Allmän adiafora

5/12 kl. 17.10: Too big to fail. Talade med en bekant som är konstkritiker och med ett ironiskt tonfall frågade han mig om jag sett det nya nationalmuseum. Sedan vidtog en lång harang om den undermåliga restaurationen: vad gäller allmänna estetiska beslut, mer lokala detaljer och rena materialfrågor. Jag förvånades en aning eftersom jag bara hört en enstämmig hyllning. Enligt min kontakt var flera människor i branschen av hans åsikt, men det var något man talade tyst om, eftersom det helt enkelt stod så mycket på spel i projektet - ekonomiska, politiska och kulturella intressen, ekonomisk-politisk-kulturella intressen. Någon dag senare gick jag dit och lyckades nog ganska bra med att förtränga de kritiska synpunkterna, som till större delen går att skriva på yrkesskadans konto. Som vanlig besökare var det en njutning att vara på museet. Men jag kunde inte skaka av mig misstanken att vi har att göra med ett utslag av vår vanliga lagsportspatriotiska psykos som hittils fått många helt nakna kejsare att verka påklädda. Jag tar inte ställning i detta fall, jag registrerar bara att så mycket väl kan vara fallet. Typiskt nog är Thomas Steinfeld - denne ständigt införstådde utomstående - den ende som anmält avvikande mening.  
 
8/12 kl. 17.45: Konstaterade med mina kolleger en obalans i svensk litteratur, ja kanske rentav formeln för ett av dess främsta lyten: för många pappor i prosan och för många mödrar i poesin. Tillägg 12/2 -19: Lånade nyss Kalle Hedström-Gustafssons debut Mormorordning, hägringsöar (Norstedts, 2019). Vi får se vilken skillnad det gör.  

12/12 kl. 11.30: Anglicismer som fungerar. Jag vet naturligtvis att "ha en bra dag" inte är svenska, att det kalkerats på amerikansk servicelingo och sedan gradvis sipprat ut i samhället. Sådant inträffar hela tiden, och med en snabbhet som kan förvåna. I princip stämmer allt som en reaktionär europeisk filosof skulle ha kunnat säga om saken under 70- eller 80-talet. Samtidigt blir jag glad när jag får den hälsningen i ett ovidkommande (dvs. icke servicerelaterat) sammanhang, till exempel när jag träffar en arbetare som går med sin hund på lunchrasten och efter att våra husdjur bekantat sig färdigt med varandra använder denna avskedsfras. På grund av sentimentalitet? Ja, naturligtvis, men också att jag faktiskt inte kommer på något att ersätta det med. Lite amerikansk hygglighet, eller för den delen lite fransk politess eller lite arabiska stilblommor, kan kanske komma till vår undsättning. (Men jag är nog extrem i mina nordiskt bondblyga och antiretoriska utgångspunkter. Jag minns att jag tyckte det lät häpnadsväckande intimt när jag flyttade ner till Skåne och folk sade "ha det bra!" till människor de inte kände).

18/12 kl. 15.45: Intressant bredsida mot Edward Saids Orientalism av Nathan Shachar. Svårt att inte hålla med om mycket, men man bör kanske lägga till att om det inte hade varit Said, hade någon annan skrivit en liknande bok. Och det skulle i viss mån varit motiverat. En mer globaliserad värld med ökad närhet mellan kulturer måste nog förr eller senare resultera i det slags uppgörelse med stereotyper - och sådana fanns det ju faktiskt en hel del av i den äldre traditionen. Men bokens många fel och konstigheter bör kritiseras. Och framförallt bör dess rent antiintellektualistiska och nyfikenhetsförstörande konsekvenser motverkas. Sanskritforskaren Sheldon Pollock, som på det stora hela inte är någon ideologisk fiende till Said, skrev följande i sin "Future Philology? The Fate of a Soft Science in a Hard World": "for all the positive value of Orientalism, one of its deeply deleterious consequences, however much unintended, was to dissuade a whole generation of students from precisely the sort of philological engagement to which at the end of his life he wanted to return. After all, what’s the point of learning Arabic or Persian or Sanskrit philology, of deeply engaging with these languages and their textual worlds, if knowledge of the non-West is always already colonized? Such has been the implicit, self-paralyzing stance of many post-Orientalists, and I am not aware that the author of Orientalism ever tried to rein in the absurdities and abuses to which his theory gave rise." (960) 

2019-02-05 kl. 11: Jag gick förbi en affär i Malmö som heter "Svanskön", tydligen specialiserad på attiraljer till balett. Innan jag lyckades bryta ner ordkombinationen på det sätt som upphovsmannen avsett hade jag redan fått i huvudet två pleonastiska etymologiska förklaringar: svans-kön (queue-queue och coda-la coda). Den korrekta uttydningen är naturligtvis "skön som en svan". 

10/2 2019: På avstånd såg jag någon gå ut ur Absalonhuset, och jag hann tänka att det kanske var Sofi. Sen insåg jag att det helt enkelt är omöjligt. Så är det att vara död: att från början vara utesluten ur alla möjlighetskalkyler, inte ens kunna vara en figur på avstånd som en bekant på väg åt ett annat håll registrerar men inte stannar upp och pratar med.

 19/2 2019: 7:7. När jag gått upp några kilon brukar jag tillgripa den s k 5:2-metoden, som faktiskt fungerar, i alla fall för snabba regleringar. Det innebär att intaget två dagar av veckans sju inskränks till omkring 6-700 kalorier. Det är uthärdligt, särskilt med tanke på att man får äta som vanligt de andra dagarna. Jag läste nu om nazisternas Generalguvernement i Polen, hur de satte en gräns för vad man väl inte kan kalla annat än "undersåtarna" på samma antal kalorier. (Jag snubblade över dessa uppgifter när jag läste vidare utifrån Czeslaw Milosz' skildring i Mitt Europa. Det är lätt att se att stjärnforskaren Timothy Snyder väsentligen tagit premisserna till sin Black Earth från Milosz: kopplingen mellan kolonialism, nazism och imperialism, betonandet av det biologiska/darwinistiska i föreställningarna om Lebensraum, etc.)   

 20/2: "Jag vet inte vad kulturell appropriering är är för något, men om det är vad jag tror att det är stöder jag det helhjärtat". Lite etymologi: kultur (1) av cultura, av colere, odla (cultura animi - själsodling - hos Cicero, dvs. i stort sett "bildning"). Ur detta kulturbegrepp har det sedan skett en avledning till den mer allmänna betydelsen (2): vanor, tanke- och känslomönster, summan av symboliska uttryck hos en folkgrupp. Redan här är det viktigt att hålla koll på glidningen mellan betydelse 1, som bygger på det förvärvade, och betydelse 2, som bygger på det nedärvda. Men vi går vidare: appropriering - göra till sitt eget. Även detta ord har en intim koppling till bildning - jfr tyskans Aneignung, "tillägnande", och dess centrala betydelse i dess bildningstradition.
I debatten om kulturell appropriering har många använt sig av histooriska argument för att visa hur kulturer alltid lånat av varandra, men jag tror inte ens att man behöver gå så långt. Redan på ett logiskt plan blir det svårt att tänka sig ett tillstånd som utesluter appropriering, så länge man vill kombinera ett minimum av rörelse. Det mesta kommer ur sammanblandningen mellan betydelse 1 och 2 av "kultur". Det leder till föreställningen att kultur är något som helt enkelt finns, som ett naturföremål, när det i verkligheten är något som varje ny generation måste - just det - tillägna sig.
(denna påminnelse tycks också behövas då vi talar om "kulturellt kapital". Jag har svårt att se hur det, annat än på marginalen, skulle vara mindre mödosamt att lära sig latin för att ens föräldrar har många böcker hemma. Zbigniew Herbert uttryckte det väl: "Det finns en falsk uppfattning enligt vilken traditionen är en förmögenhet, ett arv som vi ärver på ett mekaniskt vis, utan att anstränga oss, och det är därför de som är mot ärvda rikedomar och oförtjänta privilegier är mot traditionen. Men faktum är att varje kontakt med det förflutna kräver en ansträngning, ett arbete, därtill ett svårt och otacksamt arbete, eftersom vårt lilla 'jag' gnäller och ryggar tillbaka inför det."). Hur som helst tycks mig hela föreställningen om "kulturell appropriering" bygga på två ohållbara förutsättningar: en statisk uppfattning om "kulturer" (vilka i samma ögonblick som de förstås statiskt förlorar många av de centrala egenskaperna hos sådana) som någonting helt enkelt givet, och en orealistisk uppfattning av människan, som antas födas fix och färdig in i en kultur, som man alltså tillhör, på samma sätt som en ko inte kan lämna sitt artväsen. Själva förekomsten av det som nu kallas kulturell appropriering visar att det inte stämmer.
  
