Den metaforiska motsatsen mellan att odla jorden och att föröda den genom krig är återkommande i europeisk kultur. Det är passande att tänka på detta motsatspar vad gäller det krig som utspelar sig i Ukraina, ett land med kanske den bästa matjorden på planeten. Ukraina är också en stor exportör av vete, framförallt till Mellanöstern, varför man nu förutspår en livsmedelskris, särskilt som detta kombineras med ett exportstopp för gödningsmedel från Ryssland.
Upplysningstidens pacifism ställde gärna det uppodlade landskapet i motsats till det av krig förödda. I Encyklopedin - se uppslagsordet "Gloire" - pekar Marmontel på det orimliga i att man ärar den som genom krig förstör en landsända men förbigår i tystnad den som förbättrar den genom kloka insatser för jordbruket. Denna föreställning möter vi också i den gustavianska litteraturen, särskilt när den närmar sig de fysiokratiska tankegångar som spelade en stor roll för åtminstone den första fasen av Gustaf III:s styre. Här är Johan Gabriel Oxenstierna, ur första versionen av Skördarne (skriven 1771-1773):
Knapt än från vintrens is oss våren mägtat fria,
Förrn döden i dess fjät har har hvässt en blodig lia,
och bland Naturens fröjd och kärleks tidsfördrif
Förnyar krigets skräck och världens herrars kif.
Hvad hisklig olycksbild min syn i hast förfärar!
Hvad båtar detta gny? hvart rusar dessa härar?
Sen kring en plundrad näjd de röjt sin vildhets prof,
de döda nu hvarann, at ta hvarandras rof.
Så skogens grymma djur, se'n vintren är förliden,
at mätta sig af mord gå fram ur sina iden.
På farans tummelplats betäkt af lik och blod,
Bereder dödens hand monarkers ärestod,
Naturen hörs ej mer. Förtviflan, hämnd och fasa
Kring Härens leder gå, i alla sinnen rasa.
Med hela slägters fall de hölja jordens säng,
Och i en vidsträkt graf förvandlar Floras äng.
Hvar är din mödas län, du trägna åkerman?
Din teg i lågor dränks ell bärjas af en ann.
Från sina åkerfält, dem han emd skräck förlåter,
Så nära till sin skörd, han dess förlust begråter:
Med tårar fjärran från han hör de eldars brak
Som hvälfva sig mot skyn ur hans förtärde tak.
Sköt åbo, nu din äng, din trädgård och din gröda:
Församla nu den skörd som bordt din framtid föda,
Drif nu den hjord i bet som förr din rikdom var.
Nej du har mistat alt: förtviflan blott är quar.
Förhärjning går förut, en öcken hjälten följer.
[---]
I Gudar af vår värld! Är det då all er ära,
Förhärja jordens krets att hennes spiror få,
Och med en sorglig magt i tomma öcknar rå?
Som mycken 1700-talslitteratur ger det ett lite naivt intryck när den ska höja sig till indignerat patos. Det är också svårt att inte tänka på hur förhållandevis civiliserade den tidens krig var, innan massmobiliseringarnas och de industrialiserade krigens tidevarv. Men sorgen över den förödda jorden är äkta. Även en övreståndsperson som Johan Gabriel Oxenstierna hade en god insyn i jordbrukets realiteter. Och för den tidens människor var naturligtvis jordbrukets väl och ve en direkt fråga om överlevnad. Något liknande kan vi påminnas om nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar