Skitdrömmar

I diskussionen om den minskade tryggheten i Sverige har man ibland aktualiserat Maslows behovstrappa. Medan vi blivit rätt bra på att tillgodose behoven högt upp på trappan - t ex självförverkligande (steg nr 5) - har man på många punkter försummat de grundläggande behoven, elementär trygghet (nr 2) i ens bostadsområde, t ex. Samtidigt kan man ju inte säga att samtliga de grundläggande behoven saknas hos våra medborgare, oavsett hur marginaliserad deras tillvaro är i övrigt. Till exempel torde de fysiologiska behoven (nr 1) vara mer än väl tillgodosedda av en välfärdsstat som oavsett hur missnöjd man är med dess service garanterar medborgarna en tillvaro full av bekvämligheter vilka hade fått de flesta som hittills levt på jorden att blekna av avund. Därför kan också folk som minns ett fattigare Sverige med rätta peka på hur provocerande det är att kriminellt beteende skylls på ekonomiska förhållanden.

Och att fattigdom skulle orsaka kriminalitet är något som vederläggs dagligen, då ju verkligen inte alla (relativt) fattiga begår brott. Uppenbarligen behövs det något mer. Att bortse från kultur (dvs. den världsåskådning och de drömmar som styr individerna) skulle inte vara godtagbart om man till exempel diskuterade sexism, så varför skulle det vara irrelevant i just det här fallet? Och då hamnar vi i konsekvensens namn i att kultur spelar roll, kanske inte nödvändigtvis som orsaken till kriminalitet, men som samverkande med flera andra variabler och som utgörande det utrymme där såväl fungerande som dysfunktionella identiteter skapas och i bästa fall kan, som det heter nuförtiden, omförhandlas. Kanske ska man formulera det som en paradox: det är lätt att förverkliga sig själv (nr 5) i Sverige, även om ens drömmar består i att vara en gangster som sätter skräck i bostadsområdet och på så vis berövar andra medborgare deras behov av elementär trygghet (nr 2). 

Vi är inte alltid så fantasifulla när det kommer till att förverkliga oss själva, utan våra drömmar tenderar att komma utifrån, typiskt sett från den amerikanska populärkultur som numera har ungefär samma fuktion som "naturen" hade för franska klassicismens teoretiker: den bestämmer den gemensamma verklighetens grunddrag. Och det gäller inte minst hiphopmusiken, som trots att den idag är den globalt sett mest populära genren fortsätter att behålla en (objektivt sett obefogad) oppositionell identitet och att leverera icke-fungerande livsmodeller till marginaliserade grupper. Även det globalt. Det är alltså hög tid att man diskuterar dess relation till kriminalitet och gangsterkultur. Tyvärr påminner dessa diskussioner om den gamla hårdrocks- och videovåldsdebatten, och man vill inte vara en Siewert Öholm. Men sedan Öholms tid har tillkommit inställningen att vi har att göra med deras kultur som inte jag kan uttala mig om, vilket går hand i hand med "sociologi-för-dem-moralism-för-oss"-spåret, en idag vida spridd princip för programmatiskt icke-dömande/icke-tänkande med den sällan uppmärksammade nackdelen att dessa s k andra frånkänns moralisk agens och i längden fullvärdig mänsklighet.     

    Jag har själv en bakgrund som hiphopfan, och jag ska erkänna att jag fortfarande i viss mån uppskattar musiken. Här skulle jag på ett vuxet vis kunna framhålla att det jag främst uppskattar är att den är rytmiskt medryckande och verbalt uppfinningsrik (vilket är sant), men jag tror inte att dessa drag helt går att isolera från en viss attityd som ligger inneboende i musikstilen: rapen har ett naturlig relation till att framhäva sig själv, skryta och nedgöra konkurrenter - den tog sin början med just de talhandlingarna, i en väldigt konkret mening. Ibland handlar detta bara om en rätt oskyldig kaxighet, men det är lätt att se hur den hänger samman med gansterattityden, och utvecklingen av den sortens subgenre (ca 1988-nutid) var om inte oundviklig så åtminstone inte ett särskilt stort steg att ta när det begav sig. EPMD, Big Daddy Kane, Eric B and Rakim och liknande var inte riktigt gansterrap, men redan hos dem fanns materialismen och machoattityderna. Ur en synvinkel spelar detta verkligen ingen roll: det är bara musik, och egentligen kan det fungera på samma sätt som hårdrocken möjliggjort ett lössläppande och kanalisering av aggressioner utan att det nödvändigtvis gjort lyssnarna mer våldsamma än de som valt annan musik. 

