Bardamu redivivus

Årets mest senastionella litterära fynd består i de efterlämnade, omtalade och länge som förstörda betraktade papper av Louis-Ferdinand Céline som nu sett ljuset. Jean-Pierre Thibaudat, som haft hand om manuskriptet, skildrar det i en berättelse som blir riktigt spännande.  

Céline uppgav han själv att han lämnat efter sig manuskript på sin lägenhet på Rue Girardon och att dessa stals av "épurateurs" vid Paris befrielse, medan han själv i likhet med många andra kollaboratörer flydde hals över huvud. Han omnämner det själv i det monument över mänsklig ynklighet som utgör Från slott till slott, hans skildring av tiden i det tyska slottet Sigmaringen dit han tagit sin tillflykt tillsammans med Laval och Pétain. Nu visar det sig att dessa manuskript överlevt, och att en person som vill vara anonym haft hand om dem. Han lämnade över dem till Thibaudat, men på villkoret att invänta att Célines änka dog, då han inte ville att det skulle komma henne till del. Man kan undra över motiven - var personen en vänsterinriktad motståndare till Céline? Var han eller hon jude? Resten av Frankrike har fått ett avspänt förhållande till Céline och neutraliserat den store landsförrädaren genom att inlemma honom i kanon, men man kan tänka sig att någon som själv (eller vars föräldrar) haft en direkt koppling till händelserna, tagit mindre lätt på det hela. Hur som helst dog i alla fall Lucette Destouches förra året,107 år gammal, och det har nu blivit möjligt att publicera manuskriptet.    

Det kanske mest sensationella är att manuskriptet inte består av ytterligare en antisemitisk pamflett, utan faktiskt kan komplettera den allra viktigaste delen av Célines författarskap. Det har länge varit känt att de två centrala verken, Resa till nattens ände och Död på krita, egentligen utgör delar av en planerad trilogi. Av den sista delen, Casse-pipe (typ "Livsfaran"), som utspelar sig under åren strax före första världskriget, har tidigare bara brottstycken varit kända. Nu har den kunnat kompletteras och kommer i publicerad form att vara en lika tung pjäs som de två föregående. Detta ser jag fram emot. Jag är ingen oreserverad beundrare av Célinesförfattarskap i dess helhet - jag tycker att ovan nämnda Från slott till slott är närmast oläsbar - men just de två böckerna om Ferdinand Bardamu behåller jag starka minnen av. Jag skulle gärna återvända till deras värld.  

 

Anteckningar

13/7 kl. 14: Recension av en bok i Kvartal: "Boken får sägas vara unik i sitt slag genom att den anlägger ett brett perspektiv på frågan om gränser, och dessutom framhåller många gränsdragningar som fullt legitima. Att det inte har skrivits fler böcker i ämnet är knappast förvånande. Furedi är både i den akademiska världen och den vidare samhällsdebatten tämligen ensam om att intressera sig för människans behov av gränser." Nja - jag kommer på åtminstone två böcker - förvisso mer essäistiska än akademiska: Régis Debray Éloge des frontières (2010), Torbjörn Elensky Gränser (2017). Märkligt att inte uppmärksamma åtminstone den senare. 

19/7 kl. 15: Mycket intressant text om Frankfurtskolan och dess eventuella skuld för uppkomsten av ja-vad-ska-man-kalla-det-egentligen. Jag har alltid tyckt att de svepande karakteriseringen av dagens nyvänster som "cultural marxism" är mindre träffsäkra, och att det varit rätt svårt att se vad Theodor Adorno egentligen skulle ha med det hela att göra. Samtidigt är det lätt att se hur man med utgångspunkt i Horkheimers programmatiska anförande om "Traditionell teori och kritisk teori" ändå kan sätta ihop en någorlunda plausibel anklagelseakt. Och det vore naturligtvis svårt att helhjärtat ställa sig bakom "kritisk teori" i denna mening och samtidigt ta avstånd från analoga fenomen i nutiden, vars företrädare onekligen använder exakt samma argument som Horkheimer och troligtvis skulle säga att de bara fortsätter i samma tradition men uppmärksammar problem som föregångarna missat. Men det går också att med utgångspunkt i den senare Frankfurtskolan varna för "vänsterfascism" (ett ord Adorno förvånande nog tycks ha använt, och som på svenska torde ha lexikaliserats genom Sven Fagerberg i SvD-debatten tillsammans med Jan Myrdal, Lars Gustafsson och Sven Delblanc), framförallt grundat i en kritik av den byråkratiska logiken hos kapitalismen. Adorno & Horkheimer kan egentligen låna sig till en kritik av HR-avdelningarnas dominans lika väl som av New Public Management på universiteten. Och ett yttrande som det följande (jag citerar ur den engelskspråkiga artikeln) av Adorno kan nog ge honom många nya vänner: “The prominent personalities of protest are virtuosos in rule of order and formal procedures. The sworn enemies of the institutions particularly like to demand the institutionalization of one thing or another.”

19/7 kl. 19: I kritiken mot styrningen av kulturlivet, aktualiserad senast genom en rapport från myndigheten för kulturanalys, förekommer ofta synpunkten att styrningen efter specifika värden är kortsiktig, eftersom det mycket väl kan hända att Några Andra tar makten och då fortsätter med samma styrning men med andra värden som ledstjärnor. Och egentligen håller jag med om detta: jag ser inga alternativ till ett fritt kulturliv. Samtidigt ter den sig för mig överdrivet legalistisk och ibland ger det hela ett lite oärligt och retoriskt intryck. Är inte problemet mer substantiellt än så? Man skulle utan problem kunna tänka sig en situation av större frihet men med samma bedövande konformism från konstskaparna själva. Detta vore politiskt rättvist, men själva innehållet i kulturen vore inte nödvändigtvis bättre. Jag undrar hur många av dessa som varnar för ofriheten som inte primärt är intresserade av rättvisa på detta politikområde utan drömmer om en annan och mer intressant kultur. Jag är, måste jag erkänna, en av dem.    

25/7 kl. 13: Det finns ingenting som är så ologiskt som språket. Exempel: "wird wachen, lesen, lange Briefe schreiben" - "jag kommer att vaka, läsa, skriva långa brev" (Rilke). Men det vore en omöjlighet. Brief kommer från latinets brevis (kort), lang från en protoindoeuropeisk rot som latinet har gemensam med tyskan ( *dlongʰos) och som på latin motsvaras av longus.  

3/8 kl. 10: O fortunatos nimium sua si bona norint. Den svenska kulturen utmärks inte av tacksamhet. Läser man litteraturen från den period som i efterhand setts som en guldåder av jämlikhet, blir man snabbt varse att den överhängande stämningen, åtminstone sedan 60-talets andra hälft, är tämligen pessimistisk och negativ. I många romaner från tiden framställs samhället som i grunden orättfärdigt och brutalt. Den ekonomiska boom som nu förvandlade arbetarklassen till en medelklass framställdes regelmässigt som enbart ett resultat av exploatering och de produkter som nu kom allt fler till del sågs som ett opium för folket alternativt som amerikansk kuturimperialism (vilket det på ett sätt naturligtvis var, men det är en annan historia). De goda möjligheter till stöd och kontakt med en publik som de flesta författare idag skulle avundas var inte heller särskilt uppskattade om man får tro kulturarbetarna själva. Mot slutet av 70-talet kunde Tobias Berggren till och med hävda att de generösa bidragen till konstnärlig verksamhet (och som han själv naturligtvis tog emot) var ett illslugt försök från staten och kapitalet att neutralisera motståndet och hindra den lika överhängande som nödvändiga revolutionen. I denna litteratur får man leta länge efter tacksamheten. Ett av få undantag är poeten Lars Lundkvist, till stor del har det nog att göra med hans kristna grundhållning. Här ett utdrahg i en dikt från slutet av sextiotalet:

 

Jag vill berätta om tistlar och ris,

om egendomliga dofter och ljud

 

och om snön som är alldeles vit.

 

Men folk skriker på gatan,

det är för många döda, för mycket nöd. 

 

Törs jag skriva ordet tacksamhet, Far?

Kan jag? 

(Bilder i en silversked, 1969, s. 92)

 Och här, i hans sista egna diktsamling från 2008:

 

Om nåden att få leva 

i ett land utan krig -

 

det finns gåtfulla tecken

och varsel, siares utsagor

 

och skrifter att läsa

 på stora bibliotek.

 

Detta

är ockå ett svar:

 

En bön för vår nästa.

Ordet är Kärlek. 

(Gömslen, 2008, s. 98)

 

7/8 kl. 11: Elitism och populism. Dessa ords otillräcklighet. Giacomo Leopardi uttrycker min ståndpunkt: "I de fördolda tingen ser alltid minoriteten klarast, i de påtagliga, majoriteten. Att åberopa den allmänna opinionen vid avgöranden inom metafysiken vore absurt; denna opinion tar man ju ingen notis om inom fysiken eller varhelst man stöder sig på sinnenas vittnesbörd, som exemplevis i frågan om jordens rotation, och tusen andra. Och omvänt, det vore dumdristigt, farligt och i långa loppet lönlöst att gå emot majoritetens mening i sådant som rör den sociala samlevnaden." (övers. Ingvar Björkeson). 

Jag har på ett sätt alltid varit elitist, och inte skämts för det heller. Det tycks mig uppenbart att det finns domäner av tillvaron som är helt stängda för majoriteten, om inte annat därför att det krävs många år av arbete för att ens börja förstå och än mindre kunna formulera sig om dem. Vi accepterar en sådan uppdelning när det gäller friidrott, så varför skulle vi inte göra det när det handlar om filosofi eller litteratur? Men det har samtidigt alltid stått klart för mig att det finns ett pris att betala för denna elit, och att den består i en viss marginalisering från vanligt folks intressen, en viss ensamhet och det faktum att den känsla av betydelse som denna grupp kan känna inför sig själva på sin höjd kommer att bemötas med en social respekt, oftare med direkt oförståelse och i extremfallen med direkt fientlighet. Man kan dessutom se det som en klok inrättning att en relativ anti-intellektualism hos de breda massorna fungerat som ett vaccin mot de allra knäppaste idéerna hos denna elit, vars kognitiva överläge inte på något sätt hänger samman med en högre moral eller större praktisk klokskap. En hel del har skrivits om detta (jag kan rekommendera en roman författad av en viss Miguel de Cervantes, om jag inte minns fel  heter den Don Quijote). Men idag vill många ha det tvärtom, så att de saker som kräver en elit tvunget ska demokratiseras medan det fokliga vardagslivet ska rättas efter komplicerade teorier som kan utgöra fascinerande tankeproblem, betraktade som leksaker för eliten, men som den stora massan med nödvändighet står främmande för. 

8/8 kl. 09: Innovation. Intressant artikel om utmattning inom olika vetenskapliga fält, och pessimismen inför framtiden hos många av dess företrädare. Det underliggande problem som författaren diagnosticerar är välkänt: att det akademiska systemet kräver lärare till den allt större del av befolkningen som ska läsa på universitet, och att meriteringen för att uppnå en lärartjänst går via publicering av forskningsartiklar. Att detta leder till en produktion av vad Peter Luthersson kallade "meriteringsmakulatur" är uppenbart. (jag har själv en del erfarenhet av att producera sådan...). Det jag inte håller med om rör den innovationsretorik som präglar artikeln, åtminstone inte om man bortser från kvalitativa aspekter på det hela. Ur min synvinkel är det uppenbara problemet hos ett ämne som litteraturvetenskap inte så mycket att det fastnar i traditionalism (även om den risken naturligtvis alltid finns) utan snarare att det institutionaliserade kravet på akademisk originalitet leder till allt konstigare forskningsinriktningar (t ex digital humanities), och att det tvingar fram en specialisering som gör att ingen riktigt har en bra helhetsbild av vare sig ämnet eller dess objekt, litteraturen. De litteraturvetenskapliga arbeten som visat sig värda att återvända till (Auerbachs Mimesis är det oundvikliga men uttjatade exemplet) framstår ofta idag som betydligt mindre "avancerade" än det mesta som skapades efter teoriboomen och absurt generalistiska jämfört med produkterna av den högre utbildningens expansion, samtidigt som de präglas av en kringsyn som ger de rätta proportionerna till det studerade fenomenet och ett humanistiskt etos som gör litteraturvetenskapen till något som ledsagar och berikar ens vanliga läsning snarare än en intern diskussion inom disciplinen. Vilken slutsats ska man då dra? Varken de sociala och ekonomiska förhållandena eller fältets egen dynamik kan tänkas bort. Men jag tycker att den "innovation" som är värdefull också är en som har något relativt enkelt över sig i det att de riktar in sig på grundläggande frågor. Alexander Beecrofts An Ecology of World Literature är ett gott exempel från senare år.