Insulärt

En klargörande understreckare av Harald Gustafsson, om bruket av termen "stormaktstiden", med anledning av SVT:s Historien om Sverige. Han framför också den vettigaste kritik av programmet som jag hittills sett: 

Vad man kunde önska vore lite mer medvetenhet om det större europeiska sammanhanget och Sveriges plats i det. SVT:s serie avstod nästan helt från att tala om varför Sverige krigade, mot vilka och vad den internationella politiken gick ut på. Mycket gott kan sägas om serien, men den ger genomgående en insulär bild av svensk historia; den tycks utspela sig i ett tomrum, sällan nämns någon påverkan utifrån och allmäneuropeiska drag riskerar att uppfattas som särsvenska.

Särskilt tyckte jag att detta interna fokus gav en snedvriden bild av svenskt 1700-tal, som kom att styras av en väldigt tydlig socialhistorisk "whig interpretation of history", där Gustaf III:s statskupp ter sig som en oförklarlig atavism. Om det svenska 1700-talspolitiken inte relateras till de olika stormakterna och landets allianser, och detta sedan kombineras med att de enda utrikes förhållanden som tas upp gäller Sveriges roll i slavhandeln, blir bilden mycket märklig. I dag anser alla att demokratisering är bra och att krig och slaveri är dåligt. Gott så. Men om detta är ingångsvärdena hos publiken ökas den pedagogiska utmaningen när det gäller att skildra Sveriges relation till andra länder. Man kan debattera huruvida Sverige verkligen hade styckats i delar av de angränsande stormakterna på samma sätt som Polen, men det vore svårt att förneka att detta var en reell rädsla och att behovet av återvunnen suveränitet och kapacitet att agera var en av de huvudsakliga anledningarna bakom Gustaf III:s popularitet. Bortser man från detta framstår kungen som antingen lite knäpp eller bara machiavellisk, utöver att han genom att på ett ganska förstrött sätt ha stått för Sveriges bidrag till den translatlantiska slavhandeln också är en bad guy. Samma närsynthet återkommer då det liksom i en bisats i anslutning till (det socialhistoriskt signifikativa) mordet på Fersen förklaras att Sverige gjort sig av med Gustav IV Adolf. Att detta var ett kupp ledd av militär vilka insåg att Sverige skulle styckas mellan Napoleon och tsar Alexander, och att kungens quijoteri mycket väl kunde lett till landets undergång, förklaras inte. Jag skulle säga att den socialhistoriska enögdheten är mer på sin plats från 1809 till nutiden, eller genom hela den parentes som vår neutralitet skulle visa sig utgöra. Möjligen kan man tänka sig att det är just denna långa period av neutralitet och skickligt undvikande av yttre hot (liksom, om man så vill, och som ett korrolarium till det föregående, en politisk retorik som kunnat ignorera maktpolitiska realiteter och dolda allianser) som gör att utrikespolitiken bildar en så liten del av det moderna svenska historiemedvetandet.  

Två reformförslag

1. Jag vet inte hur många gånger jag misslyckats med att läsa Victor Hugo. Så fort jag sökt mig bortom de fyra-fem givna antologinumren blir jag bara överväldigad av en poesi i sådan ymnighet, i så stora block, i så långa retoriska perioder och med en tillsynes så jämn intensitet att jag inte vet var jag ska börja och till slut bara ger upp. Det hjälpte inte när jag kunde gå till universitetsbiblioteket i Lund och plocka ner valfri del från hyllan; det hjälpte heller inte när jag bodde i Frankrike och kunde köpa en pocket för en eller två euro. Kanske kommer Hugos poesi för alltid att förbli en stängd bok för mig (eller snarare tjugo-trettio stycken dito).I alla fall lyssnar jag som vanligt på Répliques på Radio France och hör skådespelaren Fabrice Luchini, som för närvarande uppträder med uppläsningar av Victor Hugo, och blir återigen lockad att ta mig an författarskapet. Jag behöver uppenbarligen någon sorts mellanhand. 

Kanske är det något av detta som skulle behövas för den svenska poesin. Jag har mina reservationer mot skådespelares sätt att läsa dikter: de tenderar att läsa dem som en rollfigurs yttrande och lägga in emfaser som inte är diktens egna utan deras tolkning av "rollen", varigenom de ofta försummar dikternas egna musik genom att inte på ett medvetet sätt utnyttja radsluten*, och så vidare. Boris Eichenbaum har en fin (och oöversatt, kanske borde jag ta tag i den) text om "kammardeklamation" i motsats till skådespelardeklamation, som behandlar just detta problem.    

