Nortrop Frye menar att det sker något grundläggande med människan i Iliaden: den visar oss att en fiendes (Hektors) död kan vara sorglig och vacker. Ett visst inslag av neutralitet har också varit ett centralt drag i den epik som utgår därifrån, ibland rentav formulerad som ett krav baserat på den antika praktiken. Det är just imitationen av Iliaden som får Torquato Tasso att i Det befriade Jerusalem att delvis skildra saracenerna som offer och visa den grymhet som de kristna är kapabla till. Den verkliga epiken från korsfarartiden (Rolandsången t ex) bryr sig inte om någon sådan jämvikt utan skildrar genomgående de muslimska fienderna som onda uslingar som far direkt till helvetet när de dör. Poeten bakom Iliaden - denna "gudamänniska" som Dostojevskij kallade honom - skulle då ha höjt sig till en utblick över tillvaron som innebar försoning och balans, medvetenhet om att det andra lider nu kan vederfaras en själv imorgon.
Nuförtiden, efter att man bätttre förstått den muntliga litteraturens principer, är det sällan någon betraktar Iliaden som skriven av en individ, den blinde Homeros. Men den senaste forskningen går ett steg längre genom att sätta de homeriska sångerna i relation till den någorlunda gemensamma kultur som tros ha existerat under bronsåldern och som band samman gerker, hettiter och babylonier. Det har till och med framkastats som ett antagande att det funnits olika versioner av Trojasången, hos hettiterna och grekerna: att det funnits en version av Iliaden som i högre grad tagit trojanernas parti och som skildrat kriget inifrån Troja, ganska bokstavligen. Sådana kända "scènes de la vie privée" som Hektors avsked till Andromake skulle alltså vara en rest av denna äldre tradition, och Iliaden som vi känner den resultatet av en sammansmältning av två olika Trojasagor.
Helt bortsett från de knepiga vetenskapliga frågorna (och detta är ett av de områden inom humaniora där forskarna tvingas till allra mest spekulationer) väcker det en intressant allmän fråga om tillvaron. Är den beundransvärda moraliska hållningen hos "gudamänniskan" Homeros helt enkelt ett resultat av en kollektiv process, där två relativt partiska skildringar av trojanska kriget flutit samman och bildat en relativt opartisk sådan? Är i så fall moralisk neutralitet, i den allmänna meningen av en förmåga att se saker ur olika synvinklar, på samma sätt ett resultat av kollektiva processer, samlevnad med människor som har annorlunda perspektiv än en själv?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar