Joseph Brodsky skriver i sin "Platon förädlad" (i Bengt Jangfeldts översättning):
Jag skulle vilja leva i en stad där floden sticker fram
under en bro, Fortunatus, som en arm
ur en ärm, och där den rinner ut i en vik med lekande fingrar,
likt Chopins - som aldrig visade någon en knuten hand.
(Kommentarer från en ormbunke. Dikter 1962-1994, s. 119)
Det var naturligtvis hans förlorade Petersburg som spökade i bakgrunden. Men om det tillåts mig att jämföra små saker med stora har jag flyttat till en stad som åtminstone vad gäller den allmänna topografin stämmer överens med denna beskrivning: Karlstad, där Klarälven gör en våldsam sväng in mot ett delta och sträcker ut sig själv i en uppsättning naturliga och konstgjorda kanaler som till sist rinner ut i Vänern. Ändå är egenheten att platsen på en gång tillfredsställer mitt behov av vatten och mitt behov av att känna terra firma - inlandet, behovet av ett Moskva att retirera till, kanske vid behov att tända eld på under vidare reträtt. Man befinner sig praktiskt taget vid ett hav (föreslagen definition på hav: det man inte kan se till andra änden på, annars "sjö"; Vänern är i så fall ett hav). Samtidigt finns detta vatten alltid lite i bakgrunden, det tycks alltid ligga ytterligare en byggnad eller en liten holme mellan en själv och vattnet. Här ska jag alltså leva.
I debatten om behovet av ett mer miljömedvetet levnadssätt har man ibland påpekat att "det inte är någon mänsklig rättighet att bo på landet". För litteraturvetare kan det vara bra att påminna sig att det inte heller är någon mänsklig rättighet att bo i en storstad. Ibland får man intrycket att en sådan inställning har uppstått bland svenska akademiker, i alla fall bland humanister. Delvis är det nog en följd av att incitamenten att röra på sig är ganska små om man har möjlighet att igla sig fast vid heminstititionen och så småningom få ett jobb, och har man disputerat vid något av de större universiteten vill man nog gärna vara kvar där. Men jag tror också att det handlar om en vidare och lite mer svårgripbar kultur, en föreställning om vad som ingår i det goda livet som verkar vara gemensam för stora delar av den utbildade medelklassen idag, och som faktiskt skiljer sig från äldre generationers. Mina föräldrar flyttade till en liten stad därför att de båda erbjöds lärarjobb där, och för att jag var i mammas mage. I det gamla systemet var det också så att man vi disputation antingen gavs docentur eller inte, och i det senare fallet var det bara att välja en stad med ett ledigt lektorat, lämna universitetsmiljön och undervisa på gymnasiet där. Äldre kolleger i Lund påpekade att de humanistiska studenterna i allt högre grad valde att pendla från Malmö, vilket för övrigt jag själv gjorde under många år.
En inställning som förut var ganska spridd men som definitivt har försvunnit är i alla fall den äldre universitetsromantiken, där det klosterlikt avskilda i de gamla universitetsstäderna sågs som något i sig attraktivt. Idag har det avskilda nog blivit en nackdel. Jag tänker exempelvis på Cornell University, byggt i norra delstaten New York på principer hämtade från transcendentalisterna: tanken var att amerikanerna skulle komma i kontakt med sitt lands storslagna natur och att denna otillgängliga plats var passande för de andliga aktiviteter som ett universitet huvudsakligen antogs ägna sig åt. De flesta som arbetar där idag skulle nog önska att det inte var hela fyra timmars bilresa till staden New York.
De större städernas ["storstad" känns konstigt att använda om Malmö eller ens Göteborg, strängt taget har vi bara en storstad i Sverige] fördelar är naturligtvis inte illusoriska, och personligen kommer jag att sakna åtminstone vissa av dem. Men den korrekta inställningen för en humanistisk akademiker tycks mig ändå vara snäckans omnia mea mecum porto - "allt mitt bär jag med mig". Så länge jag får möjlighet att leva och arbeta, läsa och tänka och skriva, kommer frågan om det verkliga hemlandet (jag bortser då från platser som Arkadien, Solstaden och Thélème) inte att behöva besvaras.
