3/12 kl. 11: Retour à Balzac? Läser en text i LARB som pläderar för en återvändo till Balzac, som ett sätt att ta sig ur den fälla den amerikanska fiktionslitteraturen fastnat i: å ena sidan spekulativ fiktion med politiska tendenser (dystopier, klimatfiktion etc.), å andra sidan den amorfa kategorin "autofiktion" (ett ord som tillåts inkludera nästan allt och som jag personligen undviker, samtidigt som det kanske inte finns något bättre begrepp). Ja! Naturligtvis behöver vi gå tillbaka till Balzac, därför att vi behöver skapa verk som är större än oss själva, vilket inte kan sägas om de två nyssnämnda alternativen: autofiktionen är monologisk i ordets vardagliga mening, den spekulativa fiktionen i Bachtins. Men: jag minns också att när Michel Houllebecq fortfarande var en ny och spännande författare (dvs. vid tiden för Elementarpartiklarna och Plattform) så talade man om honom som en "Balzac för konsumtionssamhället" och liknande. Kanske är det betydelsefullt. Det kan nämligen vara så (vilket Houllebecq själv för övrigt driver med i en episod av Elementarpartiklarna) att författare måste vara reaktionära (eller åtminstone "antimoderna" i Antoine Compagnons mening), och detta torde gälla a fortiori för den som vill vara den nuvarande världens Balzac. En författare måste vara lika antimodern som den reaktionära monarkisten Balzac inför det borgerliga samhället för att på allvar kunna ta pulsen på det. Till saken hör förstås att de insikter som på detta sätt produceras kommer att vara till användning även för dem med andra ideologiska agendor ("realismens seger" enligt Georg Lukács). På ett motsvarande sätt tycks det mig att nutida realism nästan bara producerar ögonblick av sanning då den innehåller element som avviker från en progressiv konsensus, om inte annat så just för att denna är en konsensus, en förstelnad överideologi med en förenklad människosyn (kanske framförallt genom att den på förhand utesluter det tragiska) som en författare måste vinna distans till för att kunna se saker som de är. Det fina i kråksången är att detta slags reaktionära avvikelser är betydligt vanligare än man tror, även om de förekommer fläckvis, sällan utgör romanens hela ärende och definitivt inte kommer till uttryck i författarintervjuer och liknande. Vilket leder oss till följande ekvationer:
författare med reaktionär världsbild + realistisk form = realismens seger, potentiellt progressiv; författare med progressiv världbild + realistisk form = realismens seger, potentiellt reaktionär.
26/11 kl. 14.20: Jag brukar sällan helt avfärda böcker, utan föredrar att tänka att jag missat något eller att det helt enkelt är skrivet i en genre som jag har svårt för. Jag är inte vad Samuel Johnson kallade a very good hater. Men när jag förstått idén bakom en bok och kan föreställa sig vägen från intuition till verkställande, tycker jag mig kunna kritisera med gott samvete. I fallet Katharina Volckmers The Appointment vågar jag påstå att vi har att göra med en riktigt usel bok. Idén är inte dålig: en tysk-brittisk kvinna samtalar med den plastikkirurg som ska hjälpa henne att komma till rätta med sin tyska identitet genom att förse henne med en judisk (omskuren) penis. Recensenter har jämfört med Philip Roths Portnoy's Complaint, en jämförelse som är korrekt vad gäller själva idén men knappast utförandet. Roth visste hur man var tvugen att ge en så begränsad situation dynamik genom att skickligt variera protagonistens allmänna gnäll med bakåtblickande episoder (redan då hade Roth en klar känsla för hur lång en episod måste vara i förhållande till den omgivande textmassan för att bli tillfredsställande); hos Volckmer får man mest gnället. Texten saknar momentum och blir aldrig engagerade. Ett liknande problem präglade Nina Bouraouis Mes mauvaises pensées, men hon kom undan med att upnå poesi istället. Föga av det hos Volckmer, som snarare vill vara humoristisk. Tyvär är humorn inte judisk utan tysk, dvs. bara gapig, fånig och utan finess. Det hela är egentligen ganska synd, eftersom det finns en del intressanta idéer bakom det hela. Men litteratur gör man som bekant med ord och inte med idéer.
25/11 kl. 10: Marjorie Perloff om varför Jurij Tynjanov hade rätt: "Tynianov’s central interest was in the way literary forms and genres
develop, mutate, go underground, and are reborn within the larger
literary system. It is that system, rather than the individual works
within it, that is the object of literary study: to understand how it
works, the student must examine a wide range of works from different
literary periods and, ideally, from different cultures, though
Tynianov’s chief examples are drawn from Russian literature. The
hit-and-miss nature of our own so-called literature major, where one is
allowed to study, say, women writers of World War I without much concern
for the larger context of war writing, to say nothing of broader
national and international literary developments, would thus strike a
disciple of Tynianov’s as completely pointless — rather like studying
medicine by only investigating a single organ."
Det är precis så det är, och det är enbart med den här typen av argument som studiet av litteraturhistoria (ja, hela ämnet litteraturvetenskap) kan motiveras. Den överdrivna specialiseringen i kombination med "the present willed shortening of memory" leder till en litterär fördumning. Det är bara fördunklande att i sammanhanget tala om kritik av "kanon" och att framställa sin identitetsmässiga och kronologiska snävhet som något upproriskt. Det man vänder sig emot i så fall kan lika gärna kallas "kunskap", den större bild som gör det möjligt att förstå det enskilda fenomen man har framför ögonen.
10/11 kl. 15.30: Läser den kanske vassaste lingvisten med litteraturintresse idag, Nigel Fabb (konkurrensen är tyvärr inte stor, jämfört med hur det såg ut på 1900-talet) om "the development hypothesis" - att det poetiska språket bygger vidare på det vanliga språket, exempelvis att de olika metriska systemen bygger vidare på fonologiska drag i respektive språk ("Is Literary Language a Development of Ordinary Language?", Lingua, vol. 120, nr 5, 2010). Accentuerande meter är i det avseendet inte "artificiell" på germanska språk utan utgör en systematisering och vidareutveckling av inneboende fonologiska drag i dessa språk, vilka i princip är tillgängliga (om än inte nödvändigtvis konceptualiserade) utifrån en spontan, vardaglig upplevelse av språket. Dessa fungerar möjliggörande men också hindrande: alexandrinen blir smidig på franska (syllabisk metrik) men lätt lite hackig på svenska (accentuerande). Det som vållar problem för denna teori är de verkligt artificiella litterära greppen, dvs. sådana som inte utan vidare kan ses som vidareutvecklingar av drag i vardagsspråket. Till dessa kan räknas uppenbart avantgardistiska manipulationer genom godtyckliga regelverk (t ex Georges Perecs La Disparition, som skrivits helt utan bokstaven E), men också vissa mer traditionella praktiker, som den turkiska folksångarvanan att framföra dikter/sånger med en pinne i munnen vilket omöjliggör bruket av vissa ljud (huruvida det senare bygger på naturlig fonologisk medvetenhet eller inte, dvs. huruvida den ska räknas som "naturlig" eller "artificiell" är en svår fråga).
Men skulle inte detta - men nu ger jag mig ut på spekulationer som det skulle vara nästan omöjligt att bevisa - kunna ses som en mer allmän beskrivning av relationen mellan avantgardekultur och vanlig kultur, till exempel mellan experimentell prosa och realistisk prosa? Skillnaden skulle då vara att vi inte har att göra med utveckling utifrån en grund i ett eller annat språk, utan snarare utifrån allmänna kognitiva processer: tidsupplevelse, upplevelse av identitet genom narration, normalt spatialt seende etc. Jag tänker inte gå in på de här extremt kniviga frågorna, utan den analogi jag ser gäller snarare litteratursociologin: vilka grepp plockas upp, därför att de är (eller i varje fall kan uppfattas som) naturliga, och vilka plockas bara upp av en liten grupp, ett kotteri? Litterär realism skulle då, i princip, vara "naturlig" i nyssnämnda mening medan långtgående experiment med tidshopp, synvinkelskiften och liknande (tänk le nouveau roman) inte skulle vara det. Ett sådant synsätt kan lätt kritiseras som naivt: man inser då inte att även den litterära realismen är en konstruktion (precis som centralperspektivet inom måleriet) och att den egentligen, när man lär känna dess strukturer, framstår som en ganska långtgående förvrängning av den råa erfarenheten. Och i princip delar jag ju denna skepsis. Men på ett rent praktiskt plan ligger ändå en del av bevisbördan hos skeptikerna, som måste svara på frågan varför vissa konventioner verkar mer naturliga än andra, varför de så lätt plockas upp medan andra kräver anslutning till ett principprogram eller medlemskap i en klubb.
10/11 kl. 13: Jag läser Nils Håkansons synnerligen läsvärda framställning av översättningens mekanismer och dess kulturhistoriska roll på svenskt språkområde. Ett intressant exempel på översättningar som han tar upp är sångtexter. Många av de svenska versioner han tar upp är väl lite putslutsiga (t ex lokaliserande av typen "Laxå" för "Jackson"), men det finns också en del översättningar som nästan förbättrar originalen, eller i alla fall tillför något väsentligt. Ett exempel jag kommer att tänka på är Edgar Nougaros version av Duke Ellingtons "I've got it bad (and that aint good)".
Här originalet: https://www.youtube.com/watch?v=EjRAa5KFmKU
The way he should
I've got it bad
And that ain't good
Not made of wood
I've got it so bad
And that ain't good
And Friday rolls around
My man an' I, we gin some
We pray some, and sin some
The way he should
I've got it bad
And that ain't good
Yes I've got it bad
And that ain't good
Här Nougaros version:
https://www.youtube.com/watch?v=7SuW-g66Vj4
Ma femme fatale
Mais j'suis mordu et ca fait mal
Elle n'est pas c'qu'on peut prétendre
Sentimentale
Mais j'suis mordu et ca fait mal
Elle fait partie de la bande
Des Libérées du Mec
Tous mes amis m'demandent
Qu'est-c'que tu fous avec
Elle fait travailler mes glandes
Lacrymales
Mais j'suis mordu et ca fait mal
Congénitale
Mais j'suis mordu et ca fait mal
Elle a déjà descendu en flammes
Cinq ou six mâles
Mais j'suis mordu et ca fait mal
Avec mon madrigal
Motus, elle fait des cendres
En lisant son journal
Elle n'est jamais douce ni tendre
C'est une brutale
Mais j'suis mordu et ca fait mal
Je tombe sur un bec
A quoi bon les esclandres
Puisqu'elle gagne son bifteck
Au sifflet mon cœur se pâme
Ah l'animal
Je suis mordu et ca fait mal
Enfin, bref
J'vais pas m'étendre
J'l'aime Elle F
Hur
skulle man sammanfatta skillnaderna? Det är svårt att isolera orden
från den stämning som själva framförandet skapar, men låt oss försöka.
För det första har könet på diktjaget ändrats och den som utsäger dikten
har i respektive version en helt annan persona: temat är naturligtvis i
båda ojämlik kärlek, men den sociala värld som skildras skiljer sig
dramatiskt.
Den större enkelheten i Ellingtonversionen ger ett mer autentiskt uttryck, medan Nougaros version bygger på stiliserad distans och smyger in lite tidskritiska observationer om den moderna kvinnan. Nougaros version är "världslig", i den franska meningen (mondän). I motsats till detta finns det en enkelhet som känns övertygande, drabbande i Ivie Andersons sång: "He don't love me like i love him/ Nobody could". Medan hennes sång blir mer gripande, blir Nougaros betydligt mer elegant. Den mer genomgående rimstrukturen (på -ale) ger en större formell fulländning, samtidigt som det tvingar fram mer långsökta och fyndiga elaborationer:
Elle fait travailler mes glandes/ lachrymales
En
intressant aspekt vad gäller det formfulländade är hur Nougaro blandar
upp det potentiellt stela med talspråkliga former, möjligen ett sätt att
dra in lite mer "gatu"-sociolekt för att på analogins väg hitta något
som påminner om relationen mellan svart amerikansk engelska och
standardvarianten: "J'suis" "Qu'est-ce que tu fous avec", etc. Jag kan
för lite om fransk jazzsång för att säga något definitivt om detta.
Hursomhelst leder det till intressanta brytningar mot inslag i mer
traditionellt hög stil som "elle a déjà descendu en flammes/ cinq och
six mâles".
Det verkar inte göras översättningar av den här
typen längre, så det är svårt att jämföra då och nu. Jag kan bara
konstatera att många av den tidens översättningar av sånger var verkliga
omdiktningar, och att de är gjorda med en omsorg och lycklig fyndighet
som många översättare av dikter inte når upp till.
P.S.
Vad gäller översättning kan jag inte låta bli att hacka på en av de inflytelserika handböckerna i ämnet, Susan Bassnetts Translation Studies. När hon tar upp Roman Jakobsons översättningsteori presterar hon själv en total felöversättning som dessutom framförs med stor myndighet:
"for example, the English word pastry,
if translated into Italian without regard for its signification, will
not be able to perform its function of meaning within a sentence, even
though there may be a dictionary
‘equivalent’; for pasta has a
completely different associative field. In this case the translator has
to resort to a combination of units in order to find an approximate
equivalent. Jakobson gives the example
of the Russian word syr (a food made of fermented pressed curds) which translates roughly into English as cottage cheese." (s. 24)
