Det är sällan man stöter på en lika brutal sågning som denna, utförd av Dick Harrison. Recensionen är läsvärd inte bara av den anledningen, utan också därför att Harrison lyfter fram vissa aspekter som med fördel kan jämföras med hur dessa diskussioner brukar se ut i litteraturhistorien.
För det första, att ambitionen att synliggöra tidigare marginaliserade grupper nästan alltid hänger samman med en stark slagsida åt moderniteten. Och detta är till stora delar naturligt, eftersom just denna synlighet ökat ju längre fram i historien vi går. Försök att revidera historiska kurser utifrån ett sådant här fokus kommer nästan oundvikligen att resultera i vad en litteraturvetare en gång kallade "the present willed shortening of memory". Samtidigt blir det märkligt om man utgår från en transhistorisk kategori som "kvinna" och vi har att göra med historiska personer snarare än författare (vilka bara överlever genom sina verk, och där marginaliseringen av vissa grupper ofta bestått i att vägra dem tillgång till litteracitet; se John Guillorys Cultural Capital rörande denna centrala men ofta förbisedda princip). Naturligtvis har det i alla tidsåldrar funnits kvinnor som med högre eller lägre grad av agens ingripit i skeendet. Varför är de inte intressanta? Anledningen att det förhåller sig så kan dock anas i en annan invändning hos Harrison:
"För att få vara med i boken räcker det nämligen inte med att vara 'märkvärdig'. Man måste vara märkvärdig på rätt sätt. Om kvinnan utövat ett stort offentligt inflytande men haft fel åsikter – varit en bakåtsträvare och bromskloss för utvecklingen – är det stopp. Alltså försvinner alla konservativa, men allt annat än obetydliga, kvinnor som under decennierna kring förra sekelskiftet argumenterade för stärkt försvar och mot kvinnlig rösträtt – personer som Anna Söderblom och Annie Åkerhielm. Urvalet är alltså hårt vinklat, närmast determinerat, mot idag rådande politiska normer, inte mot den betydelse kvinnorna ifråga hade när det begav sig." (min kurs.)
Och här blir det komplicerat, och intressant att jämföra med de styrande principerna för litteraturhistoriska framställningar. När dessa kom till i kölvattnet av romantiken handlade det om att synliggöra den egna nationens andliga substans såsom den framträder i skrift. I Sverige kan detta sägas ske med Atterboms Svenska siare och skalder (tidigare framställningar, inklusive Hammarskölds Svenska vitterheten, var mer av resonerande kataloger över allt som givits ut). Atterbom kunde aldrig glömma sin egen position: han skrev utifrån en tid som präglats av vad han uppfattade som en återfödelse av den svenska poesin efter en period (1700-talet) då litteraturen varit på villovägar, samtidigt som den äkta andan låg slumrande under ytan. Utan att helt betrakta nutiden som facit till det förflutna, handlade det om att greppa en huvudlinje och följa den bakåt i tiden. Atterboms urval är därför mycket snävt och fyller inte de krav som ställts på litteraturhistoria sedan det positivistiska skede som kom efter honom. Men även hos dessa arbeten fr o m Henrik Schück har den underliggande principen varit snarlik: någon återgång till ett rent katalogiserande har man sällan sett, om inte annat av den praktiska anledningen att utgivningen ökat ofantligt och att ett urval är av nöden. Nuet tillhandahåller relevanskriterier.
Men kan samma princip vara styrande för en historia om kvinnor? Kan således kategorin "kvinna" behandlas ungefär som kategorin "litteratur" eller "svensk national-anda" gjorde av tidigare historici, dvs. som ett ord som är på en gång deskriptivt och normativt, och som innebär att en massa saker som uppenbarligen är både "svenskt" och "litteratur" kan förbigås därför att det inte ryms i den historia man försöker berätta (dvs. vars normativitet vilar på en uppfattning av den utveckling som denna kategori genomgått sedd från nuet)? Kanske. Jag kommer i varje fall inte på några tungt vägande invändningar, annat än den som Harrison tar upp, nämligen att den betydelse de haft i sin samtid, snarare än vad vi tycker om dem, bör vara utslagsgivande (och att eventuella andra principer som varit styrande bör redovisas). Är det så - och här vill jag förtydliga att jag inte läst verket utan bara följer argumentationen i recensionen - är felet snarare en bristande överensstämmelse mellan det uttryckliga målet och resultatet, eventuellt en brist på enhetlig riktning.
En annan fråga blir: vilka tankevanor har resulterat i detta? Här kan man naturligtvis bara spekulera, men det är lätt att se liknande förskjutningar mellan deskriptivt och normativt i samhällsdebatten idag. Kategorier som borde vara deskriptiva (t ex medlem av minoritetsgrupp) blir ofta normativa, och de som inte delar detta normativa innehåll frånkänns fullständigt medlemskap i identiteten. I detta sker många intressanta kortslutningar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar