5/2 kl. 22.30: Heterotopi. Ett smart klipp i första avsnittet av den nya säsongen av Fauda: efter att vi först ha uppehållit på Västbanken och i Israel får vi en interiör av en moské med en pågående predikan. En av de bedjande mottar en lapp med uppmaningen att snabbt ge sig av - vi förstår att han är involverad i konstigheter (vi kommer snart att få veta att han är agent åt israelerna, lite senare att han är dubbelagent åt Hizbollah). Han reser sig och går ut på gatan i ett klipp med utzoomning och panorering, och då ser vi att moskéinteriören har mycket lite gemensamt med byggnaden som huserar den, och vi förstår för första gången att vi inte befinner oss i Mellanöstern, utan i ett hyreshusområde i Europa, mer specifikt det sedan attackerna i Paris 2015 ökända Molenbeek i Bryssel, vilket texten nu upplyser oss om. Det är ett snyggt sätt att fånga en nutida realitet.
10/2 kl. 10: Bara i Frankrike. Den av William Marx utgivna (och av mig ivrigt åtrådda) utgåvan av Paul Valérys aldrig tidigare publicerade poetikföreläsningar på Collège de France, del av det illustra sällskapet av "frontade" böcker, tillsammans med Ken Follett, Michelle Obama, och prins Harry.
21/2 kl. 11.20: Vad är det vi saknar i fråga om litterär kultur? Kanske den sortens kosmopolitiska läsförmåga som Ivar Harrie hade. Här ur hans bok om Frans G. Bengtsson:
Ur analysen av ungdomsdikterna:
"Sånt som 'viddernas stiglösa mil' lät som Karlfeldt-epigonerna, och mästarens 'Ode till den höstlige Neptunus' spökade nog inte bara i rubriken: 'vad är det då som förvållar din lust och ditt bredmynta grin?' 'Grin' är emellertid en också en anglicism, liksom 'bära'= 'carry'. Versschemat, de svallande daktyliska långraderna med intrikata inrim, var påtagligt Swinburnes. Syntaxen kan också få något av brittisk andhämntning..." (s. 7)
Här om det samtida ögonvittnet till Karl XII, en Uppsalastudent vid namn Altrin:
"'Ingen fysionomi förekommer mig så underlig och obegriplig som kung Karls. Det är något särdeles, jag vet intet vad för vördnadsbjudande och likasom förskräckande...' Uppsalastudenten tänkte förstås på latin: venerandum nescio quid et quasi tremendum". Han råkade använda vad som redan då var vedertagna facktermer om det Heliga." (s. 297)
Våra öron är inte tränade på det här viset.
