12/7 kl. 13.10: Intressant text på den teknologiproblematiserande sidan The New Atlantis. Man hör nog oftare klagas på välfärdsanalfabetism, distansen till litteraturen, den tilltagande svårigheten att formulera sig i skrift och liknande än motsatsen: att vi konsumerar alldeles för mycket text. Det kan dock ligga något i det. Som Kit Wilson skriver:
"Most people were illiterate four hundred years ago; today Americans spend up to a third of their waking hours encoding and decoding text. Every minute, humans send 220 million emails, 70 million WhatsApp and Facebook messages, 16 million texts, 530,000 tweets, and make 6 million Google searches. The journalist Nick Bilton has estimated that each day the average Internet user now sees as many as 490,000 words — more than War and Peace. If an alien landed on Earth today, it might assume that reading and writing are our species’ main function, second only to sleeping and well ahead of eating and reproducing."
Samtidigt undrar jag - artikelförfattaren lyfter denna möjlighet men släpper den snart - om inte frågan om kvalitet bör tas med. Och på så vis kan naturligtvis båda diagnoserna stämma: för lite text och för mycket text. Själva frågan om litteraturens ställning bör kanske ses i ljuset av detta förhållande. När läs- och skrivkunnighet var en bristvara, liksom dess materiella substrat, var det skrivna ordet på ett helt annat sätt kraftfullt. Man glömmer lätt att under lång tid var det skrivna ordet en skråhemlighet för latinkunniga lärde och de språk vi nu använder hade inte kvalificerat sig för skriften. Även sedan detta hänt dröjde det länge innan andra än en liten elit kunde ta del av det skrivna ordet i någon större utsträckning, och detta dels genom aktiva alfabetsieringskampanjer men också genom teknologiska förändringar av det slag som skapat vårt nuvarande överflöd. Litteraturen bygger väsentligen på resterna av den magiska aura som en gång var en effekt av knappheten.
2/6 kl. 09.15: Förpassad till ett provinsiellt beläget institut där jag utbildar lärare, kryptotraditionell humanist, tystlåten dissident i förhållande till en dominerande ideologi som värdesätter helt andra saker, besatt av fortlevanden av de kulturformer som av nyssnämnda ideologi dödförklarats då de inte är i fas med utvecklingen etc. - snälla, berätta hur jag inte skulle kunna identifiera mig med Mikhail Bachtin!
5/6 kl. 10.30: Paul Valéry skrev en gång något i stil med (jag hittar inte det exakta citatet) att litteraturen består av två sätt att använda språket, den ena riktat mot att påverka opinionen och att nå största möjliga genomslag, den andra riktad in mot själva ordet, och att aldrig har de tu legat närmare varandra än när Théodor Bainville och Émile Zola bodde i samma arondissement. Jag undrar vilka allmänkulturella slutsatser vi kan dra av denna geografiska närhet:
5/6 kl. 9.15: Om Joshua Katz, som sparkats från Princeton, vars ledning behändigt nog kunnat dra upp ett gammalt ärende om en olämplig relation till en student när det egentliga ärendet gäller att han är ideologiskt misshaglig. I samma veva uttryckte Padilla Peralta att ämnet borde läggas ner, och ledningen gick honom till mötes såtillvida att de numera inte kräver kunskaper i latin och grekiska. Katz' fru påpekar ett intressant förhållande:
"Princeton’s department last year voted to eliminate its language requirement for undergraduates. Now it has eliminated its most legendary language instructor. The great irony is that the elimination of the language requirement was, in part, to encourage students to take ancient languages other than Latin and Greek . . . and Joshua was the only member of his department qualified to teach multiple such languages: Egyptian, Sanskrit, Tocharian, Syriac, Akkadian, Old Norse, Old Irish, etc. Indeed, Joshua’s earliest academic publications concerned Native American languages. His work was the least Eurocentric in the department."
Det är påfallande ofta på det här viset, och det visar möjligen hur lönlöst det är att försöka ta dessa människor på deras ord.
4/6 kl. 14.25: När jag ondgör mig över nutidssvenskan syftar jag inte främst på de oskolades särskrivningar och liknande. Det har jag överseende med. Det som irriterar mig alltmer är den sorts felaktiga hyperkorrektion som kommer sig av att läser för mycket akademiska texter på engelska. Två exempel:
Skepticism på engelska heter "skepsis" på svenska. (skepticism, även känd som pyrrhonism, är en filosofisk strömning)
Linguistic betyder både "språklig" och "ligvistisk" på svenska, vilket innebär att ordet du letar efter i nio fall av tio är "språklig", inte "lingvistisk" ("han har språkliga svårigheter", "kön är en språklig konstruktion" etc.).
