10/3: Intressant text av Yvonne Leffler i Fokus, om vilka svenska författare som spreds utomlands under 1800-talet. Jag har inte tagit del av själva forskningen, och denna popularisering medför naturligtvis både förenklingar och utrymmesbrist. Men med reservation för det ryckte jag ändå till lite vid slutsatserna som ter sig en aning skeva: att undersökningen av dessa kvinnliga författares utländska framgångar skulle nödvändiggöra en granskning av den svenska litteraturhistorieskrivningen. Jag tar upp dem här inte som en kritik mot Lefflers forskning - jag skulle som sagt först behöva läsa den faktiska forskningen för att ge mig in på något sådant - utan för att det principiella resonemanget är intressant och omgärdat av vissa populära missförstånd.
"Om vi vill se vår litteraturhistoria i ett globalt perspektiv" - det låter som att det är självklart att så måste ske och att det skulle orsaka den revidering som Leffler föreslår. Men om vi tar vår egen tid som exempel är det ju lätt att se att den litteratur som översätts och sprids i störst upplagor inte nödvändigtvis är den viktigaste och mest intressanta, och att konsekvent skriva om den svenska litteraturhistorien med den utländska framgången som måttstock ter sig diskutabelt. Ett vanligt inslag i studier av författares rayonnement utomlands är ju annars de kreativa missförstånden, renomméer som ter sig ogrundande för ursprungskulturens läsare, det till synes oviktiga fenomenet i Kultur A som verkar befruktande på Kultur B eftersom det var just detta de saknade, och så vidare. Det mest kända exemplet är kanske Edgar Allan Poe i Frankrike. Reception skapar nytt värde, nya tolkningsmöjligheter i mötet med nya läsare, och denna mening behöver inte nödvändigtvis ställas i motsats till ursprungskulturens utan kan helt enkelt ses som ett komplement. Men den bör heller inte betraktas som ett korrektiv till den inhemska synen. Man anar också att detta perspektivskifte ska åstadkomma en ändring i värderingen av ett verk som Frithiofs saga. Och de resonemang som kan anas om hur de kvinnliga författarna etablerade en översättningskultur för svensk litteratur i mer perifera språkområden, vilken sedan en författare som Tegnér kunde dra nytta av, är intressant. Men jag ställer mig frågande till huruvida ett fokus på utländsk reception skulle leda till en mindre nationalistisk kanon, i alla fall inte rent principiellt. Eftersom bilden av andra nationer lätt blir exotiserande är sannolikheten ganska hög att t ex 1800-talets vikingaromantik skulle ses som mer "intressant" för utländska bedömare än realistiska berättelser motsvarande dem som de redan hade en inhemsk tillgång på. Det finns goda anledningar att undersöka svenska författares spridning utomlands, och det finns såklart ett ständigt behov av att justera vilka texter ur det förflutna vi intresserar oss för. Jag tror bara inte att det förra nödvändigtvis har den effekten på det senare.
9/2 kl. 19.30: Stor fisk i en liten ankdamm. Den gängse uppfattningen torde vara att den svenska
litteraturvärlden är för liten för att tillåta sådana här uttalanden:
"Jag kände olust inför den rosa-orangea Sara Danius och hennes Sancho Panza, Sara Stridsberg, som ger ut en roman med titeln 'Kärlekens Antarktis', tydligen omedveten om att man tar henne för en Björn Ranelid-epigon. Kitschfaktorn i titeln har möjligen slagits av Johannes Anyuru och det här med att drunkna i mödrarnas tårar."
Stig Larsson har en intressant ställning - han är inte rädd för att använda den.
1/2 kl. 14: Ord i andras munnar. Inget bevisar vår oförmåga att konfrontera döden som det lika suveränt arroganta som klyschiga uttalandet att "han/hon hade velat att...". Det som den avlidne antas ha velat är nästan aldrig något annat än sådana saker som står i åtminstone stämningsmässig motsättning till den konventionella förståelsen av sådana fenomen som döden, kyrkogårdar, begravingar. Men vad kan vi egentligen veta om de dödas önskningar, förutom deras omöjliga önskan att komma tillbaka till livet? Jag kan bara tänka mig att de vill en enda sak, nämligen att bli ihågkomna. (I enstaka fall kan man naturligtvis tänka sig motsatsen - att de önskar att bli bortglömda. Markis de Sades önskan, vilken hans ättlingar tillmötesgick, att han skulle bli begravd utan namn på gravstenen, är ett exempel). De aktiviteter som det föreslås att den avlidna hade velat att man ägnade sig åt tycks nästan aldrig svara mot detta rätt så modesta önskemål.
27/3 kl. 18: Fin text om Harry Järv - en "kämpande humanist" - även om humanistdelen inte riktigt belyses, utan krigshjälten. Hans essäer är fortfarande läsvärda och det händer att jag plockar fram någon av hans samlingar för att få lite bränsle. Det är också svårt att bortse från hans biografi när man läser hans texter. Det är nästan omöjligt att tänka sig en sådan personlighet idag: en lärd humanist, Hermann Broch-översättare och bibliotekarie, som därtill är veteran med omkring 70 fiendeliv på sitt samvete, och enbent efter att ha trampat på en rysk mina. Både i sin kultursyn och i sin försvarsvilja - baserad på avsky mot våldet men insikten i dess nödvändighet - tycks han äga ett allvar som saknas helt idag.
29/3 kl. 16: De nya pedofilanklagelserna om Michel Foucault är väl kanske inte så intressanta i sig. Jag är inte förvånad om det stämmer, då fenomenet knappast vore nytt - det är ju bara det beteende som André Gide gått i bräschen för. Däremot är det intressant att se hur nyheten mottas på olika internetfora. Att detta skulle användas av de som redan tidigare ogillade Foucault är självklart. Men att det också leder till sådana försvarsmekanismer hos hans fans är intressant att observera. Det många av dem missar är att det uppror mot borgerskapets sexuella hämningar som präglade efterkrigstiden är något helt annat än dagens "ethics of care". Jag tycker heller inte att det som uppdagats är något som går emot andan i Foucaults filosofi, som väsentligen (och detta är ingen värdering från min sida) är amoralisk. Att personer som utvecklar en överskridandets filosofi också överskrider våra moraliska normer är inte häpnadsväckande.
3/4 kl. 18: Litteraturen är till för förlorare. Jag läser Salman Rushdies text om Midnight's Children efter fyrtio år och funderar på den märkliga blandningen av triumf och nederlag. Att fortfarande vara läst är efter fyrtio år är mer än vad de flesta författare vågar hoppas på, och ur den synvinkeln utstrålar Rushdie naturligtvis en enorm belåtenhet. Så länge han talar om den litterära aspekten - hur han gick till väga för att hitta fungerande litterära modeller i europeisk och indisk litteratur, hur han gjorde för att "sampla" dialekter och sociolekter och göra rättvisa åt den indiska situationen - är han entusiastisk. Men sedan slutar texten i moll:
"I have to say that India is no longer the country of this novel. When I wrote Midnight’s Children
I had in mind an arc of history moving from the hope – the bloodied
hope, but still the hope – of independence to the betrayal of that hope
in the so-called Emergency, followed by the birth of a new hope. India
today, to someone of my mind, has entered an even darker phase than the
Emergency years. The horrifying escalation of assaults on women, the
increasingly authoritarian character of the state, the unjustifiable
arrests of people who dare to stand against that authoritarianism, the
religious fanaticism, the rewriting of history to fit the narrative of
those who want to transform India into a Hindu-nationalist, majoritarian
state, and the popularity of the regime in spite of it all, or, worse,
perhaps because of it all – these things encourage a kind of despair."
Att tala om en "arc of history" är naturligtvis själva inbegreppet av progressivism. Men exakt samma besvikelse skulle ha kunnat mött en konservativ författare som ville vittna om de hotade värdena hos en civilisation som snart skulle försvinna eller förvandlas till en parodi på sig själv. Detta utgör den enorma tyngden hos det förflutnas litteratur - i synnerhet stora romaner som vill vara en värld. Ur den verkliga världen extraherar de någonting som de hoppas att (på ett eller annat sätt) få att leva vidare. Historien gör dem utan undantag besvikan, oavsett om de är framåt- eller bakåtsträvande. Vi kan peka ut en massa sådana havererade projekt i utländsk och i svensk litteratur: världar som aldrig blev av och som nu mest känns som sorgliga eller genanta påminnelser om det som hade kunnat vara. Lars Ahlins folkhem är ett talande svenskt exempel.