Men: på samma sätt som kända skådespelare ökar (hos folket) värdet av en ljudbok, kunde man tänka sig att någon känd profil kunde sätta upp en föreställning med diktläsning och fylla salarna. Lasse Berghagen brukade väl slänga in dikter i "Allsång på Skansen"? Säga vad man vill, men det var ett sätt att återge den äldre svenska poesin något av dess naturliga plats. (Tegnérs, Rydbergs, Karlfeldts, Frödings, m.fl:s naturliga plats är inte i den tysta läsfåtöljen). Ett annat skulle vara en praktik som var vanlig länge men som i dag är helt bortglömd, nämligen att poeter vid uppläsningar läser andras dikter, inte bara sina egna. Köra "covers" helt enkelt. 

* jag säger "medvetet utnyttja" snarare än "respektera" eftersom det inte alla gånger handlar om att göra en paus, utan om att på ett medvetet sätt alternera mellan syntaktiska överklivningar och pauser. Att basera rytmen på innehållet som skådespelare gör tenderar att sabotera denna möjlighet till subtil musik.   

2. Hur ska vi hålla vid liv det litterära minnet i Sverige? Frågan aktualiserades senast av att jag på en second handbutik plockade upp Carl-Eric Nordbergs bok Åtta udda från 1955. Nordbergs bok var ett försök att lyfta fram några läsvärda författarskap som tagit sin början på 30-talet och som han menade kommit i kläm mellan arbetarförfattarna och den doktrinära fyrtiotalismen.  Av dessa åtta har jag knappt läst två, och dessa två råkar också vara de enda namnen som inte försvunnit ur det allmänna minnet även som namn. Vad händer med alla de andra? Alla litteraturhistoriskt intresserade har troligtvis gjort erfarenheten att söka information om ett författarskap på Wikipedia eller liknande och besviket konstaterat att det enda man egentligen fått information om är författaren. På sin höjd får vi någon genreangivelse av det allra mest allmänna slaget ("roman") utan att vi ges en möjlighet att få en aning om vad som väntar oss om vi skulle vara dumdristiga nog att gräva fram denna ordskapelse ur dess - kanske behagliga, vem vet? - vila. 

Problemet är naturligtvis uppdelningen mellan objektiva fakta och subjektiva tolkningar/värderingar. Men förutom att en hel del om ett litterärt verk - inte det mest intressanta, möjligen - går att redogöra för någorlunda entydigt, så måste man erkänna att när ett verk är tillräckligt välkänt kommer denna samlade subjektivitet att uppgå till välkända förhållanden, kanske inte riktigt "fakta" i snävare mening, men ändå en sorts allmän kunskap som helt enkelt finns i kulturen. (det är för övrigt detta slags verk man ibland inbillar sig ha läst för att man hört hur det talas om dem, och ibland blir man faktiskt inte överraskad när man väl läser dem). Den bristande proportionen mellan de verk som kommer att bestås denna ynnest och de som blir utan är enorm, särskilt i en tid då litteraturen förlorar sin centrala ställning och det kulturella minnet krymper. (Jfr. David Damroschs "hyper-canonicity"). 

Vi diskuterar vanligtvis detta problem som en fråga om vad som blir läst, men det finns ett allvarligare problem: att förutsättningarna att någonsin bli läst saboteras. De kanoniska författarskapen kommer då, om man slår upp dem i wikipedia, att ges en framställning som tar upp fakta om författarens liv men också inkorporerar diskussioner av de litterära verken som strängt taget bara kan vara produkten av någon form av läsning, medan presentationen av mindre författarskap faller samman i två uppräkningar av fakta som inte tar oss ett steg närmare någon konkret anledning att ta sig an deras verk: å ena sidan biografiska data, å andra sidan en verkförteckning i punktform. (Titlarna i den senare gör ungefär samma intryck som de påhittade böcker som metalitterater under 1900-talet valt att fylla på den redan överbefolkade bokvärlden med: Den besvärliga kanariefågeln av Uno Eng har för mig än så länge samma status som Sebastian Knights Den gåtfulla dafodillen - titlar som kan vara mer eller mindre lockande, utlova det ena eller det andra, väcka vissa associationer, men som tills det ögonblick antingen jag själv fått läsa dem, eller jag läser någon annans vittnesbörd, helt enkelt inte existerar). Det kräver ett staort risktagande att lägga sin begränsade lästid på ett författarskap i avsaknad av andra som intygar att det är värt mödan och kanske rapporterar något om vad man kan vänta sig. Här skulle behövas en satsning liknande den som Franco Moretti föreslog i sina "Conjectures on world literature": ett gigantiskt kollektivt läsprojekt där enskilda läsare sattes i arbete med att summera och karakterisera verk för att sedan återrapportera till en central ledning som kunde föra samman det hela i ett meningsfullt mönster. Datan vore möjligen intressant i sig själv, på det sätt som digital humaniora ibland kan vara: att den stora skalan uppenbarar en del samband som man inte får syn på annars. Rimligtvis kunde den huseras av litteraturbanken, vars författarskapspresentationer i de fall de tillåtits bli mer fylliga och kritiskt inkännande närmar sig något av det jag efterlyser.