Långsamheten

Jag har länge suttit och petat med en text som aldrig riktigt vill ta slut. Nu såg jag att Håkan Boström skrivit en intressant ledare i GP som sätter fingret på delar av det jag velat säga, så det ger mig en anledning att posta åtminstone den första delen av mitt resonemang här. Boströms ledare bör läsas av alla som är intresserade av hur den samhälleliga kunskapsförsörjningen fungerar och inte fungerar, även de som kanske stöts bort av den illa valda rubrikens motsättning mellan ”överheten” och ”verkligheten”. Då frågan i så hög grad gäller universitetens roll, kan man notera att mycket av reflektionen över samhällets kunskapsproduktion måste ske i andra former – i ledartexter och icke-akademiska tidskrifter. Det ser ut som en bekräftelse på den fråga som jag grubblat på den senaste tiden, nämligen på vilka sätt institutioner som universitetet snarare omöjliggör än möjliggör tänkande.  

Förra numret av Axess var fullmatat med texter om den tilltagande snävheten på universiteten. Ämnet är naturligtvis viktigt, men samtidigt torde jag inte vara ensam om att vara ganska less på det här ämnet vid det här laget, eftersom nyheterna och debatterna från den angloamerikanska sfären varit kända så länge och de flesta argumenten känns bekanta. Förtjänsten är naturligtvis att vi får ett perspektiv från Sverige. Hur ser det ut egentligen? Är det bättre eller sämre än i Amerikat? Är vi på väg dit, bara lite försenade? Eller finns det omständigheter hos oss som gör att det inte kan gå fullt så illa? Det vore bra med en genomlysning, och här får vi en början. Ofta diskuteras detta problem med utgångspunkt i spektakulära fall av ”deplattformering” och utifrån ett juridiskt/organisatoriskt perspektiv: det är en fråga om yttrandefrihet och akademisk frihet. Eller så blir det en principdiskussion om idén med universitetsutbildning, behovet av att möta motstridiga åsikter, och så vidare. Allt detta är relevant. Men det jag saknar är ett perspektiv inifrån disciplinerna, om de specifika tankesätt som präglar dem och den forskning som bedrivs. Hur hamnade vi i att det betraktas som en självklarhet att en forskare i historia eller litteraturvetenskap har en självbild som går ut på att först och främst ”kritisera makten” (och därtill vara så samstämmiga i vad som ska räknas till ”makten”)? Föreställningen hade trots allt tett sig rätt märklig för en äldre generation av professorer som Carl Fehrman eller Erik Lönnroth. [förresten kan man numera få ett svar på den frågan. Det utreds i Hampus Östh Gustafssons perspektivrika avhandling Folkhemmets styvbarn].

Utomstående missförstår ofta denna lite mer svårfångade aspekt. Vad får man inte säga? En naiv betraktare kanske föreställer sig ett scenario där vi har forskare A med perspektiv A och forskare B med perspektiv B och olika krafter vill förbjuda forskare B att uttrycka sig. Så ser det i regel inte ut. Problemet är snarare att de alternativa perspektiven B som efterlyses i stort sett är obefintliga, åtminstone som koherenta teoribildningar med generella anspråk på samma nivå som de uppfattningar vars dominans man beklagar. Denna sistnämnda precisering är mer väsentlig än man kan tro. Enskilda rön, enskilda verk, eller i alla fall artiklar är fullt möjliga att skriva men påverkar inte ämnet i särskilt hög grad. Däremot uppstår teoribildningar eller forskningsriktningar som bildar trender och som de flesta förväntas förhålla sig till, eller i alla fall känna till. En metod/teorikurs på fortsättningsnivå måste ta upp vissa aktuella perspektiv, oavsett om den undervisande läraren håller med om dessa eller inte. De behöver inte läras ut som det enda rätta, men de existerar (och andra perspektiv existerar inte, åtminstone inte i egenskap av teorier/forskningsriktningar). Frågan är alltså inte så mycket vad man får säga, som vad som är (tekniskt) möjligt att säga.

Ibland sägs det att problemet handlar om politisering, vilket är sant i ett avseende men falskt i ett annat. Lika gärna skulle man kunna säga att problemet är underpolitisering, och detta på åtminstone två sätt. För det första kan man fråga sig om vi inte har att göra med etiska snarare än politiska perspektiv. Om man förstår politiken som en någorlunda autonom sfär som är svår att koppla loss från värdenas sfär men som också skiljer sig från det rent normativa genom att lyda sina egna lagar, motsägelser och leda till oförutsedda resultat. Politiken är, till skillnad från religionen, filosofin eller den så kallade värdegrunden, insyltad i omständigheter som envisas med att trilskas och ställa till det. Detta innebär att politik är föränderlig och att politiska projekt därför till skillnad från det som hör till den rent normativa sfären i någon mån är falsifierbara. Inte sällan händer det att politiska beslut har oförutsedda konsekvenser, vilka ibland går stick i stäv med de värden som en gång i tiden motiverade den. (En idealbild av det politiska förnuftet skulle kunna beskrivas som förmågan att koppla samman dessa effekter av ”människans fallna natur” [eller vad man nu vill kalla det] med vissa grundläggande värden och sikta på att förverkliga så mycket som möjligt av dem. I så fall finns det inte särskilt mycket av politiskt förnuft inom humaniora, åtminstone inte som ämnen betraktade). Detta blir visserligen en diskussion om hur det politiska ska definieras. Men oavsett hur man ställer sig den frågan borde man kunna hålla med om att humaniora är underpolitiserat i en annan och mer praktisk mening: att man ytterst sällan diskuterar huruvida de här perspektiven egentligen är bäst och viktigast, utan bara betraktar det som självklart att det finns en värdegemenskap som gör att sådana frågor inte behöver ställas.

Däremot finns det naturligtvis forskare, vilka som individer är fullt kapabla att läsa dagstidningen och historieböcker och inte alls är så dogmatiska som man kan tro. Man kan ha givande diskussioner med dem, bara inte i seminariet. Vissa ser detta som en fråga om vad människor yttrar mellan skål och vägg och kallar forskarna för hycklare om de i ett mer förtroligt samtal säger något som tycks avvika från vad de säger i mer officiella sammanhang. Jag tror inte att det är så enkelt. Ett seminarium är ingen diskussionsklubb i största allmänhet utan utgår från en disciplin, dess traditioner och de synsätt som står till buds. Vissa saker går helt enkelt inte att säga, inte för att det är förbjudet, utan för att man på kollektiv nivå inte vet hur man gör. Däremot finns det en uppsättning välkända perspektiv som bildat en kod eller ett språk inom disciplinen, och som utgör förutsättningar för samtal. Dessa utsätts sällan för granskning, delvis av ideologiska skäl men lika mycket för att det skulle riva upp det mått av status quo som krävs för att driva en verksamhet från dag till dag. Att utmana dem kan medföra en såväl kognitiv som social kostnad.

Den humanistiska akademikern kan i detta sammanhang börja avundas den pluralism, takhöjd och vilja till omprövning som finns i den allmänna politiska debatten, hur slängig och outvecklad denna än må te sig jämfört med forskningsseminariets grundlighet. Men framför allt kan en aning komma krypande: att hela ämnet, hela den miljö som man är verksam i, gör sig allt mindre relevant, i värsta fall att den framhärdar i en obsolet och begränsad bild av världen. Detta ger upphov till en uppsättning vetenskapssociologiska paradoxer: för det första att dessa som velat närma det humanistiska vetandet till politiken och förvandla den förra till en kraft som antas gripa in i den senare, tycks vara ointresserade av politik, eller åtminstone blanda samman den med tidlösa normer, och således hänföra den till samma sfär som religionen eller moralen. För det andra att det är den typ av akademiker som motsatte sig politiseringen, som gärna ville bromsa den och kanske enligt egen utsago försökte bevara ett utrymme fritt från nutidens kortsiktiga trender, som överhuvudtaget är tillräckligt politiskt lagd för att överhuvudtaget uppmärksamma problemet.

Men om kunskapsproduktionen på toppen i så fall är så begränsad och ”låst” måste man kanske fråga sig vilken roll universiteteten kan ha i den större samhälleliga cirkulationen av kunskap. Här menar jag att de traditionella humanistiska ämnena fortfarande har en viktig roll att spela, men att denna roll kommer att handla om undervisningen på de mer grundläggande nivåerna snarare än forskningsresultaten i toppen. Litteratur, historia, filosofi, religionsvetenskap med mera – allt detta ger oss kunskap om människan och samhället, och en sådan kunskap ger det rätta perspektivet på - kanske botemedlet mot - kortsiktiga trender inom och utom akademin som system. Naturligtvis kan man tänka sig en situation där undervisningen blir helt ideologidriven, men dit är det en bra bit kvar, och även i det fallet torde ett fokus på en viss sorts akademiskt gångbara tolkningar inte helt kunna tysta själva materialet. Att bedriva undervisning – även usel sådan - i dessa ämnen är oundvikligen att hålla vid liv ett utrymme för reflektion och distansering gentemot den egna samtidens fördomar, ”upplysta” som ”oupplysta”. Härifrån kan opposition och förnyelse också komma, som det hittills ofta har gjort i kulturhistorien. Kombineras detta med ett nyfiket intresse för den råa empiri vi hela tiden möts av som samhällsvarelser har vi receptet för en kritiskt tänkande medborgare. Om då en sådan medborgare har en viss skepsis inför expertisen, innebär detta "populism"? Snarare motsatsen.     

En sådan fond av kunskap innebär också möjligheten till ett ifrågasättande av de slutna tankesystemen. Ett sådant ifrågasättande kan till exempel bestå i att man relaterar teorierna till det arbete de tänktes utföra i sin ursprungskontext och bedöma deras rimlighet i den kontext man befinner sig i, att inte utan vidare acceptera deras beskrivning av det problem de tänks bidra till att lösa. Det skulle möjliggöra en ”av-dogmatisering” och en eftersträvansvärd politisering (enligt min definition ovan). Vad som var ett problem i en viss kontext behöver kanske inte se ut på exakt samma sätt i den svenska: snobbismen och den monolitiska kulturcentralismen var ett ”problem” som Pierre Bourdieus teorier antogs bidra till att ”lösa” – i Sverige var utgångspunkterna annorlunda och därför blev också effekterna andra; postkoloniala teorier var meningsfulla i en kontext där de gamla imperierna hanterade sina tidigare undersåtar, men kan kanske inte utan vidare kunna appliceras på invandrare i Sverige etc. I båda dessa exempel tror jag att kunskapsproduktionen hade haft betydligt bättre effekter om man varit mer pragmatisk och inte tagit över en kombination av problembeskrivning och lösning som tänkts ut för ett annat sammanhang. Exemplen på detta skulle kunna mångfaldigas. Det är i alla fall mitt intryck, att  teorierna när de kapar förtöjningarna med de konkreta omständigheterna lätt blir en sorts synsätt som ”reifieras”, framstår som något man bara har att förhålla sig till, trots att de i likhet med allt annat är produkter av individer i särskilda sammanhang. Som sådana bör de också kunna återinsättas i konkreta sammanhang och utstå en rimlighetsbedömning, ja, kanske falsifieras av förändringar i den verklighet de sade sig vilja gripa in i. Annars blir de i värsta fall något som hindrar tänkande snarare än att stimulera till det.