Musiskt

Två bra synpunkter på kulturellt värde, från två musikkritiker (jag vet inte vilken betydelse det har i sammanhanget). 

Den första är från New Yorker-kritikern Alex Ross, och säger väl egentligen ingenting oväntat, men eftersom budskapet tycks ha så svårt att sjunka in kan det behöva upprepas:  

“The pop hegemony is all but complete, its superstars dominating the media and wielding the economic might of tycoons. They live full time in the unreal realm of the mega-rich, yet they hide behind a folksy façade, wolfing down pizza at the Oscars and cheering sports teams from VIP boxes… Opera, dance, poetry and the literary novel are still called 'elitist', despite the fact that the world’s real power has little use for them. The old hierarchy of high and low has become a sham: pop is the ruling party.”

Det andra, från Sofia Lilly Jönsson, en kritiker och oberoende röst på SvD som jag uppskattar väldigt mycket. Hennes diskussion om klassisk musik, kulturella hierarkier och att "lajva överklass" tycker jag är mycket klargörande. Hon lyckas säga betydligt mer om det verkliga förhållandet än de förstelnade antaganden från 90-talets cultural studies som okritiskt förs vidare.    

Så läs och ta in. Budskapet gäller framförallt de popkritiker som fortfarande inbillar sig att de slår underifrån när de i verkligheten rider på en skoningslös juggernaut.