Allmän adiafora

28/10 kl. 15.30: Guilty pleasure. Genom de återkommande utgallaringarna av gamla böcker på Språk- och litteraturcentrum kommer man över en hel del dyrgripar, både inom litteratur och språkvetenskap. Skönlitteraturen är naturligtvis viktigast och det är också här det gäller att hålla sig framme, då konkurrensen är starkast. (Bästa fynd hittills: Gerard Manley Hopkins dagböcker i en fin universitetsupplaga). Språkvetenskapen brukar däremot få stå kvar rätt länge, men den har på mig börjat utöva en sällsam lockelse.  Det senaste fyndet är Gaston Paris’ Mélanges linguistiques. Tidigare har jag plockat på mig Hermann Pauls Prinzipien der Sprachgeschichte, Antoine Meillets Linguistique historique et linguistique générale, Jacob Grimms Über den Ursprung der Sprache, Karl Vosslers Frankreichs Kultur im Spiegel seiner Sprachentwicklung m fl. I förvånande stor utsträckning läser jag faktiskt dessa böcker, vilket inte alltid är fallet med det slags böcker jag köper för att de säljs ut löjligt billigt och man vet att de är svåra att få tag på. Deras vetenskapliga värde är (gissar jag) närmast noll. De synsätt som de stod för har till större delen ersatts av andra, och eftersom jag knappast läser nya nummer av språkhistoriska tidskrifter kan jag inte heller gå i god för att deras resultat vad gäller enskilda ord har bestående värde eller om de är lika antikverade. Men det spelar nästan ingen roll för mig. Jag kan inte säga att jag följer med i den moderna språkforskningen, även om jag tycker om att få dess resultat refererade, och jag kan knappast heller med någon meningsfull auktoritet föra över på det intellektuella planet det som min böjelse får mig att hävda: att språkvetenskapen, åtminstone vad gäller den dominerande teoretiska utvecklingen, efter Chomsky (ja, kanske till och med efter Saussure!) saknar intresse. Den är för teknisk, den avlägsnar sig i alldeles för hög grad från frågor om kultur och historiska texter (filologi) – den kan, kort sagt, inte läsas för nöjes skull. Naturligtvis sker fortfarande en massa forskning inom historisk lingvistik som åtminstone i princip borde intressera mig; här är bristen på engagemang direkt sammanhängande med tidsbrist.

 Jag kan också - jag måste ju misstänka mina bevekelsegrunder en aning - ana att den lyster som de här texterna har för mig är att de bygger på en underliggande humanistisk vision som kan vara svår att sätta fingret på, men som man ofta stöter på i forskning från 18- och tidigt 1900-tal och som idag märks bara som en fantomsmärta: en känsla av att bidra till ett stort kulturarbete, föreningen av precision och humanistisk vision, att deras värld, där det gamla hela tiden stod i relation till det nya, var spännande och full av oanade sammanhang som alla ropade på att bli undersökta. Så på frågan om vad som utgör min s k guilty pleasure, eller vad jag vill framhålla som exempel på den utopiska idén om fullkomligt onyttig läsning, tvingas jag svara: obsolet språkvetenskap.

 

1/11 kl. 12: Tillägg till min tidigare kommentar om förvända språkliga kompensationsstrategier: är det inte något liknande vi har att göra med i frågan om stockholmskans "e" och "ä". Där händer ju något som är analogt med det fenomen jag beskrev tidigare: medan nästan samtliga ä blir till e i uttalet, finns det vissa ord som stavas med e (och i den övriga svenskan uttalas så) men som i stockholmskan gärna uttalas som ä. Exempel: "erkänna" ("ärkänna") och egennamnet Ehrensvärd (kan i o f s finnas historiska anledningar till det senare). Jag hittar en gammal spalt av Catharina Grünbaum där förklaringen ges att när förledet er- inte betonas drar det åt ett ä, som i "eruption". Det skulle då handla om att uttalet -er är senare och hänger samman med en tilltagande anpassning till skriften. Så kan det kanske vara. Men varför är det just i stockholmskan den hängt kvar? Kan det handla om samma sak som jag nämnde nedan - dvs. ett behov av att markera språklig skillnad genom ett aktivt och så att säga ostentativt icke-utnyttjande av just de resurser man själv har i övermått?

3/11 kl. 22.30: Skurklandsproblem. Jag drack whiskey med en person som var anställd i ett visst lands - låt oss kalla det Syldaviens - handelskammare. Han hade nu kommit att få alltmer kontakt med landets ledning, och han var noga med att framhäva att de var cyniska och coola, att de i en snävare krets kunde skratta åt presidentens tal och hela den fasad de var tvungna att hålla uppe. Landet har dock en ny kulturminister (vars roll i juryn på en nyss stundad internationell filmfestival också orsakat protester från de inbjudna regissörerna). Problemet med henne är nämligen, enligt min informant, att hon tror på ideologin, att hon med liv och lust ger sig hän åt arbetet att styra kulturen i den riktningen. Be careful what you wish for.  

7/11 kl. 11: Positionering. I en text jag är på väg att publicera valde jag att skriva att den antisemitism som Levertin, Warburg, Schück med flera utsattes för faktiskt var en rasism "till skillnad från mycket som går under det namnet idag". I efterhand blev jag lite fundersam. Var det verkligen nödvändigt att vara polemisk? Har inte stämningen i Sverige vänt, så att det som för några år sedan innebar att införa en nödvändig distinktion numera bara betyder att skrika med i en kör? Jag kanske borde höra av mig till redaktören och modifiera min onödigt aggressiva ton? Men sedan stöter jag på den här extremt illvilliga låtsasrecensionen av en bekants bok och inser att många människor - bland dem flera kolleger och bekanta, ja, till och med vänner - kommer att svälja den utan motfrågor. Jag tror jag låter det stå kvar.   

Addendum: jag ser nu att Erik Helmerson skriver att följderna av nämnda recension, vilken snabbt kompletterades av en ny (och sund) recension av Åsa Linderborg, visar att "åsiktskorridoren är död", att rasistanklagelsen inte längre är tillräcklig för att stänga ner en debatt. Jag tror att han på det stora hela har rätt, oberoende av just den här affären (därav mina tidigare funderingar ovan). Den totalt oansvariga och i grunden narcissistiska polemiken lär nog inte försvinna, och det är naturligtvis irriterande att den typ av invektivkastande och magkänslotyckande som annars mest frodas i kommentarsfält har en fristad på vissa kultursidor. Och som författare till boken skulle jag vara rasande. Men hur representativa är de här rösterna? Börjar de inte alltmer uppfattas, inte bara av folk i gemen, utan även inom de egna leden, som vad de är - dvs. extrema? Men det är svårt att säga någonting generellt om detta, och ens bild av ett medielandskap är med nödvändighet känslostyrt.