Fint av Johan Croneman ("att avsky melodifestivalen tolkas som folkförakt") att som nästan enda medieröst i gruppmobbarsverige orka ta upp denna fråga. Däremot tror jag inte att han har rätt när han spinner vidare och spekulerar om orsakerna till att det förhåller sig så. Den korrelation mellan intresset för melodifestivalen och det deprimerande världsläget som han målar upp är knappast övertygande. I själva verket bevittnar vi, eller lever i, resultatet av en trend som pågått mycket länge och drivits fram av just de människor som brukar vilja att kulturen ska "ta ställning". Ni kanske tycker annorlunda, men jag har svårt att se det på något annat sätt. Här följer i varje fall mina upplevelser av den andliga fysionomins utveckling under 00- och 10-tal, i all deras anekdotiska glans:
En gång drogs jag till vänsterkretsar för att de var de enda som intresserade sig för kultur, vilket jag på den tiden (ytligt) definierade som motsatsen till det kommersiella. Adorno och Frankfurtskolan utgör det kanske mest typiska uttrycket för denna sorts "kulturvänster", och jag slukade följaktligen deras texter förbehållslöst. Men ganska tidigt såg jag något helt annat hos vänstern. Jag kommer ihåg när jag bodde på korridor på radikala Smålands nation, där gravallvarliga politiska diskussioner hörde till vardagen. Samma människor som gärna tog till brösttoner tycktes helt släppa sin dröm om något bättre för att kasta bort timmar av sina dygn på usla tv-serier och (tror jag) melodifestivalen. Åtminstone minns jag att jag senare kunde häpna över hur "alternativa" människor på Möllevången faktiskt tittade på melodifestivalen, kanske till en början under någon sorts ironisk täckmantel, och ofta kryddat med lite tyckande om eventuella politiska aspekter av spektaklet. I samma veva blev frågan om identitet större än den någonsin varit, samtidigt som tidningarna blev tunnare och i sin panikartade reaktion på det nya medielandskapet bestämde sig för att en udda kombination av (kulturell) inställsamhet och (politisk-moraliska) anklagelser skulle ge kultursidorna "relevans". Att melodifestivalen nu följs ivrigt av en massa människor som kunde göra bättre saker hänger rimligtvis samman med denna utveckling, som pågått bra mycket längre än exempelvis kriget i Syrien. Om man väger in denna bakgrund framstår Cronemans förklaring som tämligen långsökt.
Nyligen skrev en annan DN-skribent, Johan Hilton, om värdet av att vara pretentiös i en tid av högerpopulism. Det enda jag saknade i texten var en ärlig påminnelse om att populism idag lika gärna kan komma från den s.k. vänstern, som snart överträffar sina motståndare i antiintellektualism och bildningshat. Därför ger jag gärna mina tips för ett blivande pretto, de råd jag skulle ge mitt tonårsbarn om jag hade ett. Det politiska utfallet av dessa tekniker bryr jag mig särskilt inte mycket om; vad det handlar om är att hålla vid liv en plattform där sådana överläggningar överhuvudtaget är meningsfulla. Man skulle kunna kalla det en handbok i kulturell och intellektuell hygien, om inte ordet hade konnotationer som lätt feltolkas.
1. Utgå ifrån att vissa saker faktiskt är bättre/mer värdefulla/sannare/intressantare än andra, eller att det i varje fall är så världen framträder.
2. Läs/se/lyssna på gammal och ny litteratur/film/musik i olika genrer, skaffa dig en så universell måttstock som möjligt. Använd den för att själv kunna ta ställning till vad som är bra och dåligt, vad det är värt att lägga sin tid på.
3. Läs fördjupande reportage och historia, och diskutera med andra för att få ett grepp om världen och politiken. Försök att bilda dig ett omdöme utifrån det och strunta helt i vad folk säger på Facebook och Twitter. Ställ ordentliga motfrågor till det slängiga tyckandet.
4. När politiska modeord (t. ex. mansplaining) dyker upp, gräv fram den analytiska kärna de äger och utvärdera den sakligt, men skynda dig, för de förvanskas snart av medielogiken och kommer att betyda allt och inget. Om du bedömer att begreppet är viktigt, försvara det mot dess förvanskning av just de människor som det är frestande att se som nyttiga idioter.
5. Sträva efter en kritisk kosmopolitism. Sverige, inklusive dess imaginära Atlantaxel, är inte världens centrum. Lär dig att se det provinsiella i det föregivet centrala. Skaffa dig en bekantskap med andra språk, kulturer och samhällen. Jämför här och där, ta fasta på det som är värdefullt. Hämta måttstockar från andra ställen när de saknas på hemmaplan.
6. Inta som normalläge en likgiltig inställning till det som gaphalsarna skriker om, även då det sägs vara för en god sak (eller i synnerhet det fallet - det är då lättare att dras med). Sträva rent generellt efter det som är bäst/mest värdefullt/sannast/intressantast snarare än att vara på rätt sida om ett streck som andra har dragit upp.
7. Försök att vara hygglig, överseende, hjälpsam. Du kommer trots detta att göra dig själv ganska illa omtyckt...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar