På förekommen anledning

"I de antika berättelserna om förvandlingar övergick den mänskliga formen i växters eller ryggradsdjurs. Ovidius, och efter honom renässansmåleriet, har på ett makalöst sätt skildrat hur grenarna tränger fram ur Daphnes fingertoppar och hur rötterna gör hennes fötter orörliga och håller fast henne vid marken. La Fontaine talar till oss om Odysseus manskap som transformerats av Kirke:

De lejon, björnar, elefanter blivit.

Till denna långa mytologiska lista som den europeisk traditionen bevarat intakt, har den moderna litteraturen inte kunnat lägga till något alls, förutom - och detta är betecknande - förvandlingen till skalbagge. Eugène Ionescos noshörning är dess mest kända variant. Men det är Kafka som var den förste att se att det moderna samhällets ångest härrör ur dess tvekan mellan den ryggradsförsedda, vertikala mänskliga formen och dess ständigt hotande övergång till det viskosa och inkapslade tillstånd som präglar musslor, räkor, krabbor och löss. Det finns ingenting mer skrämmande i människans historia än denna moderna regression, från en morfologi anpassad till frihetens öppna himmel och skogar, och till att betrakta stjärnorna, till denna andra, som är ett fossil av svunna geologiska och oceaniska eror. För tron på mänskligt framåtskridande finns det ingenting grymmare än att kontemplera det öde som drabbade Weimarrepubliken, vilken bryskt förvandlades till en gigantisk och vildsint hummer av stål, eller för den delen Frankrikes tredje republik, som då den förlorat plötsligt blev en övermogen mollusk. Och fortfarande finns det ett förfärande stort antal sådana politiska odjur som helt eller till hälften genomgått en förvandling. Inget kan fullständigt garantera oss, inte ens i det tempererade klimatet på Nordatlantens båda sidor, att vi inte en morgon läser i tidningen att även vårt öde är förseglat. Trots att de var trogna Montesquieu kunde inte ens de förenta staternas grundarfäder förutse den samhälleliga och moraliska kollaps som följer med den moderna konsumtionen och kommunikationen och hur de lägger grunden för en metamorfos. De hade bara tillgång till Ovidius Metamorfoser.
       Det som gäller för samhällskroppen gäller även deras enskilda medlemmar, betraktade för sig och inte sammanblandade och stelnade i sociologiska grupper. Det finns medborgare med ryggrad och det finns andra som bara har ett skal. Den liberala demokratin, vars lagar och institutioner förpliktigar dess medborgare till att stå upprätt och handla fritt, har behov av de förstnämnda och av deras oberoende, ty tillsammans med lagstiftarna är det de som ställer sig mellan det lättjefulla köttet och dess framväxande skal. En av de saker som skiljer en liberal demokrati från en folklig är att den ena, som dess namn antyder, är kapabel att forma fria människor. Förutom sina lagstiftare har alla liberala demokratier haft till sitt förfogande oberoende röster och tankar som övervakar samhällets moraliska tillstånd, och som på så vis varit frihetens kliniker. Dessa 'engagerade betraktare', för att använda Raymond Arons vackra definition, utövar en auktoritet både mot staten, som alltid frestas till machiavellism, och mot civilsamhället, som ständigt lockas av den frivillig träldomen. De liberala demokratierna är oskiljaktiga från en liberal utbildning [dvs. 'liberal education', ö.a.] som inte endast gynnar framträdandet av detta slags väktare, utan också skapandet av en upplyst allmän opinion som stöttar och avlöser dem. Den första uppgiften för en totalitär regim är att undanröja detta hinder för dess planer, genom att kalla det 'jude', 'borgare', 'mandarin', 'svin' och andra skällsord ur det politiska spelet som vi blivit bekanta med. Varken mångfaldigandet av kommunikationssystem eller av 'kultur'-faciliteter kommer att kunna ersätta den moraliska och intellektuella disciplin av vilken denna andens magistrater och deras publik inombords är sammansatta. Den teknologiska illusionen, liksom den kulturpolitiska, maskerar för oss de verkliga krav som en liberal utbildning ställer på oss, och får oss att glömma den väsentliga funktion den fyller i frihetens politiska ekonomi."      

(Marc Fumaroli, L'Etat culturel)

Cuncta puncta

Heidenstam: "jag längtar stenarna där barn jag lekt". Imponerande av Heidenstam att få in två ogrammatiska drag på två rader ("längta" använt transitivt och "barn" som ren apposition). Varför gillar jag det så mycket? Därför att det också finns en symmetri mellan de två avvikelserna från korrekt språkbruk, nämligen att vi gör oss av med prepositioner. "Längta stenar" går helt klart att se som ett sätt att i tanken (eller dikten) kapa distansen mellan det åtrådda objektet och en själv, och något liknade kan kanske sägas om "där jag...barn" istället för "där jag som barn". Det får också till effekt att diktionen står och väger någonstans mellan raffinerad preciositet och barnsligt tal.

Vergilius Aeneiden 8, v. 389-392, Hefaistos möte med Afrodite: "ille repente/ accipit solitam flammam, notusque medullis/ intravit calor et labefacta per ossa cucurrit/ non secus atque olim tonitru cum rupta corusco/ ignea rima micans percurrit lumine nimbos": I Björkesons översättning: "lågan, den som han känner så väl flammar plötsligt upp, och dess värme sprider sig snabbt genom märg och ben, gör lemmarna matta, liksom ibland när åskan går, den glänsande blixtens strimma av eld med bländvitt sken lyser genom molnen". En veritabel fyrverkeripjäs! Coruscus och micans betyder båda ungefär samma sak: skimra eller glimma. Vi kan välja att föra corusco till lumine (vilket vore förutsägbart - "skimrande ljus") eller till tonitru och på så vis göra det till en perifras för blixten, "skimrande dunder". Ljuset går genom versraderna som blixten genom molnet.

Horatius Oden III. 30: "dum Capitolium/ scandet cum tacita virgina pontifex": "så länge prästen kommer att vandra uppför Capitolium med den tystlåtna jungfrun". En alldaglig versrad, kan man tycka. Men notera hur detta lilla "tacita" (tystlåten, tigande) förser den lilla bilden med en auditiv dimension, och därigenom med ett djup. 3D-poesi. På ett sätt är det en helt överflödig detalj, men helt plötsligt kan man se prästinnan framför sig, vördnadsbjudande, ja, lite läskig.  
 

Sanningen om att flyga

8/10 kl. 18.45: En fruktansvärd flygresa från Baltimore till Toronto. i sitt introduktionssnack hade piloten sagt något om att "we're expecting a smooth flight", vilket var en av de sämsta prognoser jag någonsin hört. Den korta flygresan visade sig bli ett nästan aldrig upphörande inferno av turbulens, där det lilla leksaksplanet (2x2 säten i bredd) kastades fram och tillbaka och det ofta upplevdes som om det skulle slå runt helt av trycket. Jag är vanligtvis inte flygrädd, men nu var jag faktiskt oroad på riktigt. Rent rationellt vet jag förstås att turbulens inte är farligt, utan bara obehagligt, men det spelar mindre roll i sammanhanget. Och det slog mig då att det kanske bara är de omotiverat flygrädda som förstår någonting av vad det innebär att flyga, att något av flygandets fenomenologi inte avslöjar sig annars, ungefär som ångesten hos Heidegger konfronterar oss med varat.
       Det är egentligen märkligt hur lätt vi kopplar bort det oerhörda i att flyga och ser det som den mest normala sak i världen. Några gånger har det slagit mig att den helt ometaforiska "himlen" för mig ändå har kvar något av sin metafysiska resonans. Vad kan vara vackrare än att se molnen ovanifrån? Men i allmänhet går en flygresa mest ut på att koppla bort det faktum att man flyger. Man låtsas som ingenting, ser på film, inte sällan underhållande filmer som lånar en idé om det sublima från tidigare generationers vördnad inför just det rike vi i stunden övervinner (över Atlanten såg jag sedan den nya Star Wars-filmen). De flygrädda tycks ha kvar något av denna känsla av överträdelse som under antiken redan häftade vid sjöfarten (jfr. Horatius Oden, I.3, v. 21-24) och som med desto större anledning gällde den ännu inte uppfunna flygkonsten.