2/2 kl. 11.30: Jag besökte Kiev en vecka i höstas, för att min dotter skulle få träffa sin mormor, sin morbror och andra delar av släkten. Anledningen att vi valde att åka till just Kiev (de flesta av dem bor i Belarus) var att det var enklare att resa dit för alla inblandade, men också för att Kiev är ett fint resmål. Vi hyrde en stor lägenhet nästan på toppen av Andrijivskijsluttningen och varvade hemlagade middagar där med promenader i omgivningarna. På kvällarna läste jag - i engelsk översättning på min kindle, eftersom det var ett infall - Michail Bulgakovs Det vita gardet. Vid denna tidpunkt tänkte jag inte särskilt mycket på den ryska upptrappningen som då väl mest var ett obekräftat rykte, och jag hade sedan tidigare resor vant mig vid att saker och ting är som de är: Ukraina är ett land i krig. Man kan egentligen inte säga att det märks på gatorna, annat än i Majdans dekorationer och de foton på stupade som satts upp vid vissa kyrkor. Men bortsett från det skulle de flesta besökare som var ovetande om politiken och jämförde Kiev med Paris avgjort säga att det var den senare staden, där man ständigt omges av beväpnade militärer, som låg i ett krigsförande land. Men det märks när man talar med folk, åtminstone i de västra delarna, där ämnet "Ryssland" är nästan oundvikligt och har ungefär samma ställning som vädret eller bostadsmarknaden har hos svenskar.
Ett grepp i Bulgakovs roman som inledningsvis irriterade mig var att han i så hög grad släppte huvudpersonerna för panoramiska utblickar över truppförflyttningar i Kievs omnejd, och det ofta förvirrande maktspelet mellan det gamla ryska imperiet, den tillfälliga Hetman-regeringen, de ukrainska nationalisterna under ledning av Petljura, och bolsjevikerna. Men in- och utzoomningarna mellan familjen Turbin och den större bilden visar sig vara mycket effektiva, då de just fångar svårigheten för den enskilde att veta något - en svårighet som lätt slår över i likgiltighet, tills historien knackar på dörren och man finner sig inbegripen i något som är större än en själv. Hade jag varit i Kiev nu hade jag kanske haft lättare att se vitsen med detta litterära grepp.
7/2 kl. 10: Den fraktala duvan. "Alla duvor är inte vanliga", har Gunnar Ekelöf lärt oss, och det är sant i fler avseenden än han avsåg. I kulturen har tecknet "duva" blivit bärare av två nästan motsatta innehåll: vi har å ena sidan den stiliserade, vita duvan, som vi utan problem kan tänka oss med en olivkvist i näbben. Det är rimligtvis en sådan man ska tänka sig bakom uttryck som "min duva" (моя голубка). Å andra sidan har vi stadsduvan, detta miserabla släkte, ofta betraktat som "råttor med vingar" och behandlade därefter. Så långt är allt klart. Men sedan inträffar det märkliga att denna grundläggande dikotomi reproducerar sig på en nedre nivå, och de gråa duvorna i sig splittras upp i skogsduvor och stadsduvor, som endast skiljs åt av små detaljer i fjäderdräkten. Man kommer här att tänka på de 1800-talstänkare som kom fram till att stadsproletariatet tillhörde en annan ras, avlad av prostituerade och pirater, och att klasskillnaden återspeglade en biologisk skillnad. Kains släkte, som drog iväg till städerna...
9/2 kl. 16: I Påsk låter Strindberg en tidigare idé till intrigtråden hänga med i den slutgiltiga versionen, trots att den sedan givits upp. Han tycks till en början ha haft idén att pjäsens straffande gestalt (fordringsägaren Lindqvist) skulle utgöras av den lektor som underkänt studenten Benjamin, och lät därför till en början Eleonora uttrycka att "det namnet ska jag lägga på minnet". Men när han sedan nått fram till den slutgiltiga konceptionen, låter han ändå denna replik vara kvar, som (jag citerar kommentaren till Samlade verk vol. 43, s. 371) "'en ofullgången intention' som inte skulle strykas eftersom den 'gav verklighetssken åt framställningen'". Här har vi inte att göra med de inslag som typiskt sett anses grunda en "verklighetseffekt" i Roland Barthes mening - till exempel en överflödig materiell detalj - utan med ett yttrande av en person, vilket lösgör sig från kravet att vara en del av den sammansmältning mellan intrig och "karaktär" som vanligtvis utgör logiken bakom replikerna i ett skådespel. Tankspriddhet, momentan oenighet med oss själva, meningslöst snack - allt sådant ger onekligen verklighetssken åt framställningen. Men varje sådant drag hotar hela tiden att sugas upp av intentionen och inlemmas i en ny logik mellan karaktär och handling, särskilt i ett drama. Kanske kan en person bara framställas som verkligt tankspridd om dess upphovsman varit det.
