15/6: Diskuterade blindhet (och inledningen till tredje sången i
Paradise Lost) med en kollega som återhämtat sig från en ögonoperation. Eller snarare rädslan för blindheten: att sluta som Milton eller Borges med en pojke som läser för en, eller idag - möjligen ännu värre - tvingas lyssna på ljudböcker. Det slår mig att det är en paradox att synen ska ha en koppling till litteraturen, och man känner att denna fråga om ett sinnes relation till en konstart kräver en Lessings
Laokoon för att redas ut en gång för alla. Litteraturen framstår ju närmast som ett missbruk av synsinnet, medan njutandet av bildkonst framstår som ett fullkomnande av dess naturliga användning. Litteraturen kräver naturligtvis syn, men bara så mycket som är nödvändigt för att lämna synfältet och det sinnligas form. Man kan uttrycka det annorlunda: litteraturen består av tecken för betydelser som aldrig med samma grad av idealitet framträder i sinnesvärlden. Som sådana vill de ersätta alla betydelser som kan inhämtas via synen.
16/6: Typiskt. Just som jag gett upp mina drömmar om Kulturen, om att på ett eller annat sätt förbättra människan, och istället kommit att inte bara acceptera utan också uppskatta dynamiken i den globala kapitalismens virrvarr av identiteter, mångfald, yta, frånvaro av egentligt allvar - ja, ett glatt anammande där en stigande oro eller uttråkning lättast lindras genom en flygresa till något annat land som är lite lika, men lite annorlunda, som också är blandat, och som blir det lite ytterligare genom min närvaro -
precis då, när jag slutligen lagt ner mina vapen och erkänner att
de vunnit, att de hade rätt hela tiden, att min längtan (och min oro) var obefogade, precis vid den tidpunkten säger de mig att vi förbrukat jordens resurser genom vårt ideliga flygande och galna konsumtionskultur. Förvirrande.
8/8 kl. 12: Han drömmer om en plats där arkitekturen är frusen musik och
där glassen är frusen grädde (snarare än en blandning av skummjölk,
vasslepulver, glukossirap, emulgeringsmedel E471, vaniljarom...).
4/8 kl. 10: Jag slog idag igen
Nils Holgerssons underbara resa. Jag hade inte (vilket jag skäms för nu, men inte skämdes för innan) läst den tidigare, annat än i små utdrag. Läser man den längre? Jag tänker mig att även de som med glädje läser Selma Lagerlöf väljer andra böcker av hennes hand. Ett didaktiskt verk som tillkommit för att undervisa eleverna i svensk geografi, och där talande djur ska utgöra det underhållningsmoment som får lärdomens bittra malört att lättare glida ner - det är väl inget man läser självmant? Betydligt lättare är det nog att sälja in
Kejsaren av Portugallien (socialt patos, hanterligt omfång), möjligen
Gösta Berlings saga (brukar läsas på a-kursen i litteraturvetenskap, åtminstone hittills en "levande klassiker"). Hursomhelst började jag läsa lite förstrött och det märkliga inträffade (vilket hänt mig flera gånger med Selma Lagerlöf): att berättelsen tar greppet om en och vägrar släppa.
Det som slår mig är framförallt vad man skulle kalla ett slags klassicistisk kräsenhet vilken döljs av det skenbart frodiga och folkloristiska. Många verk som handlar om hembygd, natur, och i synnerhet de som har till uppgift att instruera, förlorar sig i konstnärligt overksamma detaljer och tvingas parasitera på ett utomlitterärt intresse. Jag har inte kunnat hitta en enda episod i
Nils Holgersson där den informerande ambitionen vinner över den litterära, utan varje ord och varje mening har noga vägts. Denna noggrannhet utsträcker sig till vad man skulle kunna kalla den musikaliska kompositionen i det hela. Berättelsen blir oundvikligen en aning förutsägbar om man vet ungefär hur färdvägen går och vilket landskap som ska komma härnäst, men Selma varierar så skickligt de olika framställningssätten och subgenrerna som dras in i enskilda episoder att man upplever en ständig variation. Samtidigt blir det aldrig någonsin diffust. Författaren har fullständig kontroll och läsaren likaså: det är ett sätt att skriva som föregripit läsarens psykologiska reaktioner och tagit hänsyn till dem.
Om själva innehållet vore mycket att säga, men jag nöjer mig med frågan om bokens nationalism. Jag orkar inte här ägna mig åt all den historiska pedagogik som krävs för att nutidssvenskar ska förstå vad sekelskiftesnationalismen egentligen var, och att den på det stora hela är illa lämpad att utgöra någon sorts antites till samtida kosmopolitism. Samtidigt kan ju vissa aspekter av kulturarvet vara mer svårsmälta än andra. Känsliga läsare kan i så fall vara lugna: Nils Holgersson är verkligen inte någon flåsig punschpatriotisk hyllning utan en på många sätt progressiv historia, buren av kärlek till djur och natur och en sympatisk syn på samerna, utan att i endera fallet slå över i någon lättköpt civilisationskritik som i förlängningen skulle innebära ett sämre Sverige för alla. Selma Lagerlöf visar hur människor bearbetat naturen och utvecklat landet, men visar oss också på behovet av hänsyn mot den materiella omgivningen och andra arter.
Nils Holgersson framstår som betydligt mer lämpad att utgöra ett nationalepos än de flesta andra förslag som figurerat.
4/8 kl. 16: Innan man börjar andra ring på Lycée Henri IV "är det önskvärt att eleven har med sig ett visst kulturellt baggage". De ger följande
lista med förslag, som jag publicerar här utan vidare kommentar och givetvis utan varje tanke på en eventuell jämförelse med svenska förhållanden...
● MOYEN-AGE, XVIe S. ET XVIIe siècle
- Chrétien de Troyes: Yvain ou le chevalier au lion, Perceval ou le roman du Graal
- Corneille: Le Cid, Horace
- La Fontaine: Fables
- Mme de Lafayette: La Princesse de Clèves
- Molière: Les Fourberies de Scapin, Les Femmes savantes, L’Avare,
Les Précieuses ridicules, Georges Dandin, Le Médecin malgré lui, L’Ecole
des femmes, Le Malade imaginaire…
- Perrault: Histoires ou contes du temps passé
- Racine: Andromaque
● XVIIIe siècle
- Beaumarchais: Le Barbier de Séville
- Marivaux: L’île des esclaves, autres pièces de votre choix
- Voltaire: Zadig, Micromégas
● XIXe siècle
- Balzac: Le Colonel Chabert, Ferragus, Eugénie Grandet , Le Chef-d’œuvre inconnu
- Barbey d’Aurevilly: Le Bonheur dans le crime
- Comtesse de Ségur: Les Malheurs de Sophie
- Dumas: Les trois mousquetaires
- Flaubert: Trois contes
- Gautier: Le Roman de la momie
- Hugo: Notre-Dame de Paris, Quatre-vingt-treize, Le dernier jour d’un condamné, Les Misérables,
Les Contemplations
- Maupassant: Boule de Suif, Pierre et Jean, Une Vie, Le Horla, contes fantastiques ou nouvelles réalistes…
- Mérimée: Carmen, Colomba , La Vénus d’Ille
- Stendhal: Vanina Vanini
- Verne: tout ce que vous souhaitez
- Zola: Au Bonheur des dames, Germinal, Thérèse Raquin
● XXe siècle
- Alain-Fournier: Le grand Meaulnes
- Anouilh: Antigone
- Aymé: tout ce que vous souhaitez
- Barjavel: Ravage, La Nuit des temps
- Beauvoir: Mémoires d’une jeune fille rangée
- Bazin: Vipère au poing
- Camus: La Peste
- Cohen: Un Livre de ma mère
- Colette: La Chatte, Sido, Les Vrilles de la vigne…
- Feydeau: Feu la mère de Madame…
- Gary: La Promesse de l’aube
- Gide: La Porte étroite
- Jarry: Ubu roi
- Le Clézio: Désert, Le Rêve mexicain
- Mauriac: Le Mystère Frontenac, Le Sagouin, Thérèse Desqueyroux, Génitrix
- Queneau: Zazie dans le métro, Exercices de style…
- Vian: L’Ecume des jours
● AUTEURS ANTIQUES
- Apulée: Les métamorphoses ou l’âne d’or
- Aristophane: Lysistrata, Les Guêpes…
- Homère: L’Iliade, L’Odyssée
- Euripide: Médée, Electre, Andromaque, Oreste…
- Ovide: Les Métamorphoses
- Pétrone: Le Satiricon
- Sophocle: Antigone, Œdipe roi…
● AUTEURS ETRANGERS
- Calvino: Marco Valdo ou les saisons en ville
- Christie: tout ce que vous souhaitez
- Hemingway: Le vieil homme et la mer
- Hoffmann: Les Contes
- Huxley: Le meilleur des mondes
- Kafka: La Métamorphose
- Orwell: La Ferme des animaux, 1984
- Perez-Reverte: Le Tableau du maître flamand…
- Poe: nouvelles fantastiques
- Pouchkine: La Dame de pique, nouvelles
- Shakespeare: Roméo et Juliette, Beaucoup de bruit pour rien, Songe d’une nuit d’été…
- Stevenson: L’Ile au trésor, Dr Jekyll et Mr Hyde
- Twain: Les Aventures de Tom Sawyer
- Zweig: Le Joueur d’échecs, Amok…
7/8 kl. 15:
Écart prosaique: När jag läser metrisk, rimmad vers vill jag ofta följa med syntaxen i min läsning och undvika alltför markerade radbrytningar. När jag däremot läser orimmad, fri vers vill jag framhäva dem. I det senare fallet är ju radbrytningarna det lilla som återstår av det äldre systemet, och deras funktion är följaktligen att hindra dikten från att bli "bara prosa". Det intressanta är att jag i det förstnämnda fallet tycks vilja hindra det från att bli "bara vers".
12/8 kl. 14: Det är ett fint drag hos Hjalmar Gullberg att han låtit nya testamentets Josef (se "Barnafaders besvärligheter" ur
Dödsmask och lustgård) träda fram som den verkligt uteslutne, den som gör sitt jobb men djupast sett helt står vid sidan av det stora mysteriet. Tanken ligger naturligtvis latent i bibeltexten: hur skulle man kunna vara mer utesluten än Josef, den överflödige fadern? Inte den äkta fadern, lika långt från sonens gudomlighet som moderns kvasigudomlighet. På sätt och vis reduceras han till den funktion fadern haft traditionellt sett, innan man genom DNA-test kunde säkerställa föräldraskap. Och även idag, när män förväntas vara mer närvarande i sina barns liv, utveckla mer "moderliga" sidor om man så vill, verkar många av dem uppleva ett utanförskap i förhållande till det mer uppenbart symbiotiska förhållandet mellan barn och mor. Misstanken att faderskap djupast sett är en social roll (en "juridisk fiktion", som Joyce skrev) snarare än en biologisk, ligger nära till hands. Genom århundradena har kristna riktat brinnande böner till Maria, men mig veterligen har något liknande aldrig skett vad gäller Josef.
13/8 kl. 12: Många håller nog med om att ett av George Steiners fel som kritiker är hans ideliga name dropping, att han så ofta vill imponera på läsaren men inte alltid tränger så djupt in i det han behandlar. Det är inte ett fel alla gånger. Ganska ofta leder det till att en av kritikens mål uppfylls: att få läsaren att inspireras till vidare studier. Men skenet av auktoritet måste vidmakthållas. Här är ett exempel när det säckar ihop som en dålig hoppborg:
"To cite Mandelstam, Akhmatova, Tsvetayeva, Pasternak, Brodsky is to refer, with almost careless selectivity, to an incomparable breadth and depth of poetic presence. This breadth and presence has been matched, perhaps even excelled, in the fiction of Pasternak, Bulgakov, Siniavsky, V. Iskander, Zinoviev, G. Vladimirov and literally a score of other masters much of
whose writing is not yet available in English (min kurs.). To set against Nadezhda Mandelstam's memories, against Solzhenitsyn's first novels [...] against
Natalie Ginzburg's autobiography (min kurs.) [...] even the most powerful of modern American narrative or personal statement, is to court a bewildering sense of disproportion." ("The Archives of Eden", omtryckt i
No Passion Spent. Essays 1978-1995, 1996, s. 299)
Men hur många av dessa kan ha läst? Steiner läste/läser enligt egen utsago inte ryska, så med vilken auktoritet kan ha uttala sig om den nyare ryska litteratur som ännu inte översatts? Han kan naturligtvis ha läst franska eller tyska översättningar. Men varför kan ha i så fall inte skilja mellan
Lidija Ginzburg (1902-1990), rysk författare och litteraturteoretiker, och
Natalia Ginzburg (1916-1991), italiensk författare (samt mor till historikern Carlo Ginzburg)? "Inom humaniora bluffar vi från morgon till kväll", menar Steiner i sina intervjuer med Laure Adler. En överdrift, naturligtvis: ett skämtsamt erkänannde av humanioras underlägsenhet visavi de exakta vetenskaperna. Det hindrar inte att han vid enskilda tillfällen faktiskt, bokstavligen, bluffar.
