Det brukar inte sällan påpekas att svenska politiker jämfört med franska är tråkiga, obildade och att deras tal, i jämförelse med de franska (eller för den delen brittiska) kollegerna, är oinspiererade. Jag vill också minnas någon text i Axess för något år sedan som efterfrågade mer vältaliga politiker. Att denna synpunkt ofta kom fram under Stefan Löfven är knappast förvånande - Löfvenåren får sägas ha markerat en så låg punkt i den politiska retoriken att det faktiskt blev ett problem, särskilt i kombination med den dramatiska samhällsutvecklingen och uppfattningen av politikerklassen som passiv. Men i övrigt bör man inte överskatta värdet av språklig förmåga hos politiker, jämfört med förmågan att faktiskt lösa problem. Det krävdes kanske en Jean-Francois Revel för att berätta detta för fransmännen:
"Frankrike har lyckan att styras inte bara av en, utan av två stilister, Malraux och de Gaulle. [...] Vid sidan av Malraux' lyriskt mässande prosa, har vi generalens undertryckta, återhållna och högmodiga typ. Fransmännen låter sig stiliseras i tur och ordning av Zarathustra och Tacitus, den dionysiska principen och den apollinska, alltmedan Radio Algers hotfulla hord av solecismer och malapropismer mullrar vid horisonten."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar