Mohammed, och det hörs också rop på att "befria" Lennart Hellsings böcker från deras rasistiska innehåll. Jag tar inte ställning till värderingarna som motiverar detta slags ingrepp (då har vi nämligen redan ersatt dimensionen sant/falskt med ont/gott, och det är just den senares relevans som borde debatteras). Jag konstaterar bara att de existerar och att det ser ut att vara framtidens melodi. Som motargument skulle man naturligtvis kunna hävda att originalversionerna kommer att vara tillgängliga på "nätet" - men med tanke på den oroande tendensen hos techjättarna att vika sig för tillfälliga påtryckningar måste man säga att även det känns osäkert. Då jag flyttat från en bostad till en annan har jag medan jag kånkat på lådorna förbannat min fåfänga ambition att äga ett eget bibliotek. Kalla mig paranoid och tjurskallig, men jag tycker att alternativen ter sig alltmer osäkra.  

En annan Said

Jag läser Timothy Brennans nyutkomna biografi över Edward Said, en figur som jag alltid haft en viss nästan motvillig fascination för. Said framstår som mer politisk i en traditionell mening än hans efterföljare, men också mindre politisk i en nutida mening. Mer politisk i den meningen att hans texter om t ex representationen av araber inte handlade om "sårande stereotyper" i största allmänhet utan snarare om kulturen och medias geopolitiska roll. Det fanns så att säga verkliga politiska (i sista hand militära) konflikter mellan stater, inte bara ett allmänt antagande om maktförhållanden inom ett samhälle. Mindre politisk i att han - mirabile dictu! - inte verkar ha varit villig att låta politiska ställningstaganden genomsyra hela tillvaron och förvandla humaniora till ett identitetsbaserat proxykrig med oklara realpolitiska vinster men desto klarare förluster vad gäller kärnverksamheten. Till viss del är detta en generationsfråga, men inte bara - det framgår ur Brennans bok att det i hög grad var en fråga om temperament. Några citat:

"Postcolonialism’s new wave of scholars, many of them from former colonial territories or related by birth or family name to those who were, broke into Western academic life for the first time. By the
same token, they were from a generation formed under Reagan, on the one hand, and postmodernism, on the other. From South Asia, Latin America, and the Middle East, often from well-to-do families with political connections, many migrated to the metropolitan university in part because of the openings Said had created. But once there, and feeling their newfound power, they subscribed to a “big bang” theory that no resistance to colonialism had existed before them. The idea seemed to be that one had to be a member of an oppressed racial, ethnic, or national group in order to resist imperial injustices, and an equation was drawn (one Said had always opposed) between what one knows and what one is. In a setting marked by the end of the postwar economic boom (1972) and the fall of the Berlin Wall (1989), the thematic emphases of postcolonial studies hardly corresponded to Said’s, which had to do with
the creation of new states, the petitioning of governments, and media battles in the public sphere. The motives of postcolonial studies, by contrast, might be described as a general loathing for a Western
entity vaguely dubbed 'modernity.'"

"[H]e pointed out that affirming the existence of a nonwhite 'other' is not itself an argument and certainly not a progressive one. A race, a gender—neither is the beginning or end of a person. Were one to assume that it was, the absurd corollary would be that a 'fifth-rate pamphlet and a great novel have more or less the same significance.' What matters in the end, Said argued, is 'how a work is written and how it is read'.”

"He offered a critical response to the report of the World Commission on Culture and Development (UNESCO) titled 'Our Creative Diversity,' in which he complained that for all its fine points it had not a word to say about encouraging students to think for themselves. He also faulted it for sidestepping the fundamental oddity of university education, which—flying in the face of modernism as well as theory’s supposed Copernican break with all that went before—was the need to submit to the authority of a tradition, a discipline, and scholarship."

 "The movement from paper and ink to a backlit screen meant abandoning the physicality of the text, the tedious and exacting labors of producing it, and the imaginative effort required by readers holding a book in their hands without the aid of hypertext. It was not simply nostalgia to want to hold on to the intellectual world that the older technology of writing allowed when not doing so had such disastrous consequences on the critical faculties. From essay to essay, he made the same sort of case: progressive
thinking meant preserving traditions, not destroying them."

Noteringar

10/3: Intressant text av Yvonne Leffler i Fokus, om vilka svenska författare som spreds utomlands under 1800-talet. Jag har inte tagit del av själva forskningen, och denna popularisering medför naturligtvis både förenklingar och utrymmesbrist. Men med reservation för det ryckte jag ändå till lite vid slutsatserna som ter sig en aning skeva: att undersökningen av dessa kvinnliga författares utländska framgångar skulle nödvändiggöra en granskning av den svenska litteraturhistorieskrivningen. Jag tar upp dem här inte som en kritik mot Lefflers forskning - jag skulle som sagt först behöva läsa den faktiska forskningen för att ge mig in på något sådant - utan för att det principiella resonemanget är intressant och omgärdat av vissa populära missförstånd.  

    "Om vi vill se vår litteraturhistoria i ett globalt perspektiv" - det låter som att det är självklart att så måste ske och att det skulle orsaka den revidering som Leffler föreslår. Men om vi tar vår egen tid som exempel är det ju lätt att se att den litteratur som översätts och sprids i störst upplagor inte nödvändigtvis är den viktigaste och mest intressanta, och att konsekvent skriva om den svenska litteraturhistorien med den utländska framgången som måttstock ter sig diskutabelt. Ett vanligt inslag i studier av författares rayonnement utomlands är ju annars de kreativa missförstånden, renomméer som ter sig ogrundande för ursprungskulturens läsare, det till synes oviktiga fenomenet i Kultur A som verkar befruktande på Kultur B eftersom det var just detta de saknade, och så vidare. Det mest kända exemplet är kanske Edgar Allan Poe i Frankrike. Reception skapar nytt värde, nya tolkningsmöjligheter i mötet med nya läsare, och denna mening behöver inte nödvändigtvis ställas i motsats till ursprungskulturens utan kan helt enkelt ses som ett komplement. Men den bör heller inte betraktas som ett korrektiv till den inhemska synen. Man anar också att detta perspektivskifte ska åstadkomma en ändring i värderingen av ett verk som Frithiofs saga. Och de resonemang som kan anas om hur de kvinnliga författarna etablerade en översättningskultur för svensk litteratur i mer perifera språkområden, vilken sedan en författare som Tegnér kunde dra nytta av, är intressant. Men jag ställer mig frågande till huruvida ett fokus på utländsk reception skulle leda till en mindre nationalistisk kanon, i alla fall inte rent principiellt. Eftersom bilden av andra nationer lätt blir exotiserande är sannolikheten ganska hög att t ex 1800-talets vikingaromantik skulle ses som mer "intressant" för utländska bedömare än realistiska berättelser motsvarande dem som de redan hade en inhemsk tillgång på. Det finns goda anledningar att undersöka svenska författares spridning utomlands, och det finns såklart ett ständigt behov av att justera vilka texter ur det förflutna vi intresserar oss för. Jag tror bara inte att det förra nödvändigtvis har den effekten på det senare.

9/2 kl. 19.30: Stor fisk i en liten ankdamm. Den gängse uppfattningen torde vara att den svenska litteraturvärlden är för liten för att tillåta sådana här uttalanden: 

"Jag kände olust inför den rosa-orangea Sara Danius och hennes Sancho Panza, Sara Stridsberg, som ger ut en roman med titeln 'Kärlekens Antarktis', tydligen omedveten om att man tar henne för en Björn Ranelid-epigon. Kitschfaktorn i titeln har möjligen slagits av Johannes Anyuru och det här med att drunkna i mödrarnas tårar." 

Stig Larsson har en intressant ställning - han är inte rädd för att använda den.

1/2 kl. 14: Ord i andras munnar. Inget bevisar vår oförmåga att konfrontera döden som det lika suveränt arroganta som klyschiga uttalandet att "han/hon hade velat att...". Det som den avlidne antas ha velat är nästan aldrig något annat än sådana saker som står i åtminstone stämningsmässig motsättning till den konventionella förståelsen av sådana fenomen som döden, kyrkogårdar, begravingar. Men vad kan vi egentligen veta om de dödas önskningar, förutom deras omöjliga önskan att komma tillbaka till livet? Jag kan bara tänka mig att de vill en enda sak, nämligen att bli ihågkomna. (I enstaka fall kan man naturligtvis tänka sig motsatsen - att de önskar att bli bortglömda. Markis de Sades önskan, vilken hans ättlingar tillmötesgick, att han skulle bli begravd utan namn på gravstenen, är ett exempel). De aktiviteter som det föreslås att den avlidna hade velat att man ägnade sig åt tycks nästan aldrig svara mot detta rätt så modesta önskemål.       

27/3 kl. 18: Fin text om Harry Järv - en "kämpande humanist" - även om humanistdelen inte riktigt belyses, utan krigshjälten. Hans essäer är fortfarande läsvärda och det händer att jag plockar fram någon av hans samlingar för att få lite bränsle. Det är också svårt att bortse från hans biografi när man läser hans texter. Det är nästan omöjligt att tänka sig en sådan personlighet idag: en lärd humanist, Hermann Broch-översättare och bibliotekarie, som därtill är veteran med omkring 70 fiendeliv på sitt samvete, och enbent efter att ha trampat på en rysk mina. Både i sin kultursyn och i sin försvarsvilja - baserad på avsky mot våldet men insikten i dess nödvändighet - tycks han äga ett allvar som saknas helt idag.    

29/3 kl. 16: De nya pedofilanklagelserna om Michel Foucault är väl kanske inte så intressanta i sig. Jag är inte förvånad om det stämmer, då fenomenet knappast vore nytt - det är ju bara det beteende som André Gide gått i bräschen för. Däremot är det intressant att se hur nyheten mottas på olika internetfora. Att detta skulle användas av de som redan tidigare ogillade Foucault är självklart. Men att det också leder till sådana försvarsmekanismer hos hans fans är intressant att observera. Det många av dem missar är att det uppror mot borgerskapets sexuella hämningar som präglade efterkrigstiden är något helt annat än dagens "ethics of care". Jag tycker heller inte att det som uppdagats är något som går emot andan i Foucaults filosofi, som väsentligen (och detta är ingen värdering från min sida) är amoralisk. Att personer som utvecklar en överskridandets filosofi också överskrider våra moraliska normer är inte häpnadsväckande.    

3/4 kl. 18: Litteraturen är till för förlorare. Jag läser Salman Rushdies text om Midnight's Children efter fyrtio år och funderar på den märkliga blandningen av triumf och nederlag. Att fortfarande vara läst är efter fyrtio år är mer än vad de flesta författare vågar hoppas på, och ur den synvinkeln utstrålar Rushdie naturligtvis en enorm belåtenhet. Så länge han talar om den litterära aspekten - hur han gick till väga för att hitta fungerande litterära modeller i europeisk och indisk litteratur, hur han gjorde för att "sampla" dialekter och sociolekter och göra rättvisa åt den indiska situationen - är han entusiastisk. Men sedan slutar texten i moll:

"I have to say that India is no longer the country of this novel. When I wrote Midnight’s Children I had in mind an arc of history moving from the hope – the bloodied hope, but still the hope – of independence to the betrayal of that hope in the so-called Emergency, followed by the birth of a new hope. India today, to someone of my mind, has entered an even darker phase than the Emergency years. The horrifying escalation of assaults on women, the increasingly authoritarian character of the state, the unjustifiable arrests of people who dare to stand against that authoritarianism, the religious fanaticism, the rewriting of history to fit the narrative of those who want to transform India into a Hindu-nationalist, majoritarian state, and the popularity of the regime in spite of it all, or, worse, perhaps because of it all – these things encourage a kind of despair."

Att tala om en "arc of history" är naturligtvis själva inbegreppet av progressivism. Men exakt samma besvikelse skulle ha kunnat mött en konservativ författare som ville vittna om de hotade värdena hos en civilisation som snart skulle försvinna eller förvandlas till en parodi på sig själv. Detta utgör den enorma tyngden hos det förflutnas litteratur - i synnerhet stora romaner som vill vara en värld. Ur den verkliga världen extraherar de någonting som de hoppas att (på ett eller annat sätt) få att leva vidare. Historien gör dem utan undantag besvikan, oavsett om de är framåt- eller bakåtsträvande. Vi kan peka ut en massa sådana havererade projekt i utländsk och i svensk litteratur: världar som aldrig blev av och som nu mest känns som sorgliga eller genanta påminnelser om det som hade kunnat vara. Lars Ahlins folkhem är ett talande svenskt exempel.  

 

   

Philippe Jaccottet (1925-2021)

Eftersom fredag är den inofficiella lyrikdagen får jag kanske upplysa om att en av de stora poeterna, schweizaren Philippe Jaccottet, har gått bort. Hans dikter hade samma underliga självklarhet som Tranströmers, och i likhet med denne kom han att bli alltmer säker, alltmer enkel: lite som en gammal målare vars handlag gör det möjligt att ta drastiska omvägar - några streck på rätt plats där man tidigare slet i dagar för att uppnå likhet med motivet. Enligt mig hade han varit förtjänt av Nobelpriset i litteratur, men som påpekats har han nått en annan form av konsekrering genom att som en av ytterst få se sig utgiven i Bibliothèque de la Pléiade medan han fortfarande levde. Sin i flera avseenden trogne svenska uttolkare hade han i Bengt Erasmie, ur vars tidiga urval Jordens avstånd (utgiven på Coeckelberghs 1976) jag saxar den här dikten, en av hans mer kända:  

AVSTÅNDEN

Kretsar svalorna runt i luftens höjder :

än högre kretsar de osynliga stjärnorna.

Blott dagen drar sig undan till jordens rand,

syns dessa eldar på vidderna av mörk sand . . .

 

Sålunda är vår bygd rik på rörelser

och avstånd; sålunda flyttar hjärtat

från trädet till fågeln, från fågeln till stjärnorna i fjärran,

från stjärnan till sin kärlek. Sålunda växer kärleken 

i det stängda huset, kretsar runt och verkar,

i tjänst hos de bekymrade, med en lampa i handen. 

 

Jaget och laget

 Den här artikeln i Chronicle of Higher Education säger vad som borde vara uppenbart för alla: att det är lite oklart varför universiteten (och i Sverige, skattebetalarna) skulle fortsätta att finansiera discipliner som dess företrädare själva menar inte borde existera, av sociopolitiska anledningar. Istället menar man att de uteslutande borde syssla med att "kritisera makten", ett argument jag ibland hör från kolleger inom mitt fält. Och det kan man naturligtvis ägna sig åt i sin forskning, men det är ganska svårt att se hur det skulle kunna göras till en hel disciplins själva raison d'être, särskilt som frågan om vad som egentligen utgör "makt" med nödvändighet måste vara kontroversiell. Snarare får man väl se det som att disciplinerna möjliggör ett samtal om detta (och många andra saker, inklusive frågan huruvida detta är vad man borde syssla med inom disciplinen). Väl fångat är också observationen att när den verkliga makten (eller någon av dem, hur man nu ser det; i varje fall en högst verklig sådan) sedan gör slag i saken och slaktar en institution, retirerar radikalerna till en betydligt mer traditionell, pluralistiskt vag och skönandlig legitimering av humaniora. Ett tänkvärt utdrag:

"Some years back, the journalist Jon Schwarz proposed what he called the 'Iron Law of Institutions.' This law states that 'the people who control institutions care first and foremost about their power within the institution rather than the power of the institution itself.' As a result, 'they would rather the institution ‘fail’ while they remain in power within the institution than for the institution to ‘succeed’ if that requires them to lose power within the institution. Political radicalism, up to and including the apparent repudiation of one’s own field of study, functions as a market signal within the reigning value system of the humanities and social sciences. Indeed, in hypercompetitive academic fields whose material resources are vanishing, anti-institutional rhetoric has become one of the most successful stratagems for individual advancement. Such rhetoric, however, also tends to weaken the fields’ public and institutional standing. This is why, as anyone familiar with them has likely observed, bomb-throwing radicals turn into humdrum humanists when they need to make the case for why their departments should still be funded." 

Därför kan man stöta på framträdande ämnesföreträdare som denne. Och ett inlägg som detta i den svenska debatten torde vara lättast att förstå utifrån ett sådant perspektiv. 

"Är det den vägen vi ska gå? Omdefiniera vår verksamhet genom att helt enkelt lägga ner ämnet litteraturvetenskap, och skapa nya ämnen, nya kurser, nya litteraturlistor? För mig är inte tanken skrämmande." Inte för dig, nej. 

Skitdrömmar

I diskussionen om den minskade tryggheten i Sverige har man ibland aktualiserat Maslows behovstrappa. Medan vi blivit rätt bra på att tillgodose behoven högt upp på trappan - t ex självförverkligande (steg nr 5) - har man på många punkter försummat de grundläggande behoven, elementär trygghet (nr 2) i ens bostadsområde, t ex. Samtidigt kan man ju inte säga att samtliga de grundläggande behoven saknas hos våra medborgare, oavsett hur marginaliserad deras tillvaro är i övrigt. Till exempel torde de fysiologiska behoven (nr 1) vara mer än väl tillgodosedda av en välfärdsstat som oavsett hur missnöjd man är med dess service garanterar medborgarna en tillvaro full av bekvämligheter vilka hade fått de flesta som hittills levt på jorden att blekna av avund. Därför kan också folk som minns ett fattigare Sverige med rätta peka på hur provocerande det är att kriminellt beteende skylls på ekonomiska förhållanden.

Och att fattigdom skulle orsaka kriminalitet är något som vederläggs dagligen, då ju verkligen inte alla (relativt) fattiga begår brott. Uppenbarligen behövs det något mer. Att bortse från kultur (dvs. den världsåskådning och de drömmar som styr individerna) skulle inte vara godtagbart om man till exempel diskuterade sexism, så varför skulle det vara irrelevant i just det här fallet? Och då hamnar vi i konsekvensens namn i att kultur spelar roll, kanske inte nödvändigtvis som orsaken till kriminalitet, men som samverkande med flera andra variabler och som utgörande det utrymme där såväl fungerande som dysfunktionella identiteter skapas och i bästa fall kan, som det heter nuförtiden, omförhandlas. Kanske ska man formulera det som en paradox: det är lätt att förverkliga sig själv (nr 5) i Sverige, även om ens drömmar består i att vara en gangster som sätter skräck i bostadsområdet och på så vis berövar andra medborgare deras behov av elementär trygghet (nr 2). 

Vi är inte alltid så fantasifulla när det kommer till att förverkliga oss själva, utan våra drömmar tenderar att komma utifrån, typiskt sett från den amerikanska populärkultur som numera har ungefär samma fuktion som "naturen" hade för franska klassicismens teoretiker: den bestämmer den gemensamma verklighetens grunddrag. Och det gäller inte minst hiphopmusiken, som trots att den idag är den globalt sett mest populära genren fortsätter att behålla en (objektivt sett obefogad) oppositionell identitet och att leverera icke-fungerande livsmodeller till marginaliserade grupper. Även det globalt. Det är alltså hög tid att man diskuterar dess relation till kriminalitet och gangsterkultur. Tyvärr påminner dessa diskussioner om den gamla hårdrocks- och videovåldsdebatten, och man vill inte vara en Siewert Öholm. Men sedan Öholms tid har tillkommit inställningen att vi har att göra med deras kultur som inte jag kan uttala mig om, vilket går hand i hand med "sociologi-för-dem-moralism-för-oss"-spåret, en idag vida spridd princip för programmatiskt icke-dömande/icke-tänkande med den sällan uppmärksammade nackdelen att dessa s k andra frånkänns moralisk agens och i längden fullvärdig mänsklighet.     

    Jag har själv en bakgrund som hiphopfan, och jag ska erkänna att jag fortfarande i viss mån uppskattar musiken. Här skulle jag på ett vuxet vis kunna framhålla att det jag främst uppskattar är att den är rytmiskt medryckande och verbalt uppfinningsrik (vilket är sant), men jag tror inte att dessa drag helt går att isolera från en viss attityd som ligger inneboende i musikstilen: rapen har ett naturlig relation till att framhäva sig själv, skryta och nedgöra konkurrenter - den tog sin början med just de talhandlingarna, i en väldigt konkret mening. Ibland handlar detta bara om en rätt oskyldig kaxighet, men det är lätt att se hur den hänger samman med gansterattityden, och utvecklingen av den sortens subgenre (ca 1988-nutid) var om inte oundviklig så åtminstone inte ett särskilt stort steg att ta när det begav sig. EPMD, Big Daddy Kane, Eric B and Rakim och liknande var inte riktigt gansterrap, men redan hos dem fanns materialismen och machoattityderna. Ur en synvinkel spelar detta verkligen ingen roll: det är bara musik, och egentligen kan det fungera på samma sätt som hårdrocken möjliggjort ett lössläppande och kanalisering av aggressioner utan att det nödvändigtvis gjort lyssnarna mer våldsamma än de som valt annan musik. 

