Allmän adiafora

18/4 kl. 14.40: Lux ex oriente, translatio studii, etc. John Gray i samtal med Andrew Sullivan: “[China] is a terrible regime….but it’s also a country where Western classics from the ancient world are taught in their own languages, in Latin and Greek…it also has lots of Western classical orchestras…this leads to an interesting thought: maybe the residue of Western civilization will survive outside the West, and only outside the West. Maybe the traces of it, the best bits of it perhaps - classical music, classical tragic drama - might really survive when the West is being taken over by barbarians, when it’s no longer the West. It’s an interesting thought.” Nu råkar jag tycka att detta är ganska naivt - framförallt för att vara från John Gray, vars tänkande kännetecknas av att hellre avstå från alla normala mänskliga förhoppningar än att vara naiv - åtminstone att döma av det som kommer fram om hur den klassiska litteraturen studeras i Kina. Men det kan onekligen uppstå en sådan situation - den kan redan sägas ha inträffat vad gäller europeiska former av kristendom - där former och system som exporterats utomlands och där fortsatt tas på allvar nedvärderas eller omvandlas till något annat på den plats där de först uppstod. Vi kan observera en social snarare än geografisk variant av detta i skillnaden mellan vad allmänt litteraturintresserade tror att vi sysslar med i litteraturvetenskapen, jämfört med den faktiska praktiken.

20/4 kl. 10.45: Icke-dömande. Det är frestande att dela in världen i fördomsfulla och fördomsfria människor. Det är åtminstone lätt att konstatera att den första kategorin är väl representerad. Men ibland får jag intrycket att den verkliga uppdelningen snarare borde gälla beredvilligheten att döma överhuvudtaget: den "fördomsfria" gruppen agerar nämligen sällan i enlighet med de fakta som de i sin hedervärda kvietism valt att invänta snarare än föregripa.    

25/4 kl. 11.30: Jag hade börjat skriva en text om Guliano da Empolis Le Mage du Kremlin (möjligen den bästa nya roman jag läst på två år), varför den borde översättas och varför det är skillnad på att förstå och att förlåta i relation till rysk samtidshistoria. Ett typiskt ämne för den här lilla hörnan där jag ogärna skriver om samma sak som kultursidorna, vilka naturligtvis inte har berört denna bok överhuvudtaget utan föredragit...tja, andra saker. Men så ser jag att Ingrid Elam redan skrivit om romanen, i Dixikon, vilket alltså innebär att den sidan fyller de funktioner som jag tycker att kultursidorna borde.

25/4 kl. 21.15: Jag läser i Josef Czapskis memoarer (från den engelska översättningen i NYRBs klassikerserie - det verkar inte finnas något av honom på svenska) en episod från revolutionstiden som ter sig närmast allegorisk: 

"Vid den tiden började trupper, delegationer och desertörer välla in i Sankt Petersburg och gatorna blev med ens  otroligt smustiga. Soldater satt på marken och åt solrosfrön, milslånga formationer for förbi, hela tiden i rörelse. Jag minns att min brorson, som var med en flottkapten eller någon sådan, berättade för mig att han var tvungen att korsa gatan och att där ständigt rörde sig en procession, med krav på att ständerna skulle upplösas, att adeln skulle drivas ut, att generaler skulle hängas. För att ta sig till den andra sidan var man tvungen att gå under en banderoll. Så han valde en med texten 'Länge leve den fria kärleken. Det var den enda han kunde acceptera. Men det var så folk klarade sig, förstår du." 

Denna teknik praktiseras nog av många i dag.