Läser en intressant intervju med Maja Lundgren, som framstår som en mycket mer självständig och skarp individ än vad jag hade tänkt mig. Hennes ovilja att hoppa på me-too-tåget och vilja ha poäng för att ha varit tidigt ute med sin Myggor och tigrar måste inge respekt, oavsett vad man tycker om den kampanjen. Jag kanske är barnslig och bakåtsträvande, men jag kan inte uppleva det på ett annat sätt än att denna ovilja (även när det, som i det här fallet, kan tyckas finnas en saklig grund för det) är skillnaden mellan mellan litteraturen och politiken. Dvs. skillnaden mellan å ena sidan en person vars lojalitet främst gäller sin egen uppfattning eller vision, å andra sidan en person som sysslar med att spela ut krafter mot varandra, observera trupprörelser åt olika håll, fundera på det strategiska i att säga vissa saker. Något liknande - si licet parva componere magnis - erfar jag då de läser de oerhört njugga dödsrunorna över V.S. Naipaul och ser hur frustrerade folk är över att inte kunna passa in honom i olika scheman. Det mest intressanta av dessa är troligtvis den här brevväxlingen mellan Pankaj Mishra och Nikil Saval. Genomgående tycks det vara så att hans egocentriska världsbild är problematisk, att det tycks innebära att han slår för mycket åt båda hållen snarare än att (i ond tro, får man anta?) engagera sig för ett kollektiv vars brister han hade ett väldigt skarpt öga för. Det kommer fram en hel del intressanta upplysningar om kontexter i utbytet, och i ärlighetens namn måste framhållas att Pankaj Mishra till sist retirerar in i en mer balanserad värdering av författarskapet. Men grundproblemet kvarstår: att individen författaren förväntas vara sann mot sin grupp. Jag tycker om illojala författare.