20/2 2019: Abjektet. Viktor Rydberg har verkligen dragit en nitlott. Hans politik kan inte utan mängder av förmildrande kontextauliseringar fås att ligga i linje med nutida strävanden, och på ett paradoxalt sättt ser det nästan ut som om hans "progressiva" sidor är lika problematiska för nutiden som hans "konservativa". Men framförallt: han har olyckan att hans sexuella avvikelse, en sådan sak som för eftervärlden hade kunnat ge en intressant nattsida till hans präktighet, består i den enda parafili som enstämmigt förkastas av samtiden. "Pervers" präktighet, ordningssinne, "pervers" sexualitet: en sällsynt misslyckad kombination av smutsig renhet och rent smuts.   

20/2:  Var det inkorrekt när det sades om Ardalan Shekarabi att han "har doktorerat" i juridik när det som avsågs var att han "hållit på att doktorera" (= påbörjat doktorandutbildning). Det finns visserligen drag av fullbordad aspekt i svensk perfekt, men det är inte lika entydigt som det kan vara i andra språk. För att verkligen markera att en händelse fullbordats bör man lägga till något i stil med "färdigt" eller "klart" ("jag har ätit" betyder inte nödvändigtvis "jag har ätit färdigt"). "Han har doktorerat" kan alltså på svenska betyda både "han har doktorerat (färdigt)" och "han har hållit på att doktorera". I latinet kan perfektformen brukat ur en presenssynvinkel få en perfektiv aspekt, det vill säga beteckna att något är genomfört. "Dixi" brukade retorerna säga när de var färdiga, vilket alltså på svenska inte är helt synonymt med "jag har talat" utan snarare "jag har talat färdigt".  
På ryska är denna skillnad systematiserad och inbyggd i själva ordförrådet. Då skulle man behöva ett verbpar där det ena betyder "(hålla på att) doktorera" och det andra "doktorera (färdigt)". Jag tar reda på vad "doktorera" heter på ryska och får svaret "защитить диссертацию" (perfektiv aspekt), men blir besviken då jag inser att det strängt taget betyder "försvara en avhandling", dvs. samma sak som "disputera". Hade det funnits en motsvarighet till svenskans "att doktorera" hade det varit lätt att illustrera (typ  задокторировать [perfektivt] och докторировать [imperfektivt]). Kanske är skillnaden semantisk snarare än grammatisk? Doktorera = bedriva doktorandstudier vilka slutligen leder fram till ett doktorsdiplom; disputera = försvara en avhandling man skrivit och därefter få sitt diplom. Man skulle alltså inte kunna säga att han "har disputerat" utan att det betydde att han var doktor (dvs. har doktorerat) (men man kan naturligtvis, rent hypotetiskt, tänka sig någon arm stackare som släppts fram till disputation men inte godkänts. Den personen skulle - om han fick för sig att tala högt om det - kunna säga "jag har disputerat" enligt samma grammatiska logik som gör att man kan säga att Shekarabi "har doktorerat"). Kanske är det inte bara den svenska grammatiken utan också själva ordet "doktorera" som är otydligt, i det att det både betecknar en process och ett resultat, och att i detta fall skillnaden mellan den fullbordade och den icke fullbordade varianten är helt avgörande.