      Allt handlar om ens socialisering och de alternativa resurser man har tillgång till, och som tids nog väl bör ersätta den trost allt ganska barnsliga hiphopen. En intressant bok om detta är Thomas Chatterton Williams, Losing my Cool: How a Father's Love and 15,000 Books Beat Hip-Hop Culture (2011). Som den lite fåniga undertiteln antyder (den verkar ha bytts ut i senare utgåvor), handlar det just om hur sådana alternativa resurser får honom att lämna det begränsade i hiphopkulturen. Visst är Williams bok knuten till den amerikanska svarta kulturens specifika förutsättningar, men mycket av det han beskriver har så vitt jag kan bedöma klara analogier i förortsidentiteten i Sverige, om inte annat så därför att denna i så hög grad bygger på appropriering av afroamerikansk populärmusik. Williams beskriver hur en svart kultur baserad på hiphopen hänger samman med en materialistisk, konformistisk livsstil, både för de som har råd med det och de som ser till att på illegala vägar få råd. Män och kvinnor spelar ut ett lika typiskt som dysfunktionell pimps-and-hoes-manus där kärlek, ifall den uppstår, blir något som ställer sig i vägen för kampen att lura av varandra sex och materiella tillgångar. Framförallt lyckas Williams visa den beklämmande bristen på moraliskt allvar och introspektion, vilket helt överskuggas av dogmen om att vara "real". Att utbilda sig för utbildningens egen skull ses som idioti, medan en wall street-karriär kan vara acceptabel, då det i alla fall leder till rikedom. Hans kanske mest drabbande kritik av hiphopkulturen är att dess snäva ideal just utesluter självkännedom och reflektion. Williams klandrar den faktiskt för många negativa drag i den afroamerikanska kulturens utveckling. Motsättningen mellan generationerna fångas väl genom Williams själv, och hans far, som vuxit upp i Södern och haft synnerligen verkliga upplevelser av diskrimering, men trots det - eller just på grund av det? - bestämt sig för att skaffa sig själv en bildning och till sina barn försökt förmedla sin närmast konfucianska syn på dess värde.   

    Williams bok är väl inget mästerverk direkt, och en del av hans resonemang känns som läsefrukter från en a-kurs i filosofi. Men just det lite klumpiga gör att man övertygas om upplevelsens äkthet. Det är en humanistisk bok, om man med detta avser vad det borde avse, dvs. en uppfattning om det mänskliga intellektets universella förmåga att reflektera över sig själv och genom en lika mycket inre som utifrån kommande uppfostran bli vad man kan bli, genom att ta reda på vad man vill bli. Känn dig själv. 

Det som tydligt illsutreras av Williams bok är två saker: 1) att hiphopkulturen kan ha en inverkan som kan vara både begränsande och direkt destruktiv om den tas på allvar, och gränsen mellan gansterrapens fantasier och det verkliga livet upphävs i en strävan att vara "äkta" ("brothers no longer talk shit, yo, these niggas live it" som De la Soul uttryckte det) och 2) man måste ha alternativa resurser och perspektiv hämtade från andra håll för att kunna se det och för att kunna utvecklas. 

Kan det svenska samhället erbjuda de resurserna, i de fall då föräldraauktoriteten är försvagad eller själv en del av problemet? Ibland tycks det mig som man inte ens försöker. Få svenska lärare och fritidspedagoger verkar ha ambitionen (och i många fall knappast heller förmågan) att leda ungdomen - vilket är vad peda-gogi borde handla om egentligen. Självförtroendet är helt obefintligt hos en vuxenvärld som inte kan komma på något bättre än att ge ungdomarna en videokamera för att spela in filmer kalkerade på gansterrappens musikvideor, en graffittivägg eller dylikt. Kanske beror det på att de själva har så begränsade referenser att det enda de kan erbjuda är andra typer av (lika begränsad, men på ett annat sätt) populärkultur, utan att peka ut några egentliga saker att sträva efter. Visst måste man gräva där man står med ungdomar. Men man måste också vara tydlig med att de är ungdomar, att de ännu är barn och att de förväntas att förr eller senare ska lägga bort vad barnsligt är (1 Kor. 13:11). Det skulle inte skada heller att införa ett visst filosofiskt allvar, få folk att reflektera över sig själva snarare än att bara upprepa en massa korkade memer från populärkulturen och inbilla sig att det är då som är mest äkta. Som Williams skriver:

