Tidsandans tics

5/10 kl. 13.25: Tidsandan visar sig genom verbala tics. Under åren ca 2010-talet var "indignationspuffen" ett av de mest utmärkande dragen hos journalister och debattörer. Den yttrade sig när de var tvungna att ge rationella argument och svara på frågor som de aldrig hade behövt tänka igenom, därför att de hade nöjt sig med slogans. På denna tid var det högern i vid mening som knuffade dem framför sig, framstod som de som faktiskt hade behövt fundera på argument eftersom de valde att syssla med frågor som av både vänstern och liberaler betraktades som icke-frågor. Puffen, gärna ackompanjerad av ett slags kippande efter andan, gav lite betänketid samtidigt som den gav uttryck för indignation. Jag tycker mig på sistone ha lagt märke till ett nytt kollektivt drag hos vissa debattörer både i Sverige och utomlands, men denna gång istället hos de som snarast bidrog till att denna konsensus splittrades. Jag tänker till exempel på Douglas Murray och Alice Teodorescu Måwe. Det är en aggressivt emfatisk, långsam stil, där man liksom drar ut på meningarna för att göra dem blytunga av allvar. Kanske kan man tolka den som ett slags implicit erkännande av att man "haft rätt" men att det spelat ganska liten roll i praktiken, alternativt, om man gör motsatt bedömning av sakförhållandena, som ett sätt att återskapa konfliktnivån från den tidigare fasen. 

 6/10 kl. 13: Jag uppskattar mycket att Birgitta Holm skriver på Expressens kultursida och med ålderns rätt tillåter sig självständiga perspektiv på litteraturväsendet, som nu senast om hur litteraturhistorisk forskning förbigås av populära biografiförfattare: 

”'Äntligen' är Selma Lagerlöf inte en sagotant – fast hon inte har varit det sedan 1950-talet. 'Äntligen' riktas intresset för Victoria Benedictsson mot något annat än hennes sexliv – fast det skedde med besked redan i Sten Linders fina avhandling 1930, Ernst Ahlgren i hennes romaner." 

Att forskning osynliggörs i den publiktillvända facklitteraturen är lätt att hålla med om, men jag har en lite annorlunda uppfattning om varför det ser ut så här i just de här exemplen. Och här måste man nog vända blicken mot mer generella drag i vår kultur. Att kvinnliga författarskap fortfarande betraktas nedlåtande av kitiker och litteraturhistoriker torde nämligen vara inte ett faktum utan en myt. Mycket av den feministiska litteraturdiskursen (i forskning, men framförallt i media) tycks vara rädd att förlora sitt existensberättigande om den skulle erkänna att den faktiskt uträttat så mycket att den närmast kan sägas ha vunnit. Därför behövs tydligen dessa myter, som om inget hade hänt sedan Levertins, Bööks och Brandes dagar. Denna myt verkar också delas av den läsande allmänheten, som om de visserligen inte orkat läsa något av Victoria Benedictsson nog känner på sig att hon var en oförstådd kvinna som nu äntligen får sin upprättelse. Det är onekligen effektiv marknadsföring inför en huvudsakligen kvinnlig publik att presentera biografier på detta sätt, trots att Selma Lagerlöf åtnjuter det maximum av kanonisk status som ett svenskt författarskap kan hoppas på idag. (Heidenstam är suspekt och helt oläst; Lagerlöf heroisk föregångare och förhållandevis läst). Men kanske har det inte ens med feminism att göra. Kanske är det en bara en del av en övergripande progressiv myt i vår kultur, en myt vilken kan skänka såväl en raison d'être till sysslandet med det förflutnas författarskap som färdiga omdömen och berättelsestrukturer i behandlingen av desamma. Vad händer om denna myt inte längre upplevs som trovärdig? Många bör nog skaffa sig en beredskap för den dagen, och så att säga diversifiera sin litteraturförståelse inför en tid av sjunkande priser på den råmateria man byggt upp hela sin rikedom på att extrahera. Att bekanta sig med forskningens faktiska resultat - oavsett graden av upplysthet i dess utgångspunkter - är en rimlig startpunkt.