Allmän adiafora

22/11 kl. 10.15: Regel/ideal nr. 1: inget fuskbygge.

"Ce qu'il y a de surprenant, en effet, c'est que le beau n'est ici que l'honnêteté absolue, la raison, le respect même envers la divinité. Les parties cachées de l'édifice sont aussi soignées que celles qui sont vues. Aucun de ces trompe-l'œil qui, dans nos églises en particulier, sont comme une tentative perpétuelle pour induire la divinité en erreur sur la valeur de la chose offerte. Ce sérieux, cette droiture, me faisaient rougir d'avoir plus d'une fois sacrifié à un idéal moins pur."

"Det som är förvånande, det är att det sköna här inte är annat den absoluta hederligheten, förnuften, själva respekten mot det gudomliga. De dolda delarna av byggnaden är lika omsorgsfullt utformade som de som syns. Här finns ingen av dessa trompe-l'oeil-effekter, vilka särskilt i våra kyrkor, verkar som ett evigt försök att få det gudomliga att missta sig på värdet hos den sak som erbjuds. Detta allvar och denna rakryggadhet får mig att rodna över att några gånger ha offrat till ideal som inte är lika rena."   

 Ernest Renan, "Prière sur l'Acropole"

"Ces ouvriers ne servaient pas. Ils travaillaient. Ils avaient un honneur, absolu, comme c'est le propre d'un honneur. Il fallut qu'un bâton de chaise fût bien fait. C'était entendu. c'était un primat. Il ne fallait pas qu'il fût bien fait pour le salaire ou moyennant le salaire. Il ne fallait pas qu'il fût bien fait pour le patron ni pour les clients du patron. Il fallait qu'il fût bien fait lui-même, en lui-même, pour lui-même, dans son être même. Une tradition, venue, montée du plus profond de la race, une histoire, un absolu, un honneur voulait que ce bâton de chaise fût bien fait. Toute partie, dans la chaise, qui ne se voyait pas, était exactement aussi parfaitement faite que ce qu'on voyait."

"Dessa arbetare tjänade inte. De arbetade. De hade en heder som var absolut, så som det ligger i hederns natur att vara. Det var nödvändigt att en stolspinne var välgjord. Det var självklart. Det var en huvudsak. Det var inte nödvändigt att den blev välgjord på grund av lönen eller för att skaffa sin en lön. Det var inte nödvändigt att den blev välgjord på grund av chefen eller på grund av chefens kunder. Det var nödvändigt att själva stolspinnen var välgjord, att den var välgjord i sig själv, för sig själv, i själva sitt väsen. En tradition som kom ur, som stigit fram ur släktets djup, en historia, något absolut, en heder, bestämde att denna stolspinen skulle vara välgjord. Varje del av stolen som inte syntes var exakt lika fullkomligt välgjord som det som syntes."  

Charles Péguy, L'Argent

20/11 kl. 19.20: Finns det speciella "röstkulturer" på Sveriges Radio? Kulturer som inte bara gäller verksamheten som helhet (typ normerande rikssvenska i förhållande till dialekter), utan specifika program? Jag tycker alltid att politiska komentatorerna Thomas Ramberg och Fredrik Furtenbach låter exakt likadana (släpigt, trött, den ene visserligen lite mer nasal röst än den andre), och jag blandade ofta ihop Jörgen Huitfeldt med den andre Studio Ett-killen när han jobbade där (det livliga, bitvis lite ironiska, utmanande sättet att reagera på svar och intonera frågor). Om dessa jobb i framtiden kommer att ersättas av artificiell intelligens har vi här en bra utgångspunkt för de mänskliga aspekter som måste läggas till; dragen har redan renodlats. Vi vet hur vi vill ha våra politiskkommentarrobotar och våra fördjupandenyhetsprogramrobotar. 

17/11 kl. 15:

Les Murray, "Demo":

Nothing a mob does is clean

not at first, not when slowed to media
not when police.

(min kurs.)

En i övrigt helt "tillämpbar" dikt förstörs en aning av detta "slowed to media", som bara för något decennium sedan var en utmärkt visuell bild - drevet i tidningen som kommer dagen efter. Nu har vi närmat oss simultanitet. 

15/11 kl. 14: Höstens böcker, små recensioner med små reservationer:

Sami Said, Människan är den vackraste staden. Det är helt klart passande att använda ett slags pikaresktradition med en huvudperson som är en afrikansk migrant på drift över ett Europa i en ny stor oreda. Vissa inslag är briljanta, men kompositionen är en aning svag och står och stampar i andra hälften av boken. Man får känslan att boken inte riktigt kan bestämma sig om den ska vara episodisk eller följa en utveckling. Jag tror att jag i slutändan hade föredragit att se det pikareska inslaget ta ännu större plats, att Said skulle använt sin migranthuvudperson som en ännu mer rörlig Candide- eller Simplicissimus-varelse och ge oss ytterligare några pusselbitar till Europa. Samtidigt finns här en mycket fin förmåga till iakttagelser av det både roande och oroande slaget.

Johanna Frid, Nora, eller brinn Oslo brinn. Denna bok "utforskar två av vår tids kvinnosjukdomar - instagram och endometrios". Jag läste den precis när den kom ut och kan nu se hur den uppmärksammas från alla håll. Det mesta av de förtjänster som nu hålls fram är de som jag också skulle ha nämnt om jag inte varit så sen på bollen. Min främsta reservation här har att göra med min okunskap: min restriktiva användning av sociala medier gör att jag inte riktigt känner mig kvalificerad att bedöma vissa böcker skrivna av samtida författare. Jag undrar i mitt stilla sinne: beter sig folk verkligen på det här sättet nuförtiden? Visst, man måste vara illiterat för att inte se att detta är överdrivet - men hur överdrivet? Skillnaden mellan att å ena sidan extrapolera från vad alla/många människor gör och överdriva det, å andra sidan bara skildra ett unikt fall, där det kanske är personligheten som är det viktiga, snarare än det typiska. Jag kände samma sak inför Isabelle Ståhls Just nu är jag här.    

Tua Forsström, Anteckningar. Diktsamlingen om sorgen efter ett avlidet barnbarn är gripande. Samtidigt har jag vissa reservationer mot Tua Forsströms sätt att skriva, utan att jag egentligen kan formulera dem. Det är något med deras skirhet, som gör att jag på en gång kan konstatera det fina hantverket men ändå aldrig fastnar riktigt. Detta är inte särskilt intressant att berätta för någon annan.  

10/10, kl. 13: Jag tog en promenad med en bekant från Syrien som jag träffar då och då. "Kulturkrock" brukar man prata om, och då menar man hur två olika kulturer, olika vanor, traditioner, seder etc leder till ömsesidiga missförstånd. Men det finns en annan form av kosmopolitisk krock som inte har så mycket med "kulturer" att göra, åtminstone inte i denna starka mening, utan snarare med huruvida man ser ett samhälle inifrån eller utifrån. Jag undrade vad han tyckte om det svenska samhället efter några år här, och han var på det stora hela mycket positiv. De flesta aspekter han räknade upp var sådana saker som jag också uppskattar och i princip känner någon sorts stolthet över (religionsfrihet, sekulär stat, välfärdssamhälle etc.). I princip, vill säga. Skillnaden är just detta: att se det inifrån eller utifrån. För varje sak han räknade upp kände jag mig frestad att komma med pessimistiska gensagor, till exempel om hur den tidigare överenskommelsen om gränserna för religionens roll i det privata/offentliga är under stark press, hur kriminaliteten, bostadsbristen, ett skolsystem i spillror, och en växande oförmåga att överhuvudtaget göra något åt dessa problem, gör det allt svårare att baserat på det förhandenvarande (snarare än någon sorts reflexmässig nationalism, vilken paradoxalt nog tycks vara vanligare till vänster och i mitten än hos den hårda högern) känna stolthet över det svenska samhället. Tack och lov tyglade jag denna impuls för det mesta. Jag vill naturligtvis inte komma dragandes med en massa mörka demoner inför en människa som på många sätt har en sympatisk inställning och har just den inre drivkraft och öppenhet som invandrare nog måste ha för att lyckas.
 "Jag vill bara säga 'chapeau!' till de kloka människor som byggt detta land" utbrast han. Jag kunde inte låta bli att tänka på Sami Saids senaste roman (se ovan), där huvudpersonen reflekterar på rakt motsatt sätt:

