Några intressanta perspektiv på Handkepolemiken från Pierre Assouline (jag snabböversätter):
"Man
belönade hans evrk, ett av få som sedan sjuttotalet ha hållit fast vid
sin rikedom, mångfald, egenart och sin trohet...mot sig själv, och inte
tidsandan, modet, epokens yttre tryck.
Men PEN America, en
kraftfull organisation - åtminstone i USA - för försvaret av författare
och yttrandefrihet uttryckte sin "djupa besvikelse" när
tillkännagivandet gavs. (...) Carolyn Kellog, Chicago Tribunes kritiker
som citears i The Literary Saloon, förklarar samtidigt att hon
visserligen aldrig läst Handke, men absolut inte skulle göra det nu. I
The Intercept gick Peter Maass ännu längre då han associerade Peter
Handke med de krigsbrottslingar han försvarat och då han behandlade de
stockholmska akademimedlemmarna som ansvarslösa esteter vilka genom sitt
val skrivit under Nobelprisets dödsdom.
Aggressiviteten i
dessa fördömanden kan bara styrka de sistnämnda i deras vilja till
oberoende, vilket är helt oundgänglig efter de händelser som skakat
institutionen. Våldsamheten är ett utmärkt sätt att göra tydlig vad
som skiljer oss från dessa stackars amerikanska intellektuella, vilka
sitter fast mellan två lika avskyvärda moralsystem: å ena sidan
trumpismen vilken som vi vet härjar i hjärtat av landet, å andra sidan
det politiskt korrekta vilka utöver en lika stor skada på medvetandena, i
synnerhet i universitetsmiljöerna på Öst- och Västkusten. Två lika
föraktliga moraliska befallningar, hundra mil från varje etik men mycket
nära en moralism av det mest arkaiska slag, mot vilken européerna måste
göra starkt motstånd mot så snart de mest synliga symptomen visar
sig."
Två saker. Primo: Jag saknar detta slags europeiska perspektiv i svensk debatt. Secundo: se det som kursiverats av mig. Oberoende ja, enda vägen framåt. Hade Björn Wiman i DN tyckt om båda priserna hade det varit en tydlig indikation på att de förlorat sitt oberoende.
söndag 20 oktober 2019
tisdag 17 september 2019
Allmän adiafora
12/9 kl. 13: Intressant samtal mellan Ulf Danielsson och Åsa Wikforss, föranlett av den förstnämndes fråga i DN: Vad gör vi när ingen längre kan någonting?
Problemet är i och för sig inte nytt, och som Wikforss påpekar i
samtalet hänger det samman med precis den mekanism som möjliggjort för
kunskapsmassan att växa kollektivt: arbetsdelning. Att frånvaron av
överblick kan få katastrofala konsekvenser då vi har att göra med
teknologiska system är naturligtvis ett särskilt allvarligt problem. Men
hur ser det ut i humanioraämnena, vilka har det tveksamma
privilegiet att våra misstag inte orsakar några katastrofer? Strukturen
och problemet är ju väsentligen detsamma: en överspecialisering, en kult
av akademisk originalitet, en tendens till det knappologiska pillande
som Leo Spitzer kallade "Anmerkungsforschung", en förlust av överblick.
Och kanske framförallt: en delvis vald, delvis av omständigheterna
framtvingad karriärism, som innebär att en strävan efter vidsyn över
större fält kan ligga en i fatet. Det är enklare att bli expert på något
litet och pressa fram artiklar (helst engelskspråkiga) som alla är
ungefärliga variationer på varandra. Jag själv är knappast helt oskyldig till
detta - jag har inga planer på martyrskap - men
jag vågar påstå att jag upplever det som en konflikt och en
splittring.
Ibland tittar jag mig omkring och gör ett tankeexperiment. Jag föreställer mig att våra informationsbanker (internet, bibliotek) skulle förintas av en meteor. Några få människor reser sig ur rasmassorna, och när man säkrat den grundläggande överlevnaden genom en diet av kackerlackor och ormbunkar börjar medvetandets demon ta sitt grepp om några av dem. De vänder sig till en oväntat överlevnadsfähig humanist: "Thou art a scholar, speak to us!". De vill veta vilka vi var, vad vi kan bli, vad som tänkts och sagts. Men vilka litteraturvetare kan berätta en sådan historia?
Forskare A, expert på digital medieekologi och språkmaterialism 1995-2000? Forskare B, expert på flickboken under tidigt 30-tal? Forskare C, narratolog inriktad på 80-talets "ergodiska" rollspelsböcker? Samtliga utan någon egentlig kunskap i ämnen som antik litteratur, svensk historia, bibeln, det tidigmoderna Europa; vissa säkert med stor teoretisk kompetens på sådana saker som minoriteter och könsroller, men i så fall avskilt från den större förståelse som skulle utgöra dess nödvändiga bildningskomponent, t ex en insikt i vilkoren för statsbildning eller en uppfattning om livsvillkoren under andra epoker än den samtida. Reaktionärt raljerande? Ja, kanske borde jag uttrycka mig på ett annat sätt. Men oavsett hur man värderar företeelsen är det svårt att komma ifrån frågan: vad gör vi när ingen längre har ett grepp om helheten?
Ur detta perspektiv blir det uppenbart att det behövs en form av syntetiserande humanistiska intellektuella som kan medla mellan de många specialiteterna och fortfarande bevara någon form av överblick. Deras främsta fakulteter kommer att vara minnet och det praktiska förståndet snarare än den spekulativa och djärvt nyskapande intelligensen. Det kommer att handla mindre om forskning enligt projektmodellen och mer om det som i avsaknad av fungerande svensk synonym kan kallas "scholarship". Jag hörde nyligen en liknande tanke framföras av Johan Östling, då han föreslog en diversifiering av akademikerrollen, med större utrymme för popularisatorer och pedagoger. Det skulle om inte annat vara ett sätt att hålla vid liv allmänhetens intresse för våra ämnen, och därmed i förlängningen deras legitimitet (i skattebetalarnas ögon).
Ett gott exempel på en sådan forskare är Svante Nordin, som skriver en eller två böcker om året, ibland om ämnen som ligger ganska långt ifrån varandra och nog skulle behandlats under olika institutioner (idéhistoria och historia). Nu senast ett verk om svensk politisk historia, med den uttryckliga avsikten att genom en översikt kunna skapa sammanhang och urskilja det väsentliga. Nordin har visserligen någon gång fått kritik från experter (till exempel vad gäller forskningen om Hitler), vilket illustrerar en av riskerna med hans förhållningssätt. Men samtidigt märks det också i hans böcker att de är frukterna av ett enormt vidsträckt kunnande, och att de bedömningar som görs och de perspektiv som väljs är baserade på den känlsa för rimlighet som kommer av att ha rört sig över stora områden. Alla kan naturligtvis inte skriva på det sättet, och med detta menar jag både "en situation där alla skriver på det sättet vore inte önskvärd" och "alla har inte den förmågan". Non omnia possumus omnes. Men jag tycker att det finns ett påfallande behov av den typen av humanister, ja, att något av detta hänger samman med själva definitionen av humaniora.
10/9 kl. 15: Etiskt och emiskt. Den nya undersökningen av ungas medievanor visar att de själva anser att de lägger för mycket tid på sociala medier, "på bekostnad av tidningar och böcker". Återigen bevisas det att de personer som diverse experter anser sig företräda inte helt vill ikläda sig den roll de tilldelats. Det var ju de här ungdomarna som enligt expertisen var "digtal natives", som läste på "ett annat sätt", osv m.m. (om detta, se förresten den här intervjun med skolforskaren Paul Kirschner). Varför är de inte så "progressiva" som vi vill att de ska vara? Observationen kan utsträckas till många andra områden. Precis som alla andra har kriminella ett samvete och vet att det de gör är fel. Skolbarn förstår att anledningen att man inte fått högsta betyg nog i första hand bör sökas i den egna ansträngningen och den egna talangen. Dessa insikter tycks vara ganska allmänt delade, även om egot naturligtvis tacksamt mottar alternativa synsätt från experter som behändiga vapen i kampen för att slippa ändra på sig själv. Men påfallande ofta visar det sig att inte ens de samlade ansträngningarna från pedagoger, kriminologer, och deras trickle-down-effekter hos journalister och andra som gör sig till nyttiga idioter för dessa uppfattningar lyckas bryta ner grundinstinkten. Det vore mycket bättre att utgå från människorna själva än från den funktion de tänks ha i våra tankesystem.
18/9 kl. 10.45: Intressant av Per Gedin om Nationalmuseum. Jag har ingenting emot tematiska ordningar i sig, och jag tycker heller inte att det är särskilt fruktbart att diskussionen så ofta kommer att hamna i en steril motsatsställning konst-politik, men jag tycker att man noga bör tänka igenom syftet med ett museum, och att man måste göra en skillnad mellan de huvudsakliga och indirekta uppgifterna för ett sådant. Ledordet "tillgänglighet", som jag en gång i min enfald trodde betydde rullstolsramper och liknande, men som sedan visade sig vara ett slags metaforiskt nexus som kan fyllas med lite vad som helst, skulle här kunna återfå en någorlunda konkret mening: att tillgängliggöra de samlingar som finns på ett pedagogiskt sätt och ge publiken möjligheter att förstå den. Då är det just sådana saker som Gedin pekar på - en förståelse för förändringar av konstlivet, nya tekniker och teman - som bör stå i centrum. Tolkningar kan publiken stå för själv. Risken är annars att det som en besökare får sig till livs är några lättsmälta och troligtvis redan välbekanta läxor i socialhistoria (med ssk. fokus på maktordningar) och att de enskilda verken snarare fungerar som illustrationsmaterial.
Ibland tittar jag mig omkring och gör ett tankeexperiment. Jag föreställer mig att våra informationsbanker (internet, bibliotek) skulle förintas av en meteor. Några få människor reser sig ur rasmassorna, och när man säkrat den grundläggande överlevnaden genom en diet av kackerlackor och ormbunkar börjar medvetandets demon ta sitt grepp om några av dem. De vänder sig till en oväntat överlevnadsfähig humanist: "Thou art a scholar, speak to us!". De vill veta vilka vi var, vad vi kan bli, vad som tänkts och sagts. Men vilka litteraturvetare kan berätta en sådan historia?
Forskare A, expert på digital medieekologi och språkmaterialism 1995-2000? Forskare B, expert på flickboken under tidigt 30-tal? Forskare C, narratolog inriktad på 80-talets "ergodiska" rollspelsböcker? Samtliga utan någon egentlig kunskap i ämnen som antik litteratur, svensk historia, bibeln, det tidigmoderna Europa; vissa säkert med stor teoretisk kompetens på sådana saker som minoriteter och könsroller, men i så fall avskilt från den större förståelse som skulle utgöra dess nödvändiga bildningskomponent, t ex en insikt i vilkoren för statsbildning eller en uppfattning om livsvillkoren under andra epoker än den samtida. Reaktionärt raljerande? Ja, kanske borde jag uttrycka mig på ett annat sätt. Men oavsett hur man värderar företeelsen är det svårt att komma ifrån frågan: vad gör vi när ingen längre har ett grepp om helheten?
Ur detta perspektiv blir det uppenbart att det behövs en form av syntetiserande humanistiska intellektuella som kan medla mellan de många specialiteterna och fortfarande bevara någon form av överblick. Deras främsta fakulteter kommer att vara minnet och det praktiska förståndet snarare än den spekulativa och djärvt nyskapande intelligensen. Det kommer att handla mindre om forskning enligt projektmodellen och mer om det som i avsaknad av fungerande svensk synonym kan kallas "scholarship". Jag hörde nyligen en liknande tanke framföras av Johan Östling, då han föreslog en diversifiering av akademikerrollen, med större utrymme för popularisatorer och pedagoger. Det skulle om inte annat vara ett sätt att hålla vid liv allmänhetens intresse för våra ämnen, och därmed i förlängningen deras legitimitet (i skattebetalarnas ögon).
Ett gott exempel på en sådan forskare är Svante Nordin, som skriver en eller två böcker om året, ibland om ämnen som ligger ganska långt ifrån varandra och nog skulle behandlats under olika institutioner (idéhistoria och historia). Nu senast ett verk om svensk politisk historia, med den uttryckliga avsikten att genom en översikt kunna skapa sammanhang och urskilja det väsentliga. Nordin har visserligen någon gång fått kritik från experter (till exempel vad gäller forskningen om Hitler), vilket illustrerar en av riskerna med hans förhållningssätt. Men samtidigt märks det också i hans böcker att de är frukterna av ett enormt vidsträckt kunnande, och att de bedömningar som görs och de perspektiv som väljs är baserade på den känlsa för rimlighet som kommer av att ha rört sig över stora områden. Alla kan naturligtvis inte skriva på det sättet, och med detta menar jag både "en situation där alla skriver på det sättet vore inte önskvärd" och "alla har inte den förmågan". Non omnia possumus omnes. Men jag tycker att det finns ett påfallande behov av den typen av humanister, ja, att något av detta hänger samman med själva definitionen av humaniora.
10/9 kl. 15: Etiskt och emiskt. Den nya undersökningen av ungas medievanor visar att de själva anser att de lägger för mycket tid på sociala medier, "på bekostnad av tidningar och böcker". Återigen bevisas det att de personer som diverse experter anser sig företräda inte helt vill ikläda sig den roll de tilldelats. Det var ju de här ungdomarna som enligt expertisen var "digtal natives", som läste på "ett annat sätt", osv m.m. (om detta, se förresten den här intervjun med skolforskaren Paul Kirschner). Varför är de inte så "progressiva" som vi vill att de ska vara? Observationen kan utsträckas till många andra områden. Precis som alla andra har kriminella ett samvete och vet att det de gör är fel. Skolbarn förstår att anledningen att man inte fått högsta betyg nog i första hand bör sökas i den egna ansträngningen och den egna talangen. Dessa insikter tycks vara ganska allmänt delade, även om egot naturligtvis tacksamt mottar alternativa synsätt från experter som behändiga vapen i kampen för att slippa ändra på sig själv. Men påfallande ofta visar det sig att inte ens de samlade ansträngningarna från pedagoger, kriminologer, och deras trickle-down-effekter hos journalister och andra som gör sig till nyttiga idioter för dessa uppfattningar lyckas bryta ner grundinstinkten. Det vore mycket bättre att utgå från människorna själva än från den funktion de tänks ha i våra tankesystem.
18/9 kl. 10.45: Intressant av Per Gedin om Nationalmuseum. Jag har ingenting emot tematiska ordningar i sig, och jag tycker heller inte att det är särskilt fruktbart att diskussionen så ofta kommer att hamna i en steril motsatsställning konst-politik, men jag tycker att man noga bör tänka igenom syftet med ett museum, och att man måste göra en skillnad mellan de huvudsakliga och indirekta uppgifterna för ett sådant. Ledordet "tillgänglighet", som jag en gång i min enfald trodde betydde rullstolsramper och liknande, men som sedan visade sig vara ett slags metaforiskt nexus som kan fyllas med lite vad som helst, skulle här kunna återfå en någorlunda konkret mening: att tillgängliggöra de samlingar som finns på ett pedagogiskt sätt och ge publiken möjligheter att förstå den. Då är det just sådana saker som Gedin pekar på - en förståelse för förändringar av konstlivet, nya tekniker och teman - som bör stå i centrum. Tolkningar kan publiken stå för själv. Risken är annars att det som en besökare får sig till livs är några lättsmälta och troligtvis redan välbekanta läxor i socialhistoria (med ssk. fokus på maktordningar) och att de enskilda verken snarare fungerar som illustrationsmaterial.
tisdag 3 september 2019
De mulieribus claris
Det är sällan man stöter på en lika brutal sågning som denna, utförd av Dick Harrison. Recensionen är läsvärd inte bara av den anledningen, utan också därför att Harrison lyfter fram vissa aspekter som med fördel kan jämföras med hur dessa diskussioner brukar se ut i litteraturhistorien.
För det första, att ambitionen att synliggöra tidigare marginaliserade grupper nästan alltid hänger samman med en stark slagsida åt moderniteten. Och detta är till stora delar naturligt, eftersom just denna synlighet ökat ju längre fram i historien vi går. Försök att revidera historiska kurser utifrån ett sådant här fokus kommer nästan oundvikligen att resultera i vad en litteraturvetare en gång kallade "the present willed shortening of memory". Samtidigt blir det märkligt om man utgår från en transhistorisk kategori som "kvinna" och vi har att göra med historiska personer snarare än författare (vilka bara överlever genom sina verk, och där marginaliseringen av vissa grupper ofta bestått i att vägra dem tillgång till litteracitet; se John Guillorys Cultural Capital rörande denna centrala men ofta förbisedda princip). Naturligtvis har det i alla tidsåldrar funnits kvinnor som med högre eller lägre grad av agens ingripit i skeendet. Varför är de inte intressanta? Anledningen att det förhåller sig så kan dock anas i en annan invändning hos Harrison:
"För att få vara med i boken räcker det nämligen inte med att vara 'märkvärdig'. Man måste vara märkvärdig på rätt sätt. Om kvinnan utövat ett stort offentligt inflytande men haft fel åsikter – varit en bakåtsträvare och bromskloss för utvecklingen – är det stopp. Alltså försvinner alla konservativa, men allt annat än obetydliga, kvinnor som under decennierna kring förra sekelskiftet argumenterade för stärkt försvar och mot kvinnlig rösträtt – personer som Anna Söderblom och Annie Åkerhielm. Urvalet är alltså hårt vinklat, närmast determinerat, mot idag rådande politiska normer, inte mot den betydelse kvinnorna ifråga hade när det begav sig." (min kurs.)
Och här blir det komplicerat, och intressant att jämföra med de styrande principerna för litteraturhistoriska framställningar. När dessa kom till i kölvattnet av romantiken handlade det om att synliggöra den egna nationens andliga substans såsom den framträder i skrift. I Sverige kan detta sägas ske med Atterboms Svenska siare och skalder (tidigare framställningar, inklusive Hammarskölds Svenska vitterheten, var mer av resonerande kataloger över allt som givits ut). Atterbom kunde aldrig glömma sin egen position: han skrev utifrån en tid som präglats av vad han uppfattade som en återfödelse av den svenska poesin efter en period (1700-talet) då litteraturen varit på villovägar, samtidigt som den äkta andan låg slumrande under ytan. Utan att helt betrakta nutiden som facit till det förflutna, handlade det om att greppa en huvudlinje och följa den bakåt i tiden. Atterboms urval är därför mycket snävt och fyller inte de krav som ställts på litteraturhistoria sedan det positivistiska skede som kom efter honom. Men även hos dessa arbeten fr o m Henrik Schück har den underliggande principen varit snarlik: någon återgång till ett rent katalogiserande har man sällan sett, om inte annat av den praktiska anledningen att utgivningen ökat ofantligt och att ett urval är av nöden. Nuet tillhandahåller relevanskriterier.
Men kan samma princip vara styrande för en historia om kvinnor? Kan således kategorin "kvinna" behandlas ungefär som kategorin "litteratur" eller "svensk national-anda" gjorde av tidigare historici, dvs. som ett ord som är på en gång deskriptivt och normativt, och som innebär att en massa saker som uppenbarligen är både "svenskt" och "litteratur" kan förbigås därför att det inte ryms i den historia man försöker berätta (dvs. vars normativitet vilar på en uppfattning av den utveckling som denna kategori genomgått sedd från nuet)? Kanske. Jag kommer i varje fall inte på några tungt vägande invändningar, annat än den som Harrison tar upp, nämligen att den betydelse de haft i sin samtid, snarare än vad vi tycker om dem, bör vara utslagsgivande (och att eventuella andra principer som varit styrande bör redovisas). Är det så - och här vill jag förtydliga att jag inte läst verket utan bara följer argumentationen i recensionen - är felet snarare en bristande överensstämmelse mellan det uttryckliga målet och resultatet, eventuellt en brist på enhetlig riktning.
