1. Kamrater på en irrande planet, den titel under vilken Antoine de Saint-Éxuperys Terre des hommes blivit känd på svenska, är klart bättre än originalets (och inte bara för att den sistnämnda får mig att tänka på en omkastning av pommes de terre). Kanske var det därför den behölls när boken nyöversattes 2005. Framförallt är väl detta "irrande" välfunnet men också suggestivt och tankeväckande: varifrån kommer det? Och kan himlakroppar irra mer eller mindre? Enligt den gamla kosmologin var det så: planeterna var per definition "irrande", men detta i motsats till dels jorden i mitten av systemet, dels de s k fixstjärnorna (stellae fixae) som ser ut att inte röra sig. Planeterna rör sig inom ramen för två fasta domäner (jorden och stjärnorna). Det är denna världsbild som något anakronistiskt skildras i Dahlstiernas Kunga-Skald:
Högt öfwer Månans Ring och Middags-strålens näste
Och än de andra Fäm willfahrne Stiärnors rad;
Högt öfwer alle de små Natte-Solars fäste
Där ståår en härlig borg en mäckta präktig Stad
Dvs. ovanför månens ring (som markerar gräns för den sublunära världen, det som ligger på jorden) och över solen ("Middags-strålen") ligger "Fäm willfahrne stjärnor", vilket här alltså betecknar de fem planeter vars rörelse kan observeras (men ofta inkluderade även kometer och icke-fixa stjärnor), i kontrast till "de små Natte-Solars fäste", dvs. fixstjärnorna. Dahlstiernas "willfahrne" är naturligtvis synonymt med "irrande": det senare går rent genetiskt tillbaka på det gamla latinska ordet för planeter: stellae errantes, en antonym till stellae fixae. Går vi ytterligare ett steg tillbaka inser vi att själva ordet "planet" kommer av den grekiska förlagan, nämligen planomenoi asteres. Att tala om en "irrande planet" är alltså egentligen en tautologi i både sak och ord. Idén om "fixstjärnor" hängde med in i den nya kosmologin, även om man i takt med mer avancerade instrument blev medveten om att även dessa stjärnor rör sig. Och idag överlever ordet bara som metafor, kanske en lite tröstande bild inför ett kosmos i ständig rörelse utan några, tja, fixa punkter.