"Förr bodde ett annat folkslag i detta land, Manni. Det är en hemlighet för de nuvarande ägarna vill inte att vi ska inse att de är värre snyltare än vi. Allt var färdigt redan när de föddes. De fick det gratis. Vilka var då dessa ursprungliga? Var de jordiska eller var de från stjärnorna? Jag ska inte uttala mig om det. Men detta land var deras. De högg ner skogen och reste fabrikerna och tornen och det andra omkring oss. Utan dem hade det inte varit civilisation och sedan tröttnade de och åkte vidare, förklarade jag det så som Mannis chef förklarat det för mig. Cirka. Byggarna hade rest ut och allt var i ett tillstånd av förfall." (Människan är den vackraste staden, s. 50, min kursiv)
          
Jag tenderar nog att tänka mer som Saids huvudperson, eller i alla fall hysa farhågan att det är så det förhåller sig. Men det är verkligen så att vad som är "förhandenvarande" beror på varifrån man blickar. För min syriske kompis är detta de typiska konturerna av det svenska samhället så som det framträder för någon som bara tillbringat några år i det, och som kan jämföras med annat som han är van vid. För mig är det något som är på väg bort, eller som i varje fall är under stark press och som det kommer att krävas stora ansträngningar och uppoffringar för att bevara eller modifiera för att få det att stämma överens med nya realiteter. Man kan hävda att det är skillnad mellan att se det närvarande, eller att se det närvarande färgat av det förflutna och av den hypotetiska framtiden. Det närvarande finns; det jag tänker finns inte (än). Försök att prioritera stillbilder snarare än livesändningar.

Allmän adiafora

28/10 kl. 15.30: Guilty pleasure. Genom de återkommande utgallaringarna av gamla böcker på Språk- och litteraturcentrum kommer man över en hel del dyrgripar, både inom litteratur och språkvetenskap. Skönlitteraturen är naturligtvis viktigast och det är också här det gäller att hålla sig framme, då konkurrensen är starkast. (Bästa fynd hittills: Gerard Manley Hopkins dagböcker i en fin universitetsupplaga). Språkvetenskapen brukar däremot få stå kvar rätt länge, men den har på mig börjat utöva en sällsam lockelse.  Det senaste fyndet är Gaston Paris’ Mélanges linguistiques. Tidigare har jag plockat på mig Hermann Pauls Prinzipien der Sprachgeschichte, Antoine Meillets Linguistique historique et linguistique générale, Jacob Grimms Über den Ursprung der Sprache, Karl Vosslers Frankreichs Kultur im Spiegel seiner Sprachentwicklung m fl. I förvånande stor utsträckning läser jag faktiskt dessa böcker, vilket inte alltid är fallet med det slags böcker jag köper för att de säljs ut löjligt billigt och man vet att de är svåra att få tag på. Deras vetenskapliga värde är (gissar jag) närmast noll. De synsätt som de stod för har till större delen ersatts av andra, och eftersom jag knappast läser nya nummer av språkhistoriska tidskrifter kan jag inte heller gå i god för att deras resultat vad gäller enskilda ord har bestående värde eller om de är lika antikverade. Men det spelar nästan ingen roll för mig. Jag kan inte säga att jag följer med i den moderna språkforskningen, även om jag tycker om att få dess resultat refererade, och jag kan knappast heller med någon meningsfull auktoritet föra över på det intellektuella planet det som min böjelse får mig att hävda: att språkvetenskapen, åtminstone vad gäller den dominerande teoretiska utvecklingen, efter Chomsky (ja, kanske till och med efter Saussure!) saknar intresse. Den är för teknisk, den avlägsnar sig i alldeles för hög grad från frågor om kultur och historiska texter (filologi) – den kan, kort sagt, inte läsas för nöjes skull. Naturligtvis sker fortfarande en massa forskning inom historisk lingvistik som åtminstone i princip borde intressera mig; här är bristen på engagemang direkt sammanhängande med tidsbrist.