      Allt handlar om ens socialisering och de alternativa resurser man har tillgång till, och som tids nog väl bör ersätta den trost allt ganska barnsliga hiphopen. En intressant bok om detta är Thomas Chatterton Williams, Losing my Cool: How a Father's Love and 15,000 Books Beat Hip-Hop Culture (2011). Som den lite fåniga undertiteln antyder (den verkar ha bytts ut i senare utgåvor), handlar det just om hur sådana alternativa resurser får honom att lämna det begränsade i hiphopkulturen. Visst är Williams bok knuten till den amerikanska svarta kulturens specifika förutsättningar, men mycket av det han beskriver har så vitt jag kan bedöma klara analogier i förortsidentiteten i Sverige, om inte annat så därför att denna i så hög grad bygger på appropriering av afroamerikansk populärmusik. Williams beskriver hur en svart kultur baserad på hiphopen hänger samman med en materialistisk, konformistisk livsstil, både för de som har råd med det och de som ser till att på illegala vägar få råd. Män och kvinnor spelar ut ett lika typiskt som dysfunktionell pimps-and-hoes-manus där kärlek, ifall den uppstår, blir något som ställer sig i vägen för kampen att lura av varandra sex och materiella tillgångar. Framförallt lyckas Williams visa den beklämmande bristen på moraliskt allvar och introspektion, vilket helt överskuggas av dogmen om att vara "real". Att utbilda sig för utbildningens egen skull ses som idioti, medan en wall street-karriär kan vara acceptabel, då det i alla fall leder till rikedom. Hans kanske mest drabbande kritik av hiphopkulturen är att dess snäva ideal just utesluter självkännedom och reflektion. Williams klandrar den faktiskt för många negativa drag i den afroamerikanska kulturens utveckling. Motsättningen mellan generationerna fångas väl genom Williams själv, och hans far, som vuxit upp i Södern och haft synnerligen verkliga upplevelser av diskrimering, men trots det - eller just på grund av det? - bestämt sig för att skaffa sig själv en bildning och till sina barn försökt förmedla sin närmast konfucianska syn på dess värde.   

    Williams bok är väl inget mästerverk direkt, och en del av hans resonemang känns som läsefrukter från en a-kurs i filosofi. Men just det lite klumpiga gör att man övertygas om upplevelsens äkthet. Det är en humanistisk bok, om man med detta avser vad det borde avse, dvs. en uppfattning om det mänskliga intellektets universella förmåga att reflektera över sig själv och genom en lika mycket inre som utifrån kommande uppfostran bli vad man kan bli, genom att ta reda på vad man vill bli. Känn dig själv. 

Det som tydligt illsutreras av Williams bok är två saker: 1) att hiphopkulturen kan ha en inverkan som kan vara både begränsande och direkt destruktiv om den tas på allvar, och gränsen mellan gansterrapens fantasier och det verkliga livet upphävs i en strävan att vara "äkta" ("brothers no longer talk shit, yo, these niggas live it" som De la Soul uttryckte det) och 2) man måste ha alternativa resurser och perspektiv hämtade från andra håll för att kunna se det och för att kunna utvecklas. 

Kan det svenska samhället erbjuda de resurserna, i de fall då föräldraauktoriteten är försvagad eller själv en del av problemet? Ibland tycks det mig som man inte ens försöker. Få svenska lärare och fritidspedagoger verkar ha ambitionen (och i många fall knappast heller förmågan) att leda ungdomen - vilket är vad peda-gogi borde handla om egentligen. Självförtroendet är helt obefintligt hos en vuxenvärld som inte kan komma på något bättre än att ge ungdomarna en videokamera för att spela in filmer kalkerade på gansterrappens musikvideor, en graffittivägg eller dylikt. Kanske beror det på att de själva har så begränsade referenser att det enda de kan erbjuda är andra typer av (lika begränsad, men på ett annat sätt) populärkultur, utan att peka ut några egentliga saker att sträva efter. Visst måste man gräva där man står med ungdomar. Men man måste också vara tydlig med att de är ungdomar, att de ännu är barn och att de förväntas att förr eller senare ska lägga bort vad barnsligt är (1 Kor. 13:11). Det skulle inte skada heller att införa ett visst filosofiskt allvar, få folk att reflektera över sig själva snarare än att bara upprepa en massa korkade memer från populärkulturen och inbilla sig att det är då som är mest äkta. Som Williams skriver:

 "The way philosophy worked, it occurred to me at one point, was the exact opposite of the way the black, hip-hop-driven culture operated. Whereas the latter dealt strictly with with the surfaces of things - possessions, poses, appearances, reactions - the former was nothing but the penetration of facades. The more I read in philosophy, the more I felt like that escaped slave from Plato's cave. The fact that this was such a sophomoric, clichéd revelation to come to...only illustrates the degree to which hip-hop culture had placed a barrier between me and the most universal aspects of intellectual life."

 

Förfluget

Håller vi våra "sanna" åsikter för oss själva, medan vi i offentligheten förställer oss för att undvika kontroverser? Frågan väcktes apropå en bedrövlig historia för några månader sedan som jag inte ska fördjupa mig i här. Men själva frågan är intressant. Är det moraliska problemet "hyckleri" den mest relevanta utgångspunkten? Är yta-djup och dolt-öppet de mest träffande tankemodellerna? Handlar det ens om att dölja det vi tycker egentligen? Ofta har mötet med människor som tycker annorlunda fått mig att ta en fråga på större allvar och att avstå från den typ av tillspetsade formuleringar man kan ägna sig åt i ensamhet eller bland likasinnade. Skulle då dessa senare utgöra vad jag tyckte egentligen? Lika gärna kan man väl säga att det först är mötet med oliktänkande som får mig att inse vad jag egentligen tycker. Det innebär inte nödvändigtvis förställning att mildra en kanske överilad tanke utifrån ett mer fullständigt kunskapsläge. Och i mötet med radikaler av alla kulörer ställer jag mig ofta frågan huruvida de egentligen tror på det de säger, eller om de bara tror att de tror. Skillnaden är snarast att offentligheten tvingar oss att föreställa oss en mottagare som tänker tvärtom, och vars invändningar vi kan behöva ta på allvar, medan ensamheten, anonymiteten och nätets mikrooffentligheter av likasinnade snarare utgör en inbjudan till att ge sig hän åt de mest drastiska formuleringarna. Därför kan man nästan få intrycket att man har att göra med två helt skilda verksamheter, åtminstone sett till deras grundläggande impulser. Mycket av det som enkelt rubriceras som "hat" handlar väsentligen om att uttrycka sig, inte om att övertyga (möjligen har det sin spegelbild i en konformistisk opinionsbildning som skapar gemenskap genom besvärjelser snarare än att förmedla tankar). Den epigrammatiska spetsigheten, sarkasmen, skämtet - allt detta bygger på att man accepterar vissa grundläggande premisser, då det skulle göra udden slöare att ifrågasätta dem med ett å- ena-sidan-å-andra-sidan. Författarna förstår detta. Här Julien Gracq om Célines antisemitism: 

"I Céline finner vi en människa som fallit in i marsch bakom sin egen trumpet...hans utomordentliga begåvning vad gäller att hetsa, vilken han inte kunde motstå, drev honom obevekligen mot ämnen med ett stort inslag av risk, panikartade, besatta teman [...] Den som till sin olycka har fått råttfångarens flöjt som arvedel, ska man svårligen hindra att leda barnen ner i floden."

("Il y a dans Céline un homme qui s'est mis en marche derrière son clairon...ses dons exceptionnels de vociférateur, auxquels il était incapable de résister, l'entraineraient inflexiblement vers les thèmes à haut teneur de risque, les thèmes paniques, obsidionaux [...]. Quiconque a recu en cadeau, pour son malheur, la flûte de preneur de rats, on l'empêchera difficilement de mener les enfants à la rivière.") (Julien Gracq, En lisant en écrivant)