 "The way philosophy worked, it occurred to me at one point, was the exact opposite of the way the black, hip-hop-driven culture operated. Whereas the latter dealt strictly with with the surfaces of things - possessions, poses, appearances, reactions - the former was nothing but the penetration of facades. The more I read in philosophy, the more I felt like that escaped slave from Plato's cave. The fact that this was such a sophomoric, clichéd revelation to come to...only illustrates the degree to which hip-hop culture had placed a barrier between me and the most universal aspects of intellectual life."

 

Förfluget

Håller vi våra "sanna" åsikter för oss själva, medan vi i offentligheten förställer oss för att undvika kontroverser? Frågan väcktes apropå en bedrövlig historia för några månader sedan som jag inte ska fördjupa mig i här. Men själva frågan är intressant. Är det moraliska problemet "hyckleri" den mest relevanta utgångspunkten? Är yta-djup och dolt-öppet de mest träffande tankemodellerna? Handlar det ens om att dölja det vi tycker egentligen? Ofta har mötet med människor som tycker annorlunda fått mig att ta en fråga på större allvar och att avstå från den typ av tillspetsade formuleringar man kan ägna sig åt i ensamhet eller bland likasinnade. Skulle då dessa senare utgöra vad jag tyckte egentligen? Lika gärna kan man väl säga att det först är mötet med oliktänkande som får mig att inse vad jag egentligen tycker. Det innebär inte nödvändigtvis förställning att mildra en kanske överilad tanke utifrån ett mer fullständigt kunskapsläge. Och i mötet med radikaler av alla kulörer ställer jag mig ofta frågan huruvida de egentligen tror på det de säger, eller om de bara tror att de tror. Skillnaden är snarast att offentligheten tvingar oss att föreställa oss en mottagare som tänker tvärtom, och vars invändningar vi kan behöva ta på allvar, medan ensamheten, anonymiteten och nätets mikrooffentligheter av likasinnade snarare utgör en inbjudan till att ge sig hän åt de mest drastiska formuleringarna. Därför kan man nästan få intrycket att man har att göra med två helt skilda verksamheter, åtminstone sett till deras grundläggande impulser. Mycket av det som enkelt rubriceras som "hat" handlar väsentligen om att uttrycka sig, inte om att övertyga (möjligen har det sin spegelbild i en konformistisk opinionsbildning som skapar gemenskap genom besvärjelser snarare än att förmedla tankar). Den epigrammatiska spetsigheten, sarkasmen, skämtet - allt detta bygger på att man accepterar vissa grundläggande premisser, då det skulle göra udden slöare att ifrågasätta dem med ett å- ena-sidan-å-andra-sidan. Författarna förstår detta. Här Julien Gracq om Célines antisemitism: 

"I Céline finner vi en människa som fallit in i marsch bakom sin egen trumpet...hans utomordentliga begåvning vad gäller att hetsa, vilken han inte kunde motstå, drev honom obevekligen mot ämnen med ett stort inslag av risk, panikartade, besatta teman [...] Den som till sin olycka har fått råttfångarens flöjt som arvedel, ska man svårligen hindra att leda barnen ner i floden."

("Il y a dans Céline un homme qui s'est mis en marche derrière son clairon...ses dons exceptionnels de vociférateur, auxquels il était incapable de résister, l'entraineraient inflexiblement vers les thèmes à haut teneur de risque, les thèmes paniques, obsidionaux [...]. Quiconque a recu en cadeau, pour son malheur, la flûte de preneur de rats, on l'empêchera difficilement de mener les enfants à la rivière.") (Julien Gracq, En lisant en écrivant)