13/10 kl. 10: Jag har inte mycket att tillägga i frågan om Lars Vilks och yttrandefriheten. Vad gäller den politiska dimensionen har det mesta redan sagts. Men jag förvånas över att så få (med Johan Lundberg som möjligt undantag) har diskuterat det inifrån själva det konstbegrepp som Vilks rörde sig med. Den stora behållningen med hans verk är för mig inte de politiska konsekvenserna utan hur han inifrån dekonstruerade det nutida konstbegreppet. Jag vandrar genom salar där någon satt upp lampor som användes i ett tyskt antropologiskt institut, "som en kommenatr till dess av kolonialismen besudlade historia". Ingen bryr sig om objekten, som i sig inte är intressanta. Ingen opponerar sig mot de värden som projektet tänks manifestera. I brist på estetisk sensation från objekten själva är det hela tänkt att framkalla någon annan sorts reaktion, men en sådan infinner sig inte, eftersom ingen egentligen blir utmanad. Masochismen hos publiken beror inte på någon chockartad verkan hos ett verk utan att behöva släpas med till ännu en meningslös utställning och tänka att man inte förtjänar bättre (ett säkert tecken på låg status i denna de nakna kejsarnas värld - att tycka att man förtjänar något bättre...det vittnar om förlegade estetiska värderingar och säkert någon form av bristande politiskt medvetande. Du bör lida.). Är det inte just denna kräftgång hos samtidskonsten som Lars Vilks lyckats bryta? Allt det som man sade om hans verk när det begav sig är sant - att det är estetikst ointressant och en tom provokation - men det gäller större delen av samtidskonsten. Skillnaden är att just genom dessa reaktioner blev inte provokationen tom - dess verkan gällde nämligen inte muslimerna utan det nutida konstetablissemanget. Även efter hans död fortsätter de att bidra till hans verks framgång.
10/10 kl. 09: I historieböcker gör man ibland misstaget att illustrera fattigdom, och kanske hyresvärdars snikenhet eller mer generellt det ekonomiska systemets missförhållanden, genom att peka på hur stor del av en arbetares magra lön som gick åt till hyran. Här exempelvis Barbara Tuchman i The Proud Tower från 1966: "Emma's [Goldmans] first job in the United States was sewing in a factory ten and a half hours a day for $ 2.50 a week. Her room cost $ 3.00 a month." Arbetstiderna är förfärliga, och skulle man översätta lönen till dagens penningvärde var den säkert minmal, men att en tredjedel av inkomsterna går åt till hyran uppfattas i dag knappast som extremt, i alla fall inte i storstadsregioner och för den amorfa massa av relativt unga som vill någonstans men ännu inte slagit sig ner (studenter, men också trainees av olika slag).
29/9 kl. 14: Fint att den alltmer oumbärliga litteraturbanken gjorde Gunnel Vallquist till septembers författare och lägger upp hennes texter. Eftersom nästan alla svenska läsare av Proust läst På spaning efter den tid som flytt i hennes översättning, har många en relation till hennes språk utan att tänka på det. Lika exakt är det i hennes essäer - och det är exakt därför att tanken är det. Som småätare, fd rökare, nu snusare har jag speciellt svårt att göra mig fri från den här iakttagelsen ur hennes lilla bok Helgonens svar, där hon ger ett försvar för den tidiga kyrkans asketer (s. 78): "Den hos oss nuförtiden så påfallande vanan att alltid ha något i munnen är helt säkert ett symptom på en psykisk oro man söker döva. Fastan [...] vill undanhålla människan detta bedövningsmedel, detta facila sätt att bedra sig själv på arten av sina verkliga behov." Det är strängt, det är svårt att ta till sig, ännu svårare att omsätta i handling - men är det osant? (Stycket är för övrigt en ganska precis utläggning av Augustinus' inquietum cor nostrum est, donec requiescat in te). Överhuvudtaget måste det påpekas vilket märkligt och otillräckligt uppmärksammat fenomen den svenska litterära katolicismen egentligen är. Sven Stolpe, Östen Sjöstrand, Birgitta Trotzig, Torgny Lindgren, Ingemar Leckius. De är inga marginella figurer. Faktum är att Svenska Akademien tidvis haft en representation av katoliker som med många hundra procent överstigit den religiösa gruppens proportion i befolkningen i stort.
25/9 kl. 13: Tout pour moi devient allégorie: Jag kommer att tänka på den när allt kommer omkring inte så märkvärdiga filmen Donny Darko (2001). Huvudpersonen lider av typiska tonårskänslor av utanförskap och frustration - en frustration som naturligtvis ökas av att en karismatisk inspirationsföreläsare (spelad av Patrick Swayze) har staden i sitt grepp med sitt förenklade budskap om att endast två krafter styr universum: Fear and Love. Den som förnekar att kärleken är svaret på allt styrs således av rädsla. Senare framkommer det efter ett kraftigt oväder (eller en meteorit - minns inte riktigt) att den omtyckte föreläsaren haft en källare full med barnpornografi. Det ligger i allegorins väsen att den kan appliceras som man behagar. Jag tror att ni kommer att komma på något.