 Jag kan också - jag måste ju misstänka mina bevekelsegrunder en aning - ana att den lyster som de här texterna har för mig är att de bygger på en underliggande humanistisk vision som kan vara svår att sätta fingret på, men som man ofta stöter på i forskning från 18- och tidigt 1900-tal och som idag märks bara som en fantomsmärta: en känsla av att bidra till ett stort kulturarbete, föreningen av precision och humanistisk vision, att deras värld, där det gamla hela tiden stod i relation till det nya, var spännande och full av oanade sammanhang som alla ropade på att bli undersökta. Så på frågan om vad som utgör min s k guilty pleasure, eller vad jag vill framhålla som exempel på den utopiska idén om fullkomligt onyttig läsning, tvingas jag svara: obsolet språkvetenskap.

 

1/11 kl. 12: Tillägg till min tidigare kommentar om förvända språkliga kompensationsstrategier: är det inte något liknande vi har att göra med i frågan om stockholmskans "e" och "ä". Där händer ju något som är analogt med det fenomen jag beskrev tidigare: medan nästan samtliga ä blir till e i uttalet, finns det vissa ord som stavas med e (och i den övriga svenskan uttalas så) men som i stockholmskan gärna uttalas som ä. Exempel: "erkänna" ("ärkänna") och egennamnet Ehrensvärd (kan i o f s finnas historiska anledningar till det senare). Jag hittar en gammal spalt av Catharina Grünbaum där förklaringen ges att när förledet er- inte betonas drar det åt ett ä, som i "eruption". Det skulle då handla om att uttalet -er är senare och hänger samman med en tilltagande anpassning till skriften. Så kan det kanske vara. Men varför är det just i stockholmskan den hängt kvar? Kan det handla om samma sak som jag nämnde nedan - dvs. ett behov av att markera språklig skillnad genom ett aktivt och så att säga ostentativt icke-utnyttjande av just de resurser man själv har i övermått?

3/11 kl. 22.30: Skurklandsproblem. Jag drack whiskey med en person som var anställd i ett visst lands - låt oss kalla det Syldaviens - handelskammare. Han hade nu kommit att få alltmer kontakt med landets ledning, och han var noga med att framhäva att de var cyniska och coola, att de i en snävare krets kunde skratta åt presidentens tal och hela den fasad de var tvungna att hålla uppe. Landet har dock en ny kulturminister (vars roll i juryn på en nyss stundad internationell filmfestival också orsakat protester från de inbjudna regissörerna). Problemet med henne är nämligen, enligt min informant, att hon tror på ideologin, att hon med liv och lust ger sig hän åt arbetet att styra kulturen i den riktningen. Be careful what you wish for.  

7/11 kl. 11: Positionering. I en text jag är på väg att publicera valde jag att skriva att den antisemitism som Levertin, Warburg, Schück med flera utsattes för faktiskt var en rasism "till skillnad från mycket som går under det namnet idag". I efterhand blev jag lite fundersam. Var det verkligen nödvändigt att vara polemisk? Har inte stämningen i Sverige vänt, så att det som för några år sedan innebar att införa en nödvändig distinktion numera bara betyder att skrika med i en kör? Jag kanske borde höra av mig till redaktören och modifiera min onödigt aggressiva ton? Men sedan stöter jag på den här extremt illvilliga låtsasrecensionen av en bekants bok och inser att många människor - bland dem flera kolleger och bekanta, ja, till och med vänner - kommer att svälja den utan motfrågor. Jag tror jag låter det stå kvar.   

Addendum: jag ser nu att Erik Helmerson skriver att följderna av nämnda recension, vilken snabbt kompletterades av en ny (och sund) recension av Åsa Linderborg, visar att "åsiktskorridoren är död", att rasistanklagelsen inte längre är tillräcklig för att stänga ner en debatt. Jag tror att han på det stora hela har rätt, oberoende av just den här affären (därav mina tidigare funderingar ovan). Den totalt oansvariga och i grunden narcissistiska polemiken lär nog inte försvinna, och det är naturligtvis irriterande att den typ av invektivkastande och magkänslotyckande som annars mest frodas i kommentarsfält har en fristad på vissa kultursidor. Och som författare till boken skulle jag vara rasande. Men hur representativa är de här rösterna? Börjar de inte alltmer uppfattas, inte bara av folk i gemen, utan även inom de egna leden, som vad de är - dvs. extrema? Men det är svårt att säga någonting generellt om detta, och ens bild av ett medielandskap är med nödvändighet känslostyrt.