En annan fråga blir: vilka tankevanor har resulterat i detta? Här kan man naturligtvis bara spekulera, men det är lätt att se liknande förskjutningar mellan deskriptivt och normativt i samhällsdebatten idag. Kategorier som borde vara deskriptiva (t ex medlem av minoritetsgrupp) blir ofta normativa, och de som inte delar detta normativa innehåll frånkänns fullständigt medlemskap i identiteten. I detta sker många intressanta kortslutningar.
onsdag 14 augusti 2019
Yrkesstolthet
Min syster fäste min uppmärksamhet på den här gravstenen, vilken finns på S:t Pauli kyrkogård i Malmö. Det är lite rörande att se den självklarhet med vilken yrkestiteln "filolog" sätts ut, mitt bland alla dessa murarmästare, läkare och andra mer bekanta värv. Jag hade inte hört talas om personen i fråga, men genom en googling hittade jag följande stycke ur Pierre Schoris minnen från tiden vid Malmö Latinskola:
”En
charmfull bohème med encyklopediska kunskaper, som skred in i klassrummet med
tänd cigarr som sedan pyrde på katedern medan han med ett starkt bildspråk
försökte förklara olika ords ursprung [...] Ofta fick vi komma till hans lya
för att se på inkunabler och lyssna på spännande föreläsningar ljusår bortom
läroplanen. Där lärde vi oss mycket av vad vi behövde veta om livet utanför
schemat. Enligt Jacques Werup bjöd han också hem luffare och hemlösa för att
lära dem kinesiska. Herbert Högstedt lärde mig den verkliga innebörden av ordet
intelligent, helt enkelt vad det bokstavligen betyder: att läsa mellan raderna,
inter legere. Högstedts pedagogik ogillades av många föräldrar och kolleger,
men älskades av oss.”
tisdag 13 augusti 2019
Allmän adiafora
15/6: Diskuterade blindhet (och inledningen till tredje sången i Paradise Lost) med en kollega som återhämtat sig från en ögonoperation. Eller snarare rädslan för blindheten: att sluta som Milton eller Borges med en pojke som läser för en, eller idag - möjligen ännu värre - tvingas lyssna på ljudböcker. Det slår mig att det är en paradox att synen ska ha en koppling till litteraturen, och man känner att denna fråga om ett sinnes relation till en konstart kräver en Lessings Laokoon för att redas ut en gång för alla. Litteraturen framstår ju närmast som ett missbruk av synsinnet, medan njutandet av bildkonst framstår som ett fullkomnande av dess naturliga användning. Litteraturen kräver naturligtvis syn, men bara så mycket som är nödvändigt för att lämna synfältet och det sinnligas form. Man kan uttrycka det annorlunda: litteraturen består av tecken för betydelser som aldrig med samma grad av idealitet framträder i sinnesvärlden. Som sådana vill de ersätta alla betydelser som kan inhämtas via synen.
16/6: Typiskt. Just som jag gett upp mina drömmar om Kulturen, om att på ett eller annat sätt förbättra människan, och istället kommit att inte bara acceptera utan också uppskatta dynamiken i den globala kapitalismens virrvarr av identiteter, mångfald, yta, frånvaro av egentligt allvar - ja, ett glatt anammande där en stigande oro eller uttråkning lättast lindras genom en flygresa till något annat land som är lite lika, men lite annorlunda, som också är blandat, och som blir det lite ytterligare genom min närvaro - precis då, när jag slutligen lagt ner mina vapen och erkänner att de vunnit, att de hade rätt hela tiden, att min längtan (och min oro) var obefogade, precis vid den tidpunkten säger de mig att vi förbrukat jordens resurser genom vårt ideliga flygande och galna konsumtionskultur. Förvirrande.
8/8 kl. 12: Han drömmer om en plats där arkitekturen är frusen musik och där glassen är frusen grädde (snarare än en blandning av skummjölk, vasslepulver, glukossirap, emulgeringsmedel E471, vaniljarom...).
4/8 kl. 10: Jag slog idag igen Nils Holgerssons underbara resa. Jag hade inte (vilket jag skäms för nu, men inte skämdes för innan) läst den tidigare, annat än i små utdrag. Läser man den längre? Jag tänker mig att även de som med glädje läser Selma Lagerlöf väljer andra böcker av hennes hand. Ett didaktiskt verk som tillkommit för att undervisa eleverna i svensk geografi, och där talande djur ska utgöra det underhållningsmoment som får lärdomens bittra malört att lättare glida ner - det är väl inget man läser självmant? Betydligt lättare är det nog att sälja in Kejsaren av Portugallien (socialt patos, hanterligt omfång), möjligen Gösta Berlings saga (brukar läsas på a-kursen i litteraturvetenskap, åtminstone hittills en "levande klassiker"). Hursomhelst började jag läsa lite förstrött och det märkliga inträffade (vilket hänt mig flera gånger med Selma Lagerlöf): att berättelsen tar greppet om en och vägrar släppa.
Det som slår mig är framförallt vad man skulle kalla ett slags klassicistisk kräsenhet vilken döljs av det skenbart frodiga och folkloristiska. Många verk som handlar om hembygd, natur, och i synnerhet de som har till uppgift att instruera, förlorar sig i konstnärligt overksamma detaljer och tvingas parasitera på ett utomlitterärt intresse. Jag har inte kunnat hitta en enda episod i Nils Holgersson där den informerande ambitionen vinner över den litterära, utan varje ord och varje mening har noga vägts. Denna noggrannhet utsträcker sig till vad man skulle kunna kalla den musikaliska kompositionen i det hela. Berättelsen blir oundvikligen en aning förutsägbar om man vet ungefär hur färdvägen går och vilket landskap som ska komma härnäst, men Selma varierar så skickligt de olika framställningssätten och subgenrerna som dras in i enskilda episoder att man upplever en ständig variation. Samtidigt blir det aldrig någonsin diffust. Författaren har fullständig kontroll och läsaren likaså: det är ett sätt att skriva som föregripit läsarens psykologiska reaktioner och tagit hänsyn till dem.
Om själva innehållet vore mycket att säga, men jag nöjer mig med frågan om bokens nationalism. Jag orkar inte här ägna mig åt all den historiska pedagogik som krävs för att nutidssvenskar ska förstå vad sekelskiftesnationalismen egentligen var, och att den på det stora hela är illa lämpad att utgöra någon sorts antites till samtida kosmopolitism. Samtidigt kan ju vissa aspekter av kulturarvet vara mer svårsmälta än andra. Känsliga läsare kan i så fall vara lugna: Nils Holgersson är verkligen inte någon flåsig punschpatriotisk hyllning utan en på många sätt progressiv historia, buren av kärlek till djur och natur och en sympatisk syn på samerna, utan att i endera fallet slå över i någon lättköpt civilisationskritik som i förlängningen skulle innebära ett sämre Sverige för alla. Selma Lagerlöf visar hur människor bearbetat naturen och utvecklat landet, men visar oss också på behovet av hänsyn mot den materiella omgivningen och andra arter. Nils Holgersson framstår som betydligt mer lämpad att utgöra ett nationalepos än de flesta andra förslag som figurerat.
4/8 kl. 16: Innan man börjar andra ring på Lycée Henri IV "är det önskvärt att eleven har med sig ett visst kulturellt baggage". De ger följande lista med förslag, som jag publicerar här utan vidare kommentar och givetvis utan varje tanke på en eventuell jämförelse med svenska förhållanden...
● MOYEN-AGE, XVIe S. ET XVIIe siècle
- Chrétien de Troyes: Yvain ou le chevalier au lion, Perceval ou le roman du Graal
- Corneille: Le Cid, Horace - La Fontaine: Fables
- Mme de Lafayette: La Princesse de Clèves
- Molière: Les Fourberies de Scapin, Les Femmes savantes, L’Avare, Les Précieuses ridicules, Georges Dandin, Le Médecin malgré lui, L’Ecole des femmes, Le Malade imaginaire…
- Perrault: Histoires ou contes du temps passé
- Racine: Andromaque
● XVIIIe siècle - Beaumarchais: Le Barbier de Séville
- Marivaux: L’île des esclaves, autres pièces de votre choix
- Voltaire: Zadig, Micromégas
● XIXe siècle
- Balzac: Le Colonel Chabert, Ferragus, Eugénie Grandet , Le Chef-d’œuvre inconnu
- Barbey d’Aurevilly: Le Bonheur dans le crime
- Comtesse de Ségur: Les Malheurs de Sophie
- Dumas: Les trois mousquetaires
- Flaubert: Trois contes
- Gautier: Le Roman de la momie
- Hugo: Notre-Dame de Paris, Quatre-vingt-treize, Le dernier jour d’un condamné, Les Misérables,
Les Contemplations
- Maupassant: Boule de Suif, Pierre et Jean, Une Vie, Le Horla, contes fantastiques ou nouvelles réalistes… - Mérimée: Carmen, Colomba , La Vénus d’Ille
- Stendhal: Vanina Vanini
- Verne: tout ce que vous souhaitez
- Zola: Au Bonheur des dames, Germinal, Thérèse Raquin
● XXe siècle
- Alain-Fournier: Le grand Meaulnes
- Anouilh: Antigone
- Aymé: tout ce que vous souhaitez
- Barjavel: Ravage, La Nuit des temps
- Beauvoir: Mémoires d’une jeune fille rangée
- Bazin: Vipère au poing - Camus: La Peste
- Cohen: Un Livre de ma mère
- Colette: La Chatte, Sido, Les Vrilles de la vigne…
- Feydeau: Feu la mère de Madame…
- Gary: La Promesse de l’aube
- Gide: La Porte étroite
- Jarry: Ubu roi
- Le Clézio: Désert, Le Rêve mexicain
- Mauriac: Le Mystère Frontenac, Le Sagouin, Thérèse Desqueyroux, Génitrix
- Queneau: Zazie dans le métro, Exercices de style…
- Vian: L’Ecume des jours
● AUTEURS ANTIQUES
- Apulée: Les métamorphoses ou l’âne d’or
- Aristophane: Lysistrata, Les Guêpes… - Homère: L’Iliade, L’Odyssée
- Euripide: Médée, Electre, Andromaque, Oreste…
- Ovide: Les Métamorphoses
- Pétrone: Le Satiricon
- Sophocle: Antigone, Œdipe roi…
● AUTEURS ETRANGERS
- Calvino: Marco Valdo ou les saisons en ville
- Christie: tout ce que vous souhaitez
- Hemingway: Le vieil homme et la mer
- Hoffmann: Les Contes - Huxley: Le meilleur des mondes
- Kafka: La Métamorphose
- Orwell: La Ferme des animaux, 1984
- Perez-Reverte: Le Tableau du maître flamand…
- Poe: nouvelles fantastiques
- Pouchkine: La Dame de pique, nouvelles
- Shakespeare: Roméo et Juliette, Beaucoup de bruit pour rien, Songe d’une nuit d’été…
- Stevenson: L’Ile au trésor, Dr Jekyll et Mr Hyde
- Twain: Les Aventures de Tom Sawyer
- Zweig: Le Joueur d’échecs, Amok…
7/8 kl. 15: Écart prosaique: När jag läser metrisk, rimmad vers vill jag ofta följa med syntaxen i min läsning och undvika alltför markerade radbrytningar. När jag däremot läser orimmad, fri vers vill jag framhäva dem. I det senare fallet är ju radbrytningarna det lilla som återstår av det äldre systemet, och deras funktion är följaktligen att hindra dikten från att bli "bara prosa". Det intressanta är att jag i det förstnämnda fallet tycks vilja hindra det från att bli "bara vers".
12/8 kl. 14: Det är ett fint drag hos Hjalmar Gullberg att han låtit nya testamentets Josef (se "Barnafaders besvärligheter" ur Dödsmask och lustgård) träda fram som den verkligt uteslutne, den som gör sitt jobb men djupast sett helt står vid sidan av det stora mysteriet. Tanken ligger naturligtvis latent i bibeltexten: hur skulle man kunna vara mer utesluten än Josef, den överflödige fadern? Inte den äkta fadern, lika långt från sonens gudomlighet som moderns kvasigudomlighet. På sätt och vis reduceras han till den funktion fadern haft traditionellt sett, innan man genom DNA-test kunde säkerställa föräldraskap. Och även idag, när män förväntas vara mer närvarande i sina barns liv, utveckla mer "moderliga" sidor om man så vill, verkar många av dem uppleva ett utanförskap i förhållande till det mer uppenbart symbiotiska förhållandet mellan barn och mor. Misstanken att faderskap djupast sett är en social roll (en "juridisk fiktion", som Joyce skrev) snarare än en biologisk, ligger nära till hands. Genom århundradena har kristna riktat brinnande böner till Maria, men mig veterligen har något liknande aldrig skett vad gäller Josef.
13/8 kl. 12: Många håller nog med om att ett av George Steiners fel som kritiker är hans ideliga name dropping, att han så ofta vill imponera på läsaren men inte alltid tränger så djupt in i det han behandlar. Det är inte ett fel alla gånger. Ganska ofta leder det till att en av kritikens mål uppfylls: att få läsaren att inspireras till vidare studier. Men skenet av auktoritet måste vidmakthållas. Här är ett exempel när det säckar ihop som en dålig hoppborg:
"To cite Mandelstam, Akhmatova, Tsvetayeva, Pasternak, Brodsky is to refer, with almost careless selectivity, to an incomparable breadth and depth of poetic presence. This breadth and presence has been matched, perhaps even excelled, in the fiction of Pasternak, Bulgakov, Siniavsky, V. Iskander, Zinoviev, G. Vladimirov and literally a score of other masters much of whose writing is not yet available in English (min kurs.). To set against Nadezhda Mandelstam's memories, against Solzhenitsyn's first novels [...] against Natalie Ginzburg's autobiography (min kurs.) [...] even the most powerful of modern American narrative or personal statement, is to court a bewildering sense of disproportion." ("The Archives of Eden", omtryckt i No Passion Spent. Essays 1978-1995, 1996, s. 299)
Men hur många av dessa kan ha läst? Steiner läste/läser enligt egen utsago inte ryska, så med vilken auktoritet kan ha uttala sig om den nyare ryska litteratur som ännu inte översatts? Han kan naturligtvis ha läst franska eller tyska översättningar. Men varför kan ha i så fall inte skilja mellan Lidija Ginzburg (1902-1990), rysk författare och litteraturteoretiker, och Natalia Ginzburg (1916-1991), italiensk författare (samt mor till historikern Carlo Ginzburg)? "Inom humaniora bluffar vi från morgon till kväll", menar Steiner i sina intervjuer med Laure Adler. En överdrift, naturligtvis: ett skämtsamt erkänannde av humanioras underlägsenhet visavi de exakta vetenskaperna. Det hindrar inte att han vid enskilda tillfällen faktiskt, bokstavligen, bluffar.
16/6: Typiskt. Just som jag gett upp mina drömmar om Kulturen, om att på ett eller annat sätt förbättra människan, och istället kommit att inte bara acceptera utan också uppskatta dynamiken i den globala kapitalismens virrvarr av identiteter, mångfald, yta, frånvaro av egentligt allvar - ja, ett glatt anammande där en stigande oro eller uttråkning lättast lindras genom en flygresa till något annat land som är lite lika, men lite annorlunda, som också är blandat, och som blir det lite ytterligare genom min närvaro - precis då, när jag slutligen lagt ner mina vapen och erkänner att de vunnit, att de hade rätt hela tiden, att min längtan (och min oro) var obefogade, precis vid den tidpunkten säger de mig att vi förbrukat jordens resurser genom vårt ideliga flygande och galna konsumtionskultur. Förvirrande.
8/8 kl. 12: Han drömmer om en plats där arkitekturen är frusen musik och där glassen är frusen grädde (snarare än en blandning av skummjölk, vasslepulver, glukossirap, emulgeringsmedel E471, vaniljarom...).
4/8 kl. 10: Jag slog idag igen Nils Holgerssons underbara resa. Jag hade inte (vilket jag skäms för nu, men inte skämdes för innan) läst den tidigare, annat än i små utdrag. Läser man den längre? Jag tänker mig att även de som med glädje läser Selma Lagerlöf väljer andra böcker av hennes hand. Ett didaktiskt verk som tillkommit för att undervisa eleverna i svensk geografi, och där talande djur ska utgöra det underhållningsmoment som får lärdomens bittra malört att lättare glida ner - det är väl inget man läser självmant? Betydligt lättare är det nog att sälja in Kejsaren av Portugallien (socialt patos, hanterligt omfång), möjligen Gösta Berlings saga (brukar läsas på a-kursen i litteraturvetenskap, åtminstone hittills en "levande klassiker"). Hursomhelst började jag läsa lite förstrött och det märkliga inträffade (vilket hänt mig flera gånger med Selma Lagerlöf): att berättelsen tar greppet om en och vägrar släppa.
Det som slår mig är framförallt vad man skulle kalla ett slags klassicistisk kräsenhet vilken döljs av det skenbart frodiga och folkloristiska. Många verk som handlar om hembygd, natur, och i synnerhet de som har till uppgift att instruera, förlorar sig i konstnärligt overksamma detaljer och tvingas parasitera på ett utomlitterärt intresse. Jag har inte kunnat hitta en enda episod i Nils Holgersson där den informerande ambitionen vinner över den litterära, utan varje ord och varje mening har noga vägts. Denna noggrannhet utsträcker sig till vad man skulle kunna kalla den musikaliska kompositionen i det hela. Berättelsen blir oundvikligen en aning förutsägbar om man vet ungefär hur färdvägen går och vilket landskap som ska komma härnäst, men Selma varierar så skickligt de olika framställningssätten och subgenrerna som dras in i enskilda episoder att man upplever en ständig variation. Samtidigt blir det aldrig någonsin diffust. Författaren har fullständig kontroll och läsaren likaså: det är ett sätt att skriva som föregripit läsarens psykologiska reaktioner och tagit hänsyn till dem.
Om själva innehållet vore mycket att säga, men jag nöjer mig med frågan om bokens nationalism. Jag orkar inte här ägna mig åt all den historiska pedagogik som krävs för att nutidssvenskar ska förstå vad sekelskiftesnationalismen egentligen var, och att den på det stora hela är illa lämpad att utgöra någon sorts antites till samtida kosmopolitism. Samtidigt kan ju vissa aspekter av kulturarvet vara mer svårsmälta än andra. Känsliga läsare kan i så fall vara lugna: Nils Holgersson är verkligen inte någon flåsig punschpatriotisk hyllning utan en på många sätt progressiv historia, buren av kärlek till djur och natur och en sympatisk syn på samerna, utan att i endera fallet slå över i någon lättköpt civilisationskritik som i förlängningen skulle innebära ett sämre Sverige för alla. Selma Lagerlöf visar hur människor bearbetat naturen och utvecklat landet, men visar oss också på behovet av hänsyn mot den materiella omgivningen och andra arter. Nils Holgersson framstår som betydligt mer lämpad att utgöra ett nationalepos än de flesta andra förslag som figurerat.
4/8 kl. 16: Innan man börjar andra ring på Lycée Henri IV "är det önskvärt att eleven har med sig ett visst kulturellt baggage". De ger följande lista med förslag, som jag publicerar här utan vidare kommentar och givetvis utan varje tanke på en eventuell jämförelse med svenska förhållanden...
● MOYEN-AGE, XVIe S. ET XVIIe siècle
- Chrétien de Troyes: Yvain ou le chevalier au lion, Perceval ou le roman du Graal
- Corneille: Le Cid, Horace - La Fontaine: Fables
- Mme de Lafayette: La Princesse de Clèves
- Molière: Les Fourberies de Scapin, Les Femmes savantes, L’Avare, Les Précieuses ridicules, Georges Dandin, Le Médecin malgré lui, L’Ecole des femmes, Le Malade imaginaire…
- Perrault: Histoires ou contes du temps passé
- Racine: Andromaque
● XVIIIe siècle - Beaumarchais: Le Barbier de Séville
- Marivaux: L’île des esclaves, autres pièces de votre choix
- Voltaire: Zadig, Micromégas
● XIXe siècle
- Balzac: Le Colonel Chabert, Ferragus, Eugénie Grandet , Le Chef-d’œuvre inconnu
- Barbey d’Aurevilly: Le Bonheur dans le crime
- Comtesse de Ségur: Les Malheurs de Sophie
- Dumas: Les trois mousquetaires
- Flaubert: Trois contes
- Gautier: Le Roman de la momie
- Hugo: Notre-Dame de Paris, Quatre-vingt-treize, Le dernier jour d’un condamné, Les Misérables,
Les Contemplations
- Maupassant: Boule de Suif, Pierre et Jean, Une Vie, Le Horla, contes fantastiques ou nouvelles réalistes… - Mérimée: Carmen, Colomba , La Vénus d’Ille
- Stendhal: Vanina Vanini
- Verne: tout ce que vous souhaitez
- Zola: Au Bonheur des dames, Germinal, Thérèse Raquin
● XXe siècle
- Alain-Fournier: Le grand Meaulnes
- Anouilh: Antigone
- Aymé: tout ce que vous souhaitez
- Barjavel: Ravage, La Nuit des temps
- Beauvoir: Mémoires d’une jeune fille rangée
- Bazin: Vipère au poing - Camus: La Peste
- Cohen: Un Livre de ma mère
- Colette: La Chatte, Sido, Les Vrilles de la vigne…
- Feydeau: Feu la mère de Madame…
- Gary: La Promesse de l’aube
- Gide: La Porte étroite
- Jarry: Ubu roi
- Le Clézio: Désert, Le Rêve mexicain
- Mauriac: Le Mystère Frontenac, Le Sagouin, Thérèse Desqueyroux, Génitrix
- Queneau: Zazie dans le métro, Exercices de style…
- Vian: L’Ecume des jours
● AUTEURS ANTIQUES
- Apulée: Les métamorphoses ou l’âne d’or
- Aristophane: Lysistrata, Les Guêpes… - Homère: L’Iliade, L’Odyssée
- Euripide: Médée, Electre, Andromaque, Oreste…
- Ovide: Les Métamorphoses
- Pétrone: Le Satiricon
- Sophocle: Antigone, Œdipe roi…
● AUTEURS ETRANGERS
- Calvino: Marco Valdo ou les saisons en ville
- Christie: tout ce que vous souhaitez
- Hemingway: Le vieil homme et la mer
- Hoffmann: Les Contes - Huxley: Le meilleur des mondes
- Kafka: La Métamorphose
- Orwell: La Ferme des animaux, 1984
- Perez-Reverte: Le Tableau du maître flamand…
- Poe: nouvelles fantastiques
- Pouchkine: La Dame de pique, nouvelles
- Shakespeare: Roméo et Juliette, Beaucoup de bruit pour rien, Songe d’une nuit d’été…
- Stevenson: L’Ile au trésor, Dr Jekyll et Mr Hyde
- Twain: Les Aventures de Tom Sawyer
- Zweig: Le Joueur d’échecs, Amok…
7/8 kl. 15: Écart prosaique: När jag läser metrisk, rimmad vers vill jag ofta följa med syntaxen i min läsning och undvika alltför markerade radbrytningar. När jag däremot läser orimmad, fri vers vill jag framhäva dem. I det senare fallet är ju radbrytningarna det lilla som återstår av det äldre systemet, och deras funktion är följaktligen att hindra dikten från att bli "bara prosa". Det intressanta är att jag i det förstnämnda fallet tycks vilja hindra det från att bli "bara vers".
12/8 kl. 14: Det är ett fint drag hos Hjalmar Gullberg att han låtit nya testamentets Josef (se "Barnafaders besvärligheter" ur Dödsmask och lustgård) träda fram som den verkligt uteslutne, den som gör sitt jobb men djupast sett helt står vid sidan av det stora mysteriet. Tanken ligger naturligtvis latent i bibeltexten: hur skulle man kunna vara mer utesluten än Josef, den överflödige fadern? Inte den äkta fadern, lika långt från sonens gudomlighet som moderns kvasigudomlighet. På sätt och vis reduceras han till den funktion fadern haft traditionellt sett, innan man genom DNA-test kunde säkerställa föräldraskap. Och även idag, när män förväntas vara mer närvarande i sina barns liv, utveckla mer "moderliga" sidor om man så vill, verkar många av dem uppleva ett utanförskap i förhållande till det mer uppenbart symbiotiska förhållandet mellan barn och mor. Misstanken att faderskap djupast sett är en social roll (en "juridisk fiktion", som Joyce skrev) snarare än en biologisk, ligger nära till hands. Genom århundradena har kristna riktat brinnande böner till Maria, men mig veterligen har något liknande aldrig skett vad gäller Josef.
13/8 kl. 12: Många håller nog med om att ett av George Steiners fel som kritiker är hans ideliga name dropping, att han så ofta vill imponera på läsaren men inte alltid tränger så djupt in i det han behandlar. Det är inte ett fel alla gånger. Ganska ofta leder det till att en av kritikens mål uppfylls: att få läsaren att inspireras till vidare studier. Men skenet av auktoritet måste vidmakthållas. Här är ett exempel när det säckar ihop som en dålig hoppborg:
"To cite Mandelstam, Akhmatova, Tsvetayeva, Pasternak, Brodsky is to refer, with almost careless selectivity, to an incomparable breadth and depth of poetic presence. This breadth and presence has been matched, perhaps even excelled, in the fiction of Pasternak, Bulgakov, Siniavsky, V. Iskander, Zinoviev, G. Vladimirov and literally a score of other masters much of whose writing is not yet available in English (min kurs.). To set against Nadezhda Mandelstam's memories, against Solzhenitsyn's first novels [...] against Natalie Ginzburg's autobiography (min kurs.) [...] even the most powerful of modern American narrative or personal statement, is to court a bewildering sense of disproportion." ("The Archives of Eden", omtryckt i No Passion Spent. Essays 1978-1995, 1996, s. 299)
Men hur många av dessa kan ha läst? Steiner läste/läser enligt egen utsago inte ryska, så med vilken auktoritet kan ha uttala sig om den nyare ryska litteratur som ännu inte översatts? Han kan naturligtvis ha läst franska eller tyska översättningar. Men varför kan ha i så fall inte skilja mellan Lidija Ginzburg (1902-1990), rysk författare och litteraturteoretiker, och Natalia Ginzburg (1916-1991), italiensk författare (samt mor till historikern Carlo Ginzburg)? "Inom humaniora bluffar vi från morgon till kväll", menar Steiner i sina intervjuer med Laure Adler. En överdrift, naturligtvis: ett skämtsamt erkänannde av humanioras underlägsenhet visavi de exakta vetenskaperna. Det hindrar inte att han vid enskilda tillfällen faktiskt, bokstavligen, bluffar.
söndag 7 april 2019
Frihet från friheten
Jag uppskattar American Affairs, som blivit ett
forum för ofta behagligt kontroversiella synpunkter. Den här texten av Peter
Shikori Saval (aldrig hört talas om skribenten) stämmer rätt väl in på den beskrivningen:
The illiberal Arts. Han har naturligtvis, på det stora hela fel i sin katolskt
reaktionära uppfattning av samhällsutvecklingen, och jag kan inte säga att jag
känner igen mig i hans beskrivning av det moderna subjektets alienation.
Samtidigt tycker jag att han träffar rätt
i sin beskrivning av kulturens tvåfaldiga dilemma under liberalismen.
Som ekonomiskt system gynnar liberalismen knappast den allmänna kulturen – han
tycks hänga upp sig särskilt på offentliga statyer och liknande – och den
synpunkten är väl rätt vanlig även bland dess kritiker från vänster. Men man
måste vara mer än en liten gnutta konservativ för att inse att liberalismen
(förstådd som ett samhällssystem, typ ”det liberala samhället”, snarare än ett
viss ideologi eller parti) saknar förutsättningar att bevara traditionen och
konsekvent felläser den utifrån sina utgångspunkter. Kritiker från vänster har
hand om traditionen för att smula sönder den och framvisa hur den bygger på
maktförhållanden för att desto bättre (antar man) kunna hjälpa till i analoga
befrielseförsök i nuet. Enligt Saval befinner sig dessa i en sorts objektiv
maskopi med den ekonomiska liberalismen.
Det är framförallt detta andra led i argumentationen
som jag tycker är intressant. Detta har också länge varit ett av mina främsta
problem med den automatiserade föreställningen om ”critique”, den självklara
uppfattningen att humaniora finns till för att ”kritisera makten” el dyl. Om
kulturtraditionens främsta kännetecken är 1) att vara bärare av
maktförhållanden, och 2) att vara estetiskt högstående (något de flesta brukar
kunna enas om, i princip), vore det inte då mer logiskt att helt enkelt glömma
bort den, att ersätta den med nya artefakter som har estetiska kvaliteter men
saknar det problematiska arvet? Varför anstränga sig att väcka något till liv
enbart för att kritisera det? De mål man sätter upp för sig om man utgår
från”critique” tycks mig mycket mer effektivt kunna genomdrivas av sociala
medier, populärkultur och den kulturella amnesi som mer eller mindre utgör
normaltillståndet i västerländska samhällen. Att de – återigen i vid mening –
liberala handhavarna av denna tradition inte löper linan ut, kan man förklara
på flera sätt. En enkel förklaring vore hyckleri: de har att rättfärdiga sin
verksamhet inför bidragsgivare. En annan är att glappet mellan vad de säger och
vad de gör återspeglar deras inre kluvenhet. De två förklaringarna är väl inte
helt ömsesidigt uteslutande, men jag väljer den andra och mindre moraliserande
ordalydelsen då jag tror att den kan hjälpa oss att komma närmare sakens kärna.
Man måste nämligen ge Saval rätt i att
kulturtraditionen till större delen inte är liberal. Det mesta av kulturen fram
till upplysningen handlar inte om frigörelse. Om vi söker oss till Händel är
det inte för att han längtade efter frihet utan för att han gav uttryck åt en
(förlorad och numera sörjd?) ordning:
From harmony, from heavenly harmony,
This universal frame
began:
When nature underneath a heap
Of jarring atoms lay,
And could not heave her head,
The tuneful voice was heard from high,
‘Arise, ye more than dead!'
Then cold, and hot, and moist, and dry,
In order to their stations
leap,
And Music’s power obey.
From harmony, from heavenly harmony,
This universal frame began:
From harmony to harmony
Through all the compass of the notes it ran,
The diapason closing full in Man.
De grekiska tragedierna, Aeneiden, Den gudomliga
komedin, Shakespeares pjäser, Racine, Miltons Paradise Lost – inga av dessa kan egentligen kallas liberala i sin
tendens eller återspegla liberala värderingar. Att de i sin rika gestaltning av
människans lott möjliggör sådana tolkningar är en annan historia, och i detta
skiljer de sig inte från varje annan komplex semiotisk struktur. Under en tid
av messiansk modernitet (från romantiken fram till andra hälften av 1900-talet)
var det också möjligt att hävda att de estetiskt högststående verken i sig var
utopiska, i sig indirekt pekade på ett framtida tillstånd av frihet – helt oberoende
av deras ideologiska innehåll i snävare mening. Detta legitimerade humaniora.
Sedan kom uppgörelsen mot detta elitistiska synsätt, och tendensen sedan dess
har väl varit övervägande negativ: att kritisera verken för deras
medbrottslighet i diverse maktformationer. Den positiva aspekten har det sedan
dess varit tyst om – inte så att den inte existerar, men just att den håller
sig tyst: den har tagit formen av vanor och värderingar som ytterst sällan
artikuleras till en sammanhållen lära, även om den inte är betydelselös på det
praktiska planet. Olika former av resonemang om bildning är väl det närmaste
man kommer, men även här är det viktigt att förstå vad man menar.
Bildning sägs ofta handla om individens frigörelse –
och det stämmer, i den meningen att den ger större tankefrihet, större
möjlighet att höja sig över det nuvarande och betrakta saken ur fler
perspektiv. Men det framstår också som en lek med orden att kalla det frihet
att traggla glosor eller att konsekvent byta bort enklare njutningar mot
svårare, att hellre sitta böjd över en bok än att ha kul med sina vänner. Alla
som sysslat med bildning och kultur vet att det knappast är roligt hela tiden
och ofta fungerar enligt en sorts uppskjutningslogik, där man kan glädja sig åt
resultat i framtiden, eller en del-i-helheten-logik, enligt vilken vissa
tråkiga saker är nödvändiga att kunna för att förstå de verkligen fascinerande.
(I vissa kretsar tillhör det god ton att dölja mödorna för att det anses fult
att inte ha roligt, och kanske också för att försäkra sig om att medelklassen
reproduceras i smyg, men det är en annan historia). Vad som står på spel i denna
sorts övningar är inte så mycket emancipation, som disciplin, ungefär som ett
hårt träningsprogram som man underkastar
sig i hoppet om att möjligen i framtiden kunna röra sig smidigare. Med negativ
frihet – den enda friheten som inte blir en lek med orden - har det inte
särskilt mycket att göra. Den negativa friheten i bildningssammanhang kan inte
bestå i annat än att låta bli böckerna så länge man inte tvingas till det av en
institution. Och om man kan tala om att det ger en andlig frihet, så består den
i distans gentemot ett tillstånd av frihet – det normala, liberala samhället.
Även detta måste sägas vara en lek med ord. Om en nunna säger att hon upplever
större frihet i klostret än hon gjorde utanför, menar vi att ordet ”frihet”
mest används som en beteckning för ett eftersträvat tillstånd än en objektiv
realitet. Samma sak här.
Att humaniora idag så uteslutande är en liberal
verksamhet får oss att glömma att det fanns en tid när denna tradition
värderades just för att den inte var liberal, en tid när den mobiliserades mot
det liberala, demokratiska samhället. En stor och numera bortglömd konflikt
rasade i början av 1900-talet, oftast tematiserad som en motsättning mellan ”klassicism”
och ”romantik”. Den konflikten gällde främst urvalet av ett humanistiskt kanon,
men rymde precis den dimension som är relevant här, dvs. frågan om ”frigörelse”
i motsats till ”normativitet”. Irving Babbitt, och de franska kritiker som han
byggde på, hävdade det humanistiska arvet i form av en ordning, en uppsättning
regler och mått för det mänskliga, i motsats till en civilisation som splittrades
upp mellan personligt frigörelsebehov och teknologiskt behärskande av naturen. Att
idag återvända till dessa synpunkter är tämligen lärorikt – det ger oss dels en
uppfattning om vad ”höger” hade kunnat beteckna i motsats till dagens ”vänster”
på kulturens område, och visar i samma stund genom sin närmast totala frånvaro idag
hur fullständigt den sistnämnda triumferat.
Vad är det då man kan finna i kulturtraditionen, om
man inte söker ”andlig frihet” eller ”emancipation”? Vilka förståelsemönster
måste vi ha för att kunna tolka den rätt? Saval föreslår auctoritas som det saknade begreppet, vilket bör förstås med den
termens speciella begreppshistoria, som något delvis skilt från vanlig makt (potestas). Det innebär snarare något man
frivilligt underkastar sig för att förverkliga något annat – ofta förstått som människans
inneboende potential som annars förblir oförlöst. Jag själv är inte katolik,
och inte religiös i allmänhet heller. Men jag tvingas konstatera att
katolicismen har ett språk för denna dimension som tycks vara förbjuden för oss
moderna och som tvingar oss att omformulera våra strävanden i konstiga termer. Det
skulle vara inte bara mer ärligt utan mer överensstämmande med de verkliga
bevekelsegrunderna för bildnings- och kultursträvanden att resonera i termer av
positiva mål snarare än i negativ frihet.Tricket skulle vara att hitta en
modell som har samma funktion som auctoritas
men som möjliggör pluralism och individualism, de saker som Saval betraktar som
fördärvliga men som jag är rätt övertygad om att han skulle sakna om de skulle
försvinna. Men detta är en enorm – och kanske hopplös – diskussion som jag inte
tänker gå in på här.
torsdag 28 februari 2019
Allmän adiafora
5/12 kl. 17.10: Too big to fail. Talade med en bekant som är konstkritiker och med ett ironiskt tonfall frågade han mig om jag sett det nya nationalmuseum. Sedan vidtog en lång harang om den undermåliga restaurationen: vad gäller allmänna estetiska beslut, mer lokala detaljer och rena materialfrågor. Jag förvånades en aning eftersom jag bara hört en enstämmig hyllning. Enligt min kontakt var flera människor i branschen av hans åsikt, men det var något man talade tyst om, eftersom det helt enkelt stod så mycket på spel i projektet - ekonomiska, politiska och kulturella intressen, ekonomisk-politisk-kulturella intressen. Någon dag senare gick jag dit och lyckades nog ganska bra med att förtränga de kritiska synpunkterna, som till större delen går att skriva på yrkesskadans konto. Som vanlig besökare var det en njutning att vara på museet. Men jag kunde inte skaka av mig misstanken att vi har att göra med ett utslag av vår vanliga lagsportspatriotiska psykos som hittils fått många helt nakna kejsare att verka påklädda. Jag tar inte ställning i detta fall, jag registrerar bara att så mycket väl kan vara fallet. Typiskt nog är Thomas Steinfeld - denne ständigt införstådde utomstående - den ende som anmält avvikande mening.
8/12 kl. 17.45: Konstaterade med mina kolleger en obalans i svensk litteratur, ja kanske rentav formeln för ett av dess främsta lyten: för många pappor i prosan och för många mödrar i poesin. Tillägg 12/2 -19: Lånade nyss Kalle Hedström-Gustafssons debut Mormorordning, hägringsöar (Norstedts, 2019). Vi får se vilken skillnad det gör.
12/12 kl. 11.30: Anglicismer som fungerar. Jag vet naturligtvis att "ha en bra dag" inte är svenska, att det kalkerats på amerikansk servicelingo och sedan gradvis sipprat ut i samhället. Sådant inträffar hela tiden, och med en snabbhet som kan förvåna. I princip stämmer allt som en reaktionär europeisk filosof skulle ha kunnat säga om saken under 70- eller 80-talet. Samtidigt blir jag glad när jag får den hälsningen i ett ovidkommande (dvs. icke servicerelaterat) sammanhang, till exempel när jag träffar en arbetare som går med sin hund på lunchrasten och efter att våra husdjur bekantat sig färdigt med varandra använder denna avskedsfras. På grund av sentimentalitet? Ja, naturligtvis, men också att jag faktiskt inte kommer på något att ersätta det med. Lite amerikansk hygglighet, eller för den delen lite fransk politess eller lite arabiska stilblommor, kan kanske komma till vår undsättning. (Men jag är nog extrem i mina nordiskt bondblyga och antiretoriska utgångspunkter. Jag minns att jag tyckte det lät häpnadsväckande intimt när jag flyttade ner till Skåne och folk sade "ha det bra!" till människor de inte kände).
18/12 kl. 15.45: Intressant bredsida mot Edward Saids Orientalism av Nathan Shachar. Svårt att inte hålla med om mycket, men man bör kanske lägga till att om det inte hade varit Said, hade någon annan skrivit en liknande bok. Och det skulle i viss mån varit motiverat. En mer globaliserad värld med ökad närhet mellan kulturer måste nog förr eller senare resultera i det slags uppgörelse med stereotyper - och sådana fanns det ju faktiskt en hel del av i den äldre traditionen. Men bokens många fel och konstigheter bör kritiseras. Och framförallt bör dess rent antiintellektualistiska och nyfikenhetsförstörande konsekvenser motverkas. Sanskritforskaren Sheldon Pollock, som på det stora hela inte är någon ideologisk fiende till Said, skrev följande i sin "Future Philology? The Fate of a Soft Science in a Hard World": "for all the positive value of Orientalism, one of its deeply deleterious consequences, however much unintended, was to dissuade a whole generation of students from precisely the sort of philological engagement to which at the end of his life he wanted to return. After all, what’s the point of learning Arabic or Persian or Sanskrit philology, of deeply engaging with these languages and their textual worlds, if knowledge of the non-West is always already colonized? Such has been the implicit, self-paralyzing stance of many post-Orientalists, and I am not aware that the author of Orientalism ever tried to rein in the absurdities and abuses to which his theory gave rise." (960)
2019-02-05 kl. 11: Jag gick förbi en affär i Malmö som heter "Svanskön", tydligen specialiserad på attiraljer till balett. Innan jag lyckades bryta ner ordkombinationen på det sätt som upphovsmannen avsett hade jag redan fått i huvudet två pleonastiska etymologiska förklaringar: svans-kön (queue-queue och coda-la coda). Den korrekta uttydningen är naturligtvis "skön som en svan".
10/2 2019: På avstånd såg jag någon gå ut ur Absalonhuset, och jag hann tänka att det kanske var Sofi. Sen insåg jag att det helt enkelt är omöjligt. Så är det att vara död: att från början vara utesluten ur alla möjlighetskalkyler, inte ens kunna vara en figur på avstånd som en bekant på väg åt ett annat håll registrerar men inte stannar upp och pratar med.
19/2 2019: 7:7. När jag gått upp några kilon brukar jag tillgripa den s k 5:2-metoden, som faktiskt fungerar, i alla fall för snabba regleringar. Det innebär att intaget två dagar av veckans sju inskränks till omkring 6-700 kalorier. Det är uthärdligt, särskilt med tanke på att man får äta som vanligt de andra dagarna. Jag läste nu om nazisternas Generalguvernement i Polen, hur de satte en gräns för vad man väl inte kan kalla annat än "undersåtarna" på samma antal kalorier. (Jag snubblade över dessa uppgifter när jag läste vidare utifrån Czeslaw Milosz' skildring i Mitt Europa. Det är lätt att se att stjärnforskaren Timothy Snyder väsentligen tagit premisserna till sin Black Earth från Milosz: kopplingen mellan kolonialism, nazism och imperialism, betonandet av det biologiska/darwinistiska i föreställningarna om Lebensraum, etc.)
20/2: "Jag vet inte vad kulturell appropriering är är för något, men om det är vad jag tror att det är stöder jag det helhjärtat". Lite etymologi: kultur (1) av cultura, av colere, odla (cultura animi - själsodling - hos Cicero, dvs. i stort sett "bildning"). Ur detta kulturbegrepp har det sedan skett en avledning till den mer allmänna betydelsen (2): vanor, tanke- och känslomönster, summan av symboliska uttryck hos en folkgrupp. Redan här är det viktigt att hålla koll på glidningen mellan betydelse 1, som bygger på det förvärvade, och betydelse 2, som bygger på det nedärvda. Men vi går vidare: appropriering - göra till sitt eget. Även detta ord har en intim koppling till bildning - jfr tyskans Aneignung, "tillägnande", och dess centrala betydelse i dess bildningstradition.
I debatten om kulturell appropriering har många använt sig av histooriska argument för att visa hur kulturer alltid lånat av varandra, men jag tror inte ens att man behöver gå så långt. Redan på ett logiskt plan blir det svårt att tänka sig ett tillstånd som utesluter appropriering, så länge man vill kombinera ett minimum av rörelse. Det mesta kommer ur sammanblandningen mellan betydelse 1 och 2 av "kultur". Det leder till föreställningen att kultur är något som helt enkelt finns, som ett naturföremål, när det i verkligheten är något som varje ny generation måste - just det - tillägna sig.
(denna påminnelse tycks också behövas då vi talar om "kulturellt kapital". Jag har svårt att se hur det, annat än på marginalen, skulle vara mindre mödosamt att lära sig latin för att ens föräldrar har många böcker hemma. Zbigniew Herbert uttryckte det väl: "Det finns en falsk uppfattning enligt vilken traditionen är en förmögenhet, ett arv som vi ärver på ett mekaniskt vis, utan att anstränga oss, och det är därför de som är mot ärvda rikedomar och oförtjänta privilegier är mot traditionen. Men faktum är att varje kontakt med det förflutna kräver en ansträngning, ett arbete, därtill ett svårt och otacksamt arbete, eftersom vårt lilla 'jag' gnäller och ryggar tillbaka inför det."). Hur som helst tycks mig hela föreställningen om "kulturell appropriering" bygga på två ohållbara förutsättningar: en statisk uppfattning om "kulturer" (vilka i samma ögonblick som de förstås statiskt förlorar många av de centrala egenskaperna hos sådana) som någonting helt enkelt givet, och en orealistisk uppfattning av människan, som antas födas fix och färdig in i en kultur, som man alltså tillhör, på samma sätt som en ko inte kan lämna sitt artväsen. Själva förekomsten av det som nu kallas kulturell appropriering visar att det inte stämmer.
20/2 2019: Abjektet. Viktor Rydberg har verkligen dragit en nitlott. Hans politik kan inte utan mängder av förmildrande kontextauliseringar fås att ligga i linje med nutida strävanden, och på ett paradoxalt sättt ser det nästan ut som om hans "progressiva" sidor är lika problematiska för nutiden som hans "konservativa". Men framförallt: han har olyckan att hans sexuella avvikelse, en sådan sak som för eftervärlden hade kunnat ge en intressant nattsida till hans präktighet, består i den enda parafili som enstämmigt förkastas av samtiden. "Pervers" präktighet, ordningssinne, "pervers" sexualitet: en sällsynt misslyckad kombination av smutsig renhet och rent smuts.
20/2: Var det inkorrekt när det sades om Ardalan Shekarabi att han "har doktorerat" i juridik när det som avsågs var att han "hållit på att doktorera" (= påbörjat doktorandutbildning). Det finns visserligen drag av fullbordad aspekt i svensk perfekt, men det är inte lika entydigt som det kan vara i andra språk. För att verkligen markera att en händelse fullbordats bör man lägga till något i stil med "färdigt" eller "klart" ("jag har ätit" betyder inte nödvändigtvis "jag har ätit färdigt"). "Han har doktorerat" kan alltså på svenska betyda både "han har doktorerat (färdigt)" och "han har hållit på att doktorera". I latinet kan perfektformen brukat ur en presenssynvinkel få en perfektiv aspekt, det vill säga beteckna att något är genomfört. "Dixi" brukade retorerna säga när de var färdiga, vilket alltså på svenska inte är helt synonymt med "jag har talat" utan snarare "jag har talat färdigt".
På ryska är denna skillnad systematiserad och inbyggd i själva ordförrådet. Då skulle man behöva ett verbpar där det ena betyder "(hålla på att) doktorera" och det andra "doktorera (färdigt)". Jag tar reda på vad "doktorera" heter på ryska och får svaret "защитить диссертацию" (perfektiv aspekt), men blir besviken då jag inser att det strängt taget betyder "försvara en avhandling", dvs. samma sak som "disputera". Hade det funnits en motsvarighet till svenskans "att doktorera" hade det varit lätt att illustrera (typ задокторировать [perfektivt] och докторировать [imperfektivt]). Kanske är skillnaden semantisk snarare än grammatisk? Doktorera = bedriva doktorandstudier vilka slutligen leder fram till ett doktorsdiplom; disputera = försvara en avhandling man skrivit och därefter få sitt diplom. Man skulle alltså inte kunna säga att han "har disputerat" utan att det betydde att han var doktor (dvs. har doktorerat) (men man kan naturligtvis, rent hypotetiskt, tänka sig någon arm stackare som släppts fram till disputation men inte godkänts. Den personen skulle - om han fick för sig att tala högt om det - kunna säga "jag har disputerat" enligt samma grammatiska logik som gör att man kan säga att Shekarabi "har doktorerat"). Kanske är det inte bara den svenska grammatiken utan också själva ordet "doktorera" som är otydligt, i det att det både betecknar en process och ett resultat, och att i detta fall skillnaden mellan den fullbordade och den icke fullbordade varianten är helt avgörande.
8/12 kl. 17.45: Konstaterade med mina kolleger en obalans i svensk litteratur, ja kanske rentav formeln för ett av dess främsta lyten: för många pappor i prosan och för många mödrar i poesin. Tillägg 12/2 -19: Lånade nyss Kalle Hedström-Gustafssons debut Mormorordning, hägringsöar (Norstedts, 2019). Vi får se vilken skillnad det gör.
12/12 kl. 11.30: Anglicismer som fungerar. Jag vet naturligtvis att "ha en bra dag" inte är svenska, att det kalkerats på amerikansk servicelingo och sedan gradvis sipprat ut i samhället. Sådant inträffar hela tiden, och med en snabbhet som kan förvåna. I princip stämmer allt som en reaktionär europeisk filosof skulle ha kunnat säga om saken under 70- eller 80-talet. Samtidigt blir jag glad när jag får den hälsningen i ett ovidkommande (dvs. icke servicerelaterat) sammanhang, till exempel när jag träffar en arbetare som går med sin hund på lunchrasten och efter att våra husdjur bekantat sig färdigt med varandra använder denna avskedsfras. På grund av sentimentalitet? Ja, naturligtvis, men också att jag faktiskt inte kommer på något att ersätta det med. Lite amerikansk hygglighet, eller för den delen lite fransk politess eller lite arabiska stilblommor, kan kanske komma till vår undsättning. (Men jag är nog extrem i mina nordiskt bondblyga och antiretoriska utgångspunkter. Jag minns att jag tyckte det lät häpnadsväckande intimt när jag flyttade ner till Skåne och folk sade "ha det bra!" till människor de inte kände).
18/12 kl. 15.45: Intressant bredsida mot Edward Saids Orientalism av Nathan Shachar. Svårt att inte hålla med om mycket, men man bör kanske lägga till att om det inte hade varit Said, hade någon annan skrivit en liknande bok. Och det skulle i viss mån varit motiverat. En mer globaliserad värld med ökad närhet mellan kulturer måste nog förr eller senare resultera i det slags uppgörelse med stereotyper - och sådana fanns det ju faktiskt en hel del av i den äldre traditionen. Men bokens många fel och konstigheter bör kritiseras. Och framförallt bör dess rent antiintellektualistiska och nyfikenhetsförstörande konsekvenser motverkas. Sanskritforskaren Sheldon Pollock, som på det stora hela inte är någon ideologisk fiende till Said, skrev följande i sin "Future Philology? The Fate of a Soft Science in a Hard World": "for all the positive value of Orientalism, one of its deeply deleterious consequences, however much unintended, was to dissuade a whole generation of students from precisely the sort of philological engagement to which at the end of his life he wanted to return. After all, what’s the point of learning Arabic or Persian or Sanskrit philology, of deeply engaging with these languages and their textual worlds, if knowledge of the non-West is always already colonized? Such has been the implicit, self-paralyzing stance of many post-Orientalists, and I am not aware that the author of Orientalism ever tried to rein in the absurdities and abuses to which his theory gave rise." (960)
2019-02-05 kl. 11: Jag gick förbi en affär i Malmö som heter "Svanskön", tydligen specialiserad på attiraljer till balett. Innan jag lyckades bryta ner ordkombinationen på det sätt som upphovsmannen avsett hade jag redan fått i huvudet två pleonastiska etymologiska förklaringar: svans-kön (queue-queue och coda-la coda). Den korrekta uttydningen är naturligtvis "skön som en svan".
10/2 2019: På avstånd såg jag någon gå ut ur Absalonhuset, och jag hann tänka att det kanske var Sofi. Sen insåg jag att det helt enkelt är omöjligt. Så är det att vara död: att från början vara utesluten ur alla möjlighetskalkyler, inte ens kunna vara en figur på avstånd som en bekant på väg åt ett annat håll registrerar men inte stannar upp och pratar med.
19/2 2019: 7:7. När jag gått upp några kilon brukar jag tillgripa den s k 5:2-metoden, som faktiskt fungerar, i alla fall för snabba regleringar. Det innebär att intaget två dagar av veckans sju inskränks till omkring 6-700 kalorier. Det är uthärdligt, särskilt med tanke på att man får äta som vanligt de andra dagarna. Jag läste nu om nazisternas Generalguvernement i Polen, hur de satte en gräns för vad man väl inte kan kalla annat än "undersåtarna" på samma antal kalorier. (Jag snubblade över dessa uppgifter när jag läste vidare utifrån Czeslaw Milosz' skildring i Mitt Europa. Det är lätt att se att stjärnforskaren Timothy Snyder väsentligen tagit premisserna till sin Black Earth från Milosz: kopplingen mellan kolonialism, nazism och imperialism, betonandet av det biologiska/darwinistiska i föreställningarna om Lebensraum, etc.)
20/2: "Jag vet inte vad kulturell appropriering är är för något, men om det är vad jag tror att det är stöder jag det helhjärtat". Lite etymologi: kultur (1) av cultura, av colere, odla (cultura animi - själsodling - hos Cicero, dvs. i stort sett "bildning"). Ur detta kulturbegrepp har det sedan skett en avledning till den mer allmänna betydelsen (2): vanor, tanke- och känslomönster, summan av symboliska uttryck hos en folkgrupp. Redan här är det viktigt att hålla koll på glidningen mellan betydelse 1, som bygger på det förvärvade, och betydelse 2, som bygger på det nedärvda. Men vi går vidare: appropriering - göra till sitt eget. Även detta ord har en intim koppling till bildning - jfr tyskans Aneignung, "tillägnande", och dess centrala betydelse i dess bildningstradition.
I debatten om kulturell appropriering har många använt sig av histooriska argument för att visa hur kulturer alltid lånat av varandra, men jag tror inte ens att man behöver gå så långt. Redan på ett logiskt plan blir det svårt att tänka sig ett tillstånd som utesluter appropriering, så länge man vill kombinera ett minimum av rörelse. Det mesta kommer ur sammanblandningen mellan betydelse 1 och 2 av "kultur". Det leder till föreställningen att kultur är något som helt enkelt finns, som ett naturföremål, när det i verkligheten är något som varje ny generation måste - just det - tillägna sig.
(denna påminnelse tycks också behövas då vi talar om "kulturellt kapital". Jag har svårt att se hur det, annat än på marginalen, skulle vara mindre mödosamt att lära sig latin för att ens föräldrar har många böcker hemma. Zbigniew Herbert uttryckte det väl: "Det finns en falsk uppfattning enligt vilken traditionen är en förmögenhet, ett arv som vi ärver på ett mekaniskt vis, utan att anstränga oss, och det är därför de som är mot ärvda rikedomar och oförtjänta privilegier är mot traditionen. Men faktum är att varje kontakt med det förflutna kräver en ansträngning, ett arbete, därtill ett svårt och otacksamt arbete, eftersom vårt lilla 'jag' gnäller och ryggar tillbaka inför det."). Hur som helst tycks mig hela föreställningen om "kulturell appropriering" bygga på två ohållbara förutsättningar: en statisk uppfattning om "kulturer" (vilka i samma ögonblick som de förstås statiskt förlorar många av de centrala egenskaperna hos sådana) som någonting helt enkelt givet, och en orealistisk uppfattning av människan, som antas födas fix och färdig in i en kultur, som man alltså tillhör, på samma sätt som en ko inte kan lämna sitt artväsen. Själva förekomsten av det som nu kallas kulturell appropriering visar att det inte stämmer.
20/2 2019: Abjektet. Viktor Rydberg har verkligen dragit en nitlott. Hans politik kan inte utan mängder av förmildrande kontextauliseringar fås att ligga i linje med nutida strävanden, och på ett paradoxalt sättt ser det nästan ut som om hans "progressiva" sidor är lika problematiska för nutiden som hans "konservativa". Men framförallt: han har olyckan att hans sexuella avvikelse, en sådan sak som för eftervärlden hade kunnat ge en intressant nattsida till hans präktighet, består i den enda parafili som enstämmigt förkastas av samtiden. "Pervers" präktighet, ordningssinne, "pervers" sexualitet: en sällsynt misslyckad kombination av smutsig renhet och rent smuts.
20/2: Var det inkorrekt när det sades om Ardalan Shekarabi att han "har doktorerat" i juridik när det som avsågs var att han "hållit på att doktorera" (= påbörjat doktorandutbildning). Det finns visserligen drag av fullbordad aspekt i svensk perfekt, men det är inte lika entydigt som det kan vara i andra språk. För att verkligen markera att en händelse fullbordats bör man lägga till något i stil med "färdigt" eller "klart" ("jag har ätit" betyder inte nödvändigtvis "jag har ätit färdigt"). "Han har doktorerat" kan alltså på svenska betyda både "han har doktorerat (färdigt)" och "han har hållit på att doktorera". I latinet kan perfektformen brukat ur en presenssynvinkel få en perfektiv aspekt, det vill säga beteckna att något är genomfört. "Dixi" brukade retorerna säga när de var färdiga, vilket alltså på svenska inte är helt synonymt med "jag har talat" utan snarare "jag har talat färdigt".
På ryska är denna skillnad systematiserad och inbyggd i själva ordförrådet. Då skulle man behöva ett verbpar där det ena betyder "(hålla på att) doktorera" och det andra "doktorera (färdigt)". Jag tar reda på vad "doktorera" heter på ryska och får svaret "защитить диссертацию" (perfektiv aspekt), men blir besviken då jag inser att det strängt taget betyder "försvara en avhandling", dvs. samma sak som "disputera". Hade det funnits en motsvarighet till svenskans "att doktorera" hade det varit lätt att illustrera (typ задокторировать [perfektivt] och докторировать [imperfektivt]). Kanske är skillnaden semantisk snarare än grammatisk? Doktorera = bedriva doktorandstudier vilka slutligen leder fram till ett doktorsdiplom; disputera = försvara en avhandling man skrivit och därefter få sitt diplom. Man skulle alltså inte kunna säga att han "har disputerat" utan att det betydde att han var doktor (dvs. har doktorerat) (men man kan naturligtvis, rent hypotetiskt, tänka sig någon arm stackare som släppts fram till disputation men inte godkänts. Den personen skulle - om han fick för sig att tala högt om det - kunna säga "jag har disputerat" enligt samma grammatiska logik som gör att man kan säga att Shekarabi "har doktorerat"). Kanske är det inte bara den svenska grammatiken utan också själva ordet "doktorera" som är otydligt, i det att det både betecknar en process och ett resultat, och att i detta fall skillnaden mellan den fullbordade och den icke fullbordade varianten är helt avgörande.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)