8/10 kl. 18.45: En fruktansvärd flygresa från Baltimore till Toronto. i sitt introduktionssnack hade piloten sagt något om att "we're expecting a smooth flight", vilket var en av de sämsta prognoser jag någonsin hört. Den korta flygresan visade sig bli ett nästan aldrig upphörande inferno av turbulens, där det lilla leksaksplanet (2x2 säten i bredd) kastades fram och tillbaka och det ofta upplevdes som om det skulle slå runt helt av trycket. Jag är vanligtvis inte flygrädd, men nu var jag faktiskt oroad på riktigt. Rent rationellt vet jag förstås att turbulens inte är farligt, utan bara obehagligt, men det spelar mindre roll i sammanhanget. Och det slog mig då att det kanske bara är de omotiverat flygrädda som förstår någonting av vad det innebär att flyga, att något av flygandets fenomenologi inte avslöjar sig annars, ungefär som ångesten hos Heidegger konfronterar oss med varat.
Det är egentligen märkligt hur lätt vi kopplar bort det oerhörda i att flyga och ser det som den mest normala sak i världen. Några gånger har det slagit mig att den helt ometaforiska "himlen" för mig ändå har kvar något av sin metafysiska resonans. Vad kan vara vackrare än att se molnen ovanifrån? Men i allmänhet går en flygresa mest ut på att koppla bort det faktum att man flyger. Man låtsas som ingenting, ser på film, inte sällan underhållande filmer som lånar en idé om det sublima från tidigare generationers vördnad inför just det rike vi i stunden övervinner (över Atlanten såg jag sedan den nya Star Wars-filmen). De flygrädda tycks ha kvar något av denna känsla av överträdelse som under antiken redan häftade vid sjöfarten (jfr. Horatius Oden, I.3, v. 21-24) och som med desto större anledning gällde den ännu inte uppfunna flygkonsten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar