Europeiskt

Hans Kundnani har lanserat ett begrepp som har viss potential att plockas upp: "eurowhiteness". Ett utdrag publiceras här. Det är fascinerande att läsa något som är så rätt i sak, men som på en retorisk nivå antas betyda något helt annat. Detta är en i en rad av texter som på sistone börjat spekulera i ett ”far right” EU (se t ex här och här). Lite beroende på vad man väljer att lägga in i ”far right” bör det sägas att dessa perspektiv inte alls är omöjliga; det fascinerande är snarare att man så länge utgått från motsatsen.  Hans Kundnani går förtjänstfullt igenom Habermas och andras messianska idéer om EU som en sorts agent för postnationell frälsning, på ett sådant sätt att det framgår att dessa idéer utgjort feltolkningar av EU:s väsen. EU är en regionalistisk gemenskap, inte per definition en postnationell och globalistisk. I detta har han helt rätt. Och att britterna – för vilka texten är skriven - behöver justera sina linser är uppenbart. Allt för länge har såväl Brexit- som remain-falangerna projicerat sina idéer på EU, så att aversion mot nationell populism ledde till ett EU som kosmopolitisk symbol hos de som ville stanna, medan en omvänd projektion gällde hos de som ville lämna. (se vidare här). 

                      Det förvirrade är nästa steg, så Kundnani tycks döma EU med en måttstock som rimligtvis måste utgå från just detta slags utopiska idéer. Detta slags regionalistiska gemenskap kan nämligen leda till vad han kallar ”eurowhiteness”, en enhet som visserligen är supranationell men som baseras på en avgränsning visavi resten av världen, där människor inte är vita. Men om man har en regionalistisk gemenskap baserad på de länder där (den ursprungliga) befolkningens hudnyans huvudsakligen ligger inom gränserna för den vi kallar ”vit”, kommer det inte oundvikligen att bli så? Vad vore alternativet?

Ingenstans i texten nämns något om vilken roll hudfärg spelar inom de länder som utgör EU, t ex att det skulle vara ett problem att vissa inte räknas som ”riktiga” européer. Om detta vore det händelsevis en del att säga, som faktiskt skulle kunna styrka några av författarens poänger: man kan t ex anta att den fria rörligheten inom EU med Schengenavtalet styrkt en idé om ett typiskt ”europeiskt” utseende när länderna har drivit Reva-liknande kampanjer för att stoppa illegal migration. Och om de demografiska trenderna håller i sig torde de flesta i Europa behöva justera sin uppfattning om hur man kan se ut som europé. (Även med ett totalstopp på migration skulle de flesta europeiska länder gradvis bli mindre ”vita”, då detta delvis drivs av parbildning över etniska gränser). Å andra sidan kan man hävda att rörligheten inom EU i sig åstadkommer rätt mycket av den varan: åtskilliga av EU:s medlemsstater har en befolkning som avgjort skulle klassats som ”svartskallar” i det Sverige jag växte upp i, och den ”vithet” som sätter likhetstecken mellan norrmän, spanjorer och bulgarer motsvarar inte den hos det tidiga 1900-talets rasbiologi.

Men uppenbarligen är det inte rasism inom EU som är problemet för Kundnani. Det måste i så fall vara själva den gräns som EU upprättar mellan sig själva och resten av världen, och som dels internt skapar en europeisk identitet definierad mot resten av världen, dels rent konkret stänger ute migranter. De konkreta diskussionerna kring hur migrationen ska hanteras orkar jag inte gå in på här – men det orkar inte författaren heller, som mest verkar tänka i termer från före den s k migrantkrisen då dessa två dimensioner av ”gräns” blandades samman: att hindra alla som vill från att bosätta sig i Europa är i sig ett moraliskt fel då det upprättar en gräns gentemot den Andre. Det är ganska uppenbart att utfallet av en sådan moralisk hållning inte bestått i en klok politik eller knappt ens på halvlång sikt gagnat de humanitära mål man sagt sig stå för.     

Frågan är också vilka geopolitiska effekter en sådan hållning skulle få givet de storpolitiska utvecklingslinjerna. Så som världen ser ut just nu finns det huvudsakligen två möjliga vägar: det första är att ta steget mot en mer multipolär ordning genom att EU blir mer av en civilisationsstat, på samma sätt som Indien, Ryssland och Kina blir alltmer av civilisationsstater. Det andra som kan hända är vad Samo Burja kallat ”globalism i ett land”, i analogi med utvecklingen i Sovjetunionen under 20- och 30-tal då de långtgående planerna på en europeisk och i förlängningen global revolution fick skrinläggas och man istället satsade på att bygga upp det kommunistiska samhället inom det gamla Tsarrysslands gränser. Europa och USA skulle då vara en ”global” världsdel med ordinerad multikulturalism och därmed sammanhängande avsaknad av egen identitet, medan resten av ”globen” blev alltmer definierad av starka regionala identiteter och motsatte sig inblandning från de försök att införa allmänna regelverk som varit själva syftet med globalisering. Det vore naturligtvis en parodi på idén om ”västerlandet” och en travesti på idén om globalisering: ett sorts nytt kallt krig där Väst bevisar sin moraliska överlägsenhet genom sin icke-identitet och definierar sig mot civilisationsstater som vill framhärda i sitt väsen. En del av retoriken kring Ukrainakriget har pekat i den riktningen, även om realiteterna är mer svårtydda och utfallet lika gärna kan driva på en utveckling åt det andra hållet, om EU:s militära (och i allt högre grad ekonomiska) tyngdpunkt flyttas österut.     

Detta för mig över till själva begreppet ”vithet”, och hur jag själv brukar reagera på det. Jag ser inte mig själv som ”vit” (men hur många gör egentligen det?), utan som svensk och europé. Det kulturarv och den mentala apparat jag dels fått mig till livs, dels kämpat för att tillägna mig, är det svenska och det europeiska: rester av antikt tänkande, rester av kristendom, kanske också rester av halvhedniska bondekulturer. ”Vit” är för mig ordet för ett historielöst stadium, då den amerikanske Adam börjat benämna vad han ser och till sin förskräckelse upptäcker att det finns människor som liknar honom själv men är röda och att de duger illa till att bruka marken varför man behöver skaffa sig arbetskraft bestående av förslavade svarta människor. De som vill använda sig av begreppet ”vithet” har visserligen en poäng i det att den etniska sammansättningen i europeiska länder börjar likna situationen i USA, men de misstar sig om de tror att vi därför är lika post-historiska. Det hela kompliceras vidare av att ”vit person bosatt i Europa” inte nödvändigtvis innebär att man är en fullfjädrad europé, i synnerhet sedan det samfällda trycket från konsumtionskulturen och en missriktad kultur- och utbildningspolitik lett till programmatisk glömska. Salig Milan Kundera:

”Under medeltiden vilade den europeiska enheten på den gemensamma religionen, och under den moderna eran ger denna vika för kulturen (konsten, litteraturen, filosofin). Men i dag ger kulturen i sin tur vika. Men för vad och för vem? Inom vilken domän ska de värden förverkligas som kan tänkas förena Europa? De tekniska framstegen? Marknaden? Eller politiken, med dess ideal om demokrati och dess princip om tolerans? Men blir denna tolerans inte tom och gagnlös om den inte längre härbärgerar någon rik kreativitet eller någon stark tanke? Bilden av den europeiska identiteten avlägsnar sig i det förflutna. En europé: någon som har nostalgi över Europa.”   

(”Au moyen âge, l’unité européenne reposait sur la religion commune; à l’époque des temps modernes, elle céda la place à la culture (arts, littérature, philosophie). Or, aujourd’hui, la culture cède à son tour la place. Mais à quoi et à qui? Quel lest le domaine où se réaliseront des valeurs suprêmes susceptibles d’unir l’Europe? Les exploits techniques? Le marché? La politique avec l’idéal de de démocratie, avec le principe de tolérance? Mais cette tolérance, si elle ne protège plus aucune creation riche ni aucune pensée forte, ne deviant-elle pas vide et inutile? (---) L’image de l’indentité européenne s’éloigne dans le passé. Européen: celui qui a la nostalgie de l’Europe.”)           

Man kan alltså vara vit utan att vara europé, på samma sätt som man kan, eller i varje fall borde kunna vara, europé utan att vara vit. Och resultatet av det alternativ jag ovan kallat ”globalisering i ett land” skulle onekligen vara reduktionen av den europeiska människan till ”vit” i den amerikanska meningen: en aktör bland många i ett marknadssamhälle som saknar varje annan identitet än summan av individernas önskningar, ett samhälle i vilket hon visserligen statistiskt sett har mycket goda förutsättningar, men till priset av det slags kulturell diskreditering (”asymmetrisk multikulturalism”) som vi sett de senaste årtiondena. Ur ett sådant perspektiv kommer det naturligtvis att vara ”vit överhöghet” (eller vad nu vad man valt att kalla amerikanskans ”white supremacy”) att vilja bevara den europeiska kulturen.

