Allmän adiafora

22/11 kl. 10.15: Regel/ideal nr. 1: inget fuskbygge.

"Ce qu'il y a de surprenant, en effet, c'est que le beau n'est ici que l'honnêteté absolue, la raison, le respect même envers la divinité. Les parties cachées de l'édifice sont aussi soignées que celles qui sont vues. Aucun de ces trompe-l'œil qui, dans nos églises en particulier, sont comme une tentative perpétuelle pour induire la divinité en erreur sur la valeur de la chose offerte. Ce sérieux, cette droiture, me faisaient rougir d'avoir plus d'une fois sacrifié à un idéal moins pur."

"Det som är förvånande, det är att det sköna här inte är annat den absoluta hederligheten, förnuften, själva respekten mot det gudomliga. De dolda delarna av byggnaden är lika omsorgsfullt utformade som de som syns. Här finns ingen av dessa trompe-l'oeil-effekter, vilka särskilt i våra kyrkor, verkar som ett evigt försök att få det gudomliga att missta sig på värdet hos den sak som erbjuds. Detta allvar och denna rakryggadhet får mig att rodna över att några gånger ha offrat till ideal som inte är lika rena."   

 Ernest Renan, "Prière sur l'Acropole"

"Ces ouvriers ne servaient pas. Ils travaillaient. Ils avaient un honneur, absolu, comme c'est le propre d'un honneur. Il fallut qu'un bâton de chaise fût bien fait. C'était entendu. c'était un primat. Il ne fallait pas qu'il fût bien fait pour le salaire ou moyennant le salaire. Il ne fallait pas qu'il fût bien fait pour le patron ni pour les clients du patron. Il fallait qu'il fût bien fait lui-même, en lui-même, pour lui-même, dans son être même. Une tradition, venue, montée du plus profond de la race, une histoire, un absolu, un honneur voulait que ce bâton de chaise fût bien fait. Toute partie, dans la chaise, qui ne se voyait pas, était exactement aussi parfaitement faite que ce qu'on voyait."

"Dessa arbetare tjänade inte. De arbetade. De hade en heder som var absolut, så som det ligger i hederns natur att vara. Det var nödvändigt att en stolspinne var välgjord. Det var självklart. Det var en huvudsak. Det var inte nödvändigt att den blev välgjord på grund av lönen eller för att skaffa sin en lön. Det var inte nödvändigt att den blev välgjord på grund av chefen eller på grund av chefens kunder. Det var nödvändigt att själva stolspinnen var välgjord, att den var välgjord i sig själv, för sig själv, i själva sitt väsen. En tradition som kom ur, som stigit fram ur släktets djup, en historia, något absolut, en heder, bestämde att denna stolspinen skulle vara välgjord. Varje del av stolen som inte syntes var exakt lika fullkomligt välgjord som det som syntes."  

Charles Péguy, L'Argent

20/11 kl. 19.20: Finns det speciella "röstkulturer" på Sveriges Radio? Kulturer som inte bara gäller verksamheten som helhet (typ normerande rikssvenska i förhållande till dialekter), utan specifika program? Jag tycker alltid att politiska komentatorerna Thomas Ramberg och Fredrik Furtenbach låter exakt likadana (släpigt, trött, den ene visserligen lite mer nasal röst än den andre), och jag blandade ofta ihop Jörgen Huitfeldt med den andre Studio Ett-killen när han jobbade där (det livliga, bitvis lite ironiska, utmanande sättet att reagera på svar och intonera frågor). Om dessa jobb i framtiden kommer att ersättas av artificiell intelligens har vi här en bra utgångspunkt för de mänskliga aspekter som måste läggas till; dragen har redan renodlats. Vi vet hur vi vill ha våra politiskkommentarrobotar och våra fördjupandenyhetsprogramrobotar. 

17/11 kl. 15:

Les Murray, "Demo":

Nothing a mob does is clean

not at first, not when slowed to media
not when police.

(min kurs.)

En i övrigt helt "tillämpbar" dikt förstörs en aning av detta "slowed to media", som bara för något decennium sedan var en utmärkt visuell bild - drevet i tidningen som kommer dagen efter. Nu har vi närmat oss simultanitet. 

15/11 kl. 14: Höstens böcker, små recensioner med små reservationer:

Sami Said, Människan är den vackraste staden. Det är helt klart passande att använda ett slags pikaresktradition med en huvudperson som är en afrikansk migrant på drift över ett Europa i en ny stor oreda. Vissa inslag är briljanta, men kompositionen är en aning svag och står och stampar i andra hälften av boken. Man får känslan att boken inte riktigt kan bestämma sig om den ska vara episodisk eller följa en utveckling. Jag tror att jag i slutändan hade föredragit att se det pikareska inslaget ta ännu större plats, att Said skulle använt sin migranthuvudperson som en ännu mer rörlig Candide- eller Simplicissimus-varelse och ge oss ytterligare några pusselbitar till Europa. Samtidigt finns här en mycket fin förmåga till iakttagelser av det både roande och oroande slaget.

Johanna Frid, Nora, eller brinn Oslo brinn. Denna bok "utforskar två av vår tids kvinnosjukdomar - instagram och endometrios". Jag läste den precis när den kom ut och kan nu se hur den uppmärksammas från alla håll. Det mesta av de förtjänster som nu hålls fram är de som jag också skulle ha nämnt om jag inte varit så sen på bollen. Min främsta reservation här har att göra med min okunskap: min restriktiva användning av sociala medier gör att jag inte riktigt känner mig kvalificerad att bedöma vissa böcker skrivna av samtida författare. Jag undrar i mitt stilla sinne: beter sig folk verkligen på det här sättet nuförtiden? Visst, man måste vara illiterat för att inte se att detta är överdrivet - men hur överdrivet? Skillnaden mellan att å ena sidan extrapolera från vad alla/många människor gör och överdriva det, å andra sidan bara skildra ett unikt fall, där det kanske är personligheten som är det viktiga, snarare än det typiska. Jag kände samma sak inför Isabelle Ståhls Just nu är jag här.    

Tua Forsström, Anteckningar. Diktsamlingen om sorgen efter ett avlidet barnbarn är gripande. Samtidigt har jag vissa reservationer mot Tua Forsströms sätt att skriva, utan att jag egentligen kan formulera dem. Det är något med deras skirhet, som gör att jag på en gång kan konstatera det fina hantverket men ändå aldrig fastnar riktigt. Detta är inte särskilt intressant att berätta för någon annan.  

10/10, kl. 13: Jag tog en promenad med en bekant från Syrien som jag träffar då och då. "Kulturkrock" brukar man prata om, och då menar man hur två olika kulturer, olika vanor, traditioner, seder etc leder till ömsesidiga missförstånd. Men det finns en annan form av kosmopolitisk krock som inte har så mycket med "kulturer" att göra, åtminstone inte i denna starka mening, utan snarare med huruvida man ser ett samhälle inifrån eller utifrån. Jag undrade vad han tyckte om det svenska samhället efter några år här, och han var på det stora hela mycket positiv. De flesta aspekter han räknade upp var sådana saker som jag också uppskattar och i princip känner någon sorts stolthet över (religionsfrihet, sekulär stat, välfärdssamhälle etc.). I princip, vill säga. Skillnaden är just detta: att se det inifrån eller utifrån. För varje sak han räknade upp kände jag mig frestad att komma med pessimistiska gensagor, till exempel om hur den tidigare överenskommelsen om gränserna för religionens roll i det privata/offentliga är under stark press, hur kriminaliteten, bostadsbristen, ett skolsystem i spillror, och en växande oförmåga att överhuvudtaget göra något åt dessa problem, gör det allt svårare att baserat på det förhandenvarande (snarare än någon sorts reflexmässig nationalism, vilken paradoxalt nog tycks vara vanligare till vänster och i mitten än hos den hårda högern) känna stolthet över det svenska samhället. Tack och lov tyglade jag denna impuls för det mesta. Jag vill naturligtvis inte komma dragandes med en massa mörka demoner inför en människa som på många sätt har en sympatisk inställning och har just den inre drivkraft och öppenhet som invandrare nog måste ha för att lyckas.
 "Jag vill bara säga 'chapeau!' till de kloka människor som byggt detta land" utbrast han. Jag kunde inte låta bli att tänka på Sami Saids senaste roman (se ovan), där huvudpersonen reflekterar på rakt motsatt sätt:

"Förr bodde ett annat folkslag i detta land, Manni. Det är en hemlighet för de nuvarande ägarna vill inte att vi ska inse att de är värre snyltare än vi. Allt var färdigt redan när de föddes. De fick det gratis. Vilka var då dessa ursprungliga? Var de jordiska eller var de från stjärnorna? Jag ska inte uttala mig om det. Men detta land var deras. De högg ner skogen och reste fabrikerna och tornen och det andra omkring oss. Utan dem hade det inte varit civilisation och sedan tröttnade de och åkte vidare, förklarade jag det så som Mannis chef förklarat det för mig. Cirka. Byggarna hade rest ut och allt var i ett tillstånd av förfall." (Människan är den vackraste staden, s. 50, min kursiv)
          
Jag tenderar nog att tänka mer som Saids huvudperson, eller i alla fall hysa farhågan att det är så det förhåller sig. Men det är verkligen så att vad som är "förhandenvarande" beror på varifrån man blickar. För min syriske kompis är detta de typiska konturerna av det svenska samhället så som det framträder för någon som bara tillbringat några år i det, och som kan jämföras med annat som han är van vid. För mig är det något som är på väg bort, eller som i varje fall är under stark press och som det kommer att krävas stora ansträngningar och uppoffringar för att bevara eller modifiera för att få det att stämma överens med nya realiteter. Man kan hävda att det är skillnad mellan att se det närvarande, eller att se det närvarande färgat av det förflutna och av den hypotetiska framtiden. Det närvarande finns; det jag tänker finns inte (än). Försök att prioritera stillbilder snarare än livesändningar.