Liberal överraskning, konservativt konstaterande

Man kan tänka sig att ideologier inte bara handlar om grundläggande trossatser utan att de också har ett affektivt register, eller en sorts stil som ligger halvvägs mellan tanke och känsla. Kanske är skillnaden mellan en liberal och en konservativ hållning som tydligast på denna punkt, särskilt som ideologierna ibland har överlappat vad gäller sin grundläggande syn på staten, marknaden och liknande. Man skulle då kunna formulera det såhär: liberaler gillar att bli överraskade, konservativa att konstatera.  

Därför kan deras meningsutbyten idag te sig som en de dövas dialog. De som resonerar på ett liberalt sätt (det gäller även många från vänster) tenderar att fokusera på undantagen, därför att undantagen ger dem en varm känsla. Individen som höjer sig över begränsningar hos bakgrunden eller gruppen, kanske rentav hos det kön man tillskrivits vid födseln, etc. Hela idén med mångkultur (kanske i viss motsättning till multikulturalism, lite beroende på hur dessa definieras) tycks också bygga på en sådan affekt: att vilja bli överraskad av att se någonting mänskligt hos andra än den egna gruppen etc., något som vidgar ens föreställning om det mänskliga. Ur en konservativ synvinkel framstår liberaler däremot ofta som dumma: som om undantagen skulle få hela det övergripande mönstret att raseras! 

Och konservativa tycker om att konstatera. De kan bevittna hur ett system byggt på undantagstänkande oundvikligen kommer att skava mot de generella mönstren för hur människor faktiskt tenderar att bete sig, och kanske i processen ge upphov till nya sociala patologier. Den konservativa affekten är ur denna synvinkel en erfarenheternas snarare än en oskuldens sång, och de flesta konservativa tenderar att se det som att de helt enkelt drar adekvata slutsatser av erfarenheter snarare än att fortsätta hoppas. Dessa lärdomar kan ibland vara ganska bistra, men det finns också en viss tillfredsställelse i själva konstaterandet. Man kan ibland närmast misstänka att vissa blir konservativa därför att de finner nöje i att observera från sidan och i efterhand kunna säga "vad var det jag sa?". Kanske var det detta Birgitta Olsson menade när hon sade att det var fegt att vara konservativ - inte bara att konservativa handlingar styrs av rädsla för förändringar, utan också att det innebär att inte våga tro på människan, inte våga satsa på framåtblickande projekt som kan införa något nytt?  

Så långt tror jag att de flesta är med på motsättningen, och jag tror också att de flesta kan hålla med om att om man hårdrar den på detta sätt, skulle nog ingen vilja vara helt konservativ (och därmed dömd till en lika glädje- som illusionslös tillvaro) men heller inte helt liberal (och vara dömd till att ständigt bli rånad av verkligheten). Ett politiskt projekt behöver nog något av båda, dvs. att förslagen uppfattas som välgrundade men också framåtblickande, och detsamma kan väl sägas om den enskilde, som både behöver ha en adekvat förståelse av sin omvärld och en anledning att gå ur sängen på morgonen. Den liberala omprövningen mot mer av både-och bevittnar vi på många plan, och jag ska inte orda mer om den: jag tror att det hos flertalet finns en medvetenhet om att det senaste decenniet i västvärlden inneburit en liberal overreach med bumerangeffekter som man nu försöker hantera. Men finns det något liknande på den konservativa sidan? Finns det en konservativ överraskning, dvs. en liberal affekt av det oväntade och icke-förutsedda, fast hos de som brukar nöjas sig med att konstatera, generalisera och bara köra på?        

Jag tror vi har sett något sådant på sistone. Vem hade kunnat tro att Donald Trump skulle öka sitt stöd bland svarta kvinnor och hispanics? Vem hade kunnat tro att SD skulle bli det näst största partiet även bland utrikesfödda? Här finns ju överraskningar för både liberala och konservativa, kort sagt. Om man ur en konservativ synvinkel utgått från att minoriteterna alltid kommer att rösta på vänsterpartier och mer eller mindre gett upp hoppet om att överhuvudtaget nå dem med sin politik, har man tagit fel. Och på samma sätt: om man utifrån en liberal världsåskådning gjort samma bedömning (men kanske med mindre cyniska förtecken) har man också tagit fel. Alla förlorar! En liberal överraskningsideologi går vinnande ur kampen mellan världsåskådningarna, men den gynnar inte liberalerna, utan de konservativa! Tänka sig! Ett annat sätt att formulera allt detta vore att säga att de mer tekniska sidorna av stats- och samhällsvetenskapen inte förmår hantera människan, detta obändiga djur. I det finns en stor förtröstan, lite oavsett ens politiska inställning i övrigt.