 Och jag antar att det är dit Kundnani vill komma med begreppet ”eurowhiteness”. För större delen av the Guardians läsare (där utdraget publiceras) räcker det nog med detta signalord för att förstå vart han vill komma och känna att detta är förfärligt. Och om man med detta menade att ytterhögern på EU-nivå skulle gå samman och införa apartheid inom de olika medlemsstaterna så skulle det onekligen vara alarmerande. Men det är alltså inte något sådant han syftar på, utan EU:s bristande välkomnande av flyktingar. Den poäng som ligger till grund för detta är att regionala, multinationella identiteter kan vara lika exkluderande som nationella. Vilket är helt sant: mycket av hans analys av önsketänkandet och de grandiosa visionerna som ibland projiceras på EU träffar helt rätt. Det märkliga är att Kundnani verkar dela dessa illusioner, eller i alla fall ambitioner, även om det blir mycket oklart vilket slags enhet som skulle kunna vara tillräckligt öppen och välkomnande för att leva upp till hans kriterier, då uppenbarligen både nationalstaten och supranationella enheter är exkluderande. Mitt förslag är mycket enkelt: kan man inte bara erkänna att EU från början varit ett regionalt projekt snarare än ett globalistiskt? Att den nationalism den motsatte sig kanske ska ses i ljuset av en specifik europeisk historia? Detsamma gäller för övrigt den europeiska asyllagstiftningen, vilket på ett liknande sätt förvandlades från situationsspecifik lösning till universalistisk princip.   

Själva grunden till EU som ett fredsprojekt bär på en sanning som vi inte bör glömma bort: att kontinenten just då upplevt en kataklysm som kunde ses som den sista i en lång rad av sådana. Europa har innehållit ett maximum av dynamik på ett minimum av territorium: vi har haft en mängd av nationer, språk och språkgrupper, levda kulturmönster, litterära och konstnärliga traditioner, religiösa uppfattningar, och detta maximum av betydelsefulla komponenter har därtill skyfflats om med en historisk hastighet som saknar motsvarighet i andra världsdelar. Allt detta har varit en källa till utveckling, men det har också lett till regelbundna kriser då kontinenten störtat ner i kaos och förstörelse eller åtminstone fått se sin jämvikt rubbad (trettioåriga kriget, napoleonkrigen, fransk-preussiska kriget, första och andra världskrigen m.m.). Därav behovet av någon sorts ram för Europa och de många försöken att mer eller mindre framgång och varaktighet etablera en sådan (medeltidens kristenhet, Westfaliska fredens överenskommelser, Napoleons imperialism, Wienkongressen etc.). EU utgör det sista i raden av sådana projekt som syftar till att ge den europeiska dynamiken ett ramverk. Ett alltför snävt ramverk, hävdar dess kritiker. De pekar på 1800-talet som en tid av sällsynt dynamik då Europa bestod av suveräna nationer, men de glömmer att den tyska nationalismen satte sin prägel på hela seklet och ledde till en olöst geopolitisk kris så fort Tyskland enades, en kris med två världskrig i sitt släptåg av vilket det andra och förhoppningsvis sista föranledde de första stegen till det som skulle bli EU.      

                      Och i en värld som för var dag som går kommer längre och längre bort från idén om en liberal världsordning, måste Europa ha en politik som baseras på dess faktiska plats i världen – dess geografiska plats (en del av den eurasiska landmassan, och skild från den afrikanska dito genom ett oansenligt vattendrag), men också dess rang bland civilisationer med avseende på dess folkmängd (medelmåttig, och framförallt på väg att krympa), ekonomi (relativt god) och militära styrka (närmast obefintlig, men växande). Utmaningarna i dag är alldeles för omfattande för att kunna hanteras av nationalstaterna: klimatet, migrationen, ett krig inte bara i vårt närområde utan i ett land som mycket väl kan komma att bli en del av den europeiska gemenskapen. Allt detta kräver ett tänkande i termer av en civilisation snarare än enskilda stater. Om vi anser att denna civilisation är värd att bevara kommer det också oundvikligen att innebära en avgränsning gentemot andra världsdelar. Detta bör inte leda till ett återfall i det tidiga 1900-talets rasbaserade geopolitik med dess inledning i ”de hvite, de gule, de svarte” som det heter hos Viktor Rydberg. Om inte annat så av den enkla anledningen att världen inte ser ut så längre. Men Europa bör ha en politik som baseras på att det är någonting snarare än bara en negativ abstraktion baserad på de filosofiska konsekvenserna av andra världskriget. Tolerans, jämlikhet, religionsfrihet och liknande är berömvärda ideal, men de får sin mening i förhållande till Europas specifika arv. Att den överdrivna retoriken under lång tid lyckats skymma detta är ingen anledning att ersätta det med en ännu mer omfattande illusion.

Addendum: läs gärna den här intervjun med Josep Borrell om ni tycker att jag överdriver.