27/3 kl. 12.30: Krigsskuld. Clemenceau intervjuades av en tysk journalist mot slutet av sitt liv och fick frågan vad han trodde att framtida historiker skulle tänka om orsakerna till första världskriget, denna så besvärliga och kontroversiella fråga: "Det vet jag inget om, men en sak är jag säker på: de kommer inte att säga att Belgien invaderade Tyskland."
6/4 kl. 13: SvD:s kultursida brukade, men det är länge sedan nu, ha en funktion som ett konservativt värn mot diverse föregivet progressiva idéer som de andra kulturredaktionerna bara alltför snabbt anammar. Idag är en sådan funktion svår att urskilja, och därmed är dess raison d'être överhuvudtaget i det svenska medielandskapet ganska svår att peka på. I värsta fall kan det framstå som ett DN med viss fördröjning. Det direkt ideologiska orkar jag inte gå in på; det är dessutom av underordnad betydelse. Jag menar kulturkonservativ i ordets bokstavliga mening: att utgöra en röst för minnet och traditionen, en ambition som man fortfarande då och då kan ana i deras understreckare (t ex i den här utmärkta texten av Maxim Grigoriev). Nu vill deras lingvister istället ligga i framkant genom att upphäva skillnaden mellan "de" och "dem". Som kontrast kan jag berätta vad en litteraturskribent av den äldre generationen berättade för mig. Då han började på tidningen blev han tillrättavisad av en redaktör med orden "I Svenska Dagbladet skriver vi skall".
Tillägg: man kan observera det oerhörda att akademiska mothugget istället får ta plats i Expressen Kultur. Slaskblaskan kan göra det som SvD uppenbarligen inte är förmögna till.
8/4 kl. 17.50: Ja, vad tänker man nu då? Kanske något åt det här hållet:
"Många människor lever starkt och friskt under världstrycket därför att de känner, även om de inte vet, att de endast är en av många millioner mänskopelare som bär upp det och att om de sviktar så betyder bördans ökning på de andra pelarna inte så mycket i det stora sammanhanget. De känner att de inte är ensamma. Men det finns andra som tycker att hela tyngden av världens öde vilar på dem personligen, att problemen kräver deras lösning, att varje konflikt av världsformat tvingar dem att ingripa, att varje krig förs mot dem personligen eller av dem personligen i den mån de hatar eller sympatiserar med de makter som är inblandade. De är ensamma med gudarna, ensamma mot härskarna, världens öde är beroende av dem, de är ensamma. Det finns många sorter, många slag av sådana nyanserade mänskosjälar, och de saknar det gemensammas trygghet eller relativa trygghet utan att därför stå i opposition mot gemensamheten. I stunder av trötthet, då den samlade världsmassan trycker dem med hela sin tyngd, böjer de sig undan, viker undan, flyr. Några flyr in i det sakliga, det begränsade eller korrekta och svarar rätt på tio frågor och får kraft till det genom att inte alls försöka svara på tusen andra; de utesluter världen och låter tanken spela ett litet solo på en behaglig melodi, och fantasin, matad med sin förutsättning, som är kunskap, vetskap, får leka; eller också sysslar de med de små bekymren, de närliggande personliga eller de yrkesbetonade. I morgon väntar världen igen: den har inte brakat samman för att de dragit undan sitt stöd, och det vet de, men tyngden av dess öde är kvar"
(Eyvind Johnson, Grupp Krilon, 1945 [1941], s. 240f.)
