Oxenstierna remixed

Ur ett missöde i arbetet med min Oxenstiernautgåva föddes en märklig tingest. På grund av slarv från min sida var texten tvungen att sättas om, och blankrader läggas in manuellt. Jag började därför skriva ner alla de verser som ska följas av blankrader. Först då jag kommit en bit in i verket insåg jag att mina utdrag bildade en rätt fascinerande dikt. Vanligtvis är jag inte så road av experiment av den här typen, men jag måste säga att resultatet bitvis blivit extraordinärt: en trollbindande natursymbolisk-hermetisk dikt på orimmade alexandriner. Skämt åsido tycker jag att det är intressant hur väl den illustrerar membra poetae disjecta-tanken: att poesi känns igen även om de enskilda raderna tas ur sitt sammanhang. Åtminstone gällde det för dikten under Oxenstiernas tid. Här följer några utdrag ur denna häpnadsväckande tour de force:  

I.

Det samma hjärta än, så väl som samma järn

Ser morgonrodnans glans ännu Er middag pryda

Med upptåg, skämt och skratt och glädjens fria ljud

Och går på Tronen opp från hennes understöd

Och varen hälsade ur djupet av vår grav

II.

Och svalkar dansen blott och ej dess ro fördröjer

Ger hennes rodnad skäl och den förlåtlig gör

Dess enda nöje är det nöjet som hon minns

Han tryckte mot mitt bröst sin åttiåra hjässa

Är lika ljuvligt glömd, som hon var menlöst njuten

Men kröna dig med ax och sjunga Ceres ära

Du skapar på en gång, fullkomnar och bereder

III.

I morgonrodnans gull ser blandas kvällens strålar

Den värld hon skapt, att där sin rikdom sammandraga

Som på Naturens Tron emottog Snillets Spira

Med liors rustning väckt, är innan dagen skådat

Ser Månan uddas än förr’n det sin bärgning lider

Han mödan trogen var; han nu av henne lönas

Blott öppen till hans grav och sluten för hans skörd

Han gav en blick igen, och jorden skördar födde

Den enda Han begär och människan kan giva

 IV,

De ljud I älskat förr av Eder vänligt höras,

Ditt Snille för sin dikt, din ömhet för sitt hjärta

Vars möjlighet och stund han ägt och underlåtit

Hans Skugga följa Dig och av din lycka fägnas

Ditt skal, med lättad tyngd, men ej din kärna krossas

V.

Den dyrkande Bramin mot Solens uppgång tänder

Förbyts i spetsars nät och i ett flor försvinner

Bär ömsom fridens vinst och dödens sändebud

Det var din lågas eld som tände Snillets opp

Hans kärlek och hans ed, förnyad alla dar

Tar honom lyckligt mot i stunden av hans fall

Den tillflykt han dig ger: min famn och dessa grenar

VI.

Och hoppet gror på nytt när hon dess fyllnad skådar

Du lyftes i mitt sköt att bägges ursprung skåda

En enda rörelse utav din godhets vilja

Den krona sommarn nyss på hennes hjässa släckt

I vårens hand ännu vill skåda höstens frukter

I vård av slutna skal en oljig kärna bär

För våren kläda sig i grönskans första dräkt

Att kläda snarans knut som väntar luftens Här

I tystnad väntar blott på sin förvandlingsdag

VII.

Och härjat deras skrud och trampat deras kransar

I härmade Klimat, ett flyttat Fosterland

Du sällan i din frukt en mognad sötma sluter

Omsider Hymen går att kröna deras hopp

Förvandlas hoppets bön i tacksamhetens Sånger

Den samma skådeplats där gåvan blev beskärd

Och dömer vad de ment, men ej vad de förstå

I lika nära band av dyrkan och behov

Från aftonsolens bädd till morgonrodnans Tron

Av ödemarkens rymd skall vinna nya land

Där intet gräs var fällt och ingen kärve skuren