Förfluget

Håller vi våra "sanna" åsikter för oss själva, medan vi i offentligheten förställer oss för att undvika kontroverser? Frågan väcktes apropå en bedrövlig historia för några månader sedan som jag inte ska fördjupa mig i här. Men själva frågan är intressant. Är det moraliska problemet "hyckleri" den mest relevanta utgångspunkten? Är yta-djup och dolt-öppet de mest träffande tankemodellerna? Handlar det ens om att dölja det vi tycker egentligen? Ofta har mötet med människor som tycker annorlunda fått mig att ta en fråga på större allvar och att avstå från den typ av tillspetsade formuleringar man kan ägna sig åt i ensamhet eller bland likasinnade. Skulle då dessa senare utgöra vad jag tyckte egentligen? Lika gärna kan man väl säga att det först är mötet med oliktänkande som får mig att inse vad jag egentligen tycker. Det innebär inte nödvändigtvis förställning att mildra en kanske överilad tanke utifrån ett mer fullständigt kunskapsläge. Och i mötet med radikaler av alla kulörer ställer jag mig ofta frågan huruvida de egentligen tror på det de säger, eller om de bara tror att de tror. Skillnaden är snarast att offentligheten tvingar oss att föreställa oss en mottagare som tänker tvärtom, och vars invändningar vi kan behöva ta på allvar, medan ensamheten, anonymiteten och nätets mikrooffentligheter av likasinnade snarare utgör en inbjudan till att ge sig hän åt de mest drastiska formuleringarna. Därför kan man nästan få intrycket att man har att göra med två helt skilda verksamheter, åtminstone sett till deras grundläggande impulser. Mycket av det som enkelt rubriceras som "hat" handlar väsentligen om att uttrycka sig, inte om att övertyga (möjligen har det sin spegelbild i en konformistisk opinionsbildning som skapar gemenskap genom besvärjelser snarare än att förmedla tankar). Den epigrammatiska spetsigheten, sarkasmen, skämtet - allt detta bygger på att man accepterar vissa grundläggande premisser, då det skulle göra udden slöare att ifrågasätta dem med ett å- ena-sidan-å-andra-sidan. Författarna förstår detta. Här Julien Gracq om Célines antisemitism: 

"I Céline finner vi en människa som fallit in i marsch bakom sin egen trumpet...hans utomordentliga begåvning vad gäller att hetsa, vilken han inte kunde motstå, drev honom obevekligen mot ämnen med ett stort inslag av risk, panikartade, besatta teman [...] Den som till sin olycka har fått råttfångarens flöjt som arvedel, ska man svårligen hindra att leda barnen ner i floden."

("Il y a dans Céline un homme qui s'est mis en marche derrière son clairon...ses dons exceptionnels de vociférateur, auxquels il était incapable de résister, l'entraineraient inflexiblement vers les thèmes à haut teneur de risque, les thèmes paniques, obsidionaux [...]. Quiconque a recu en cadeau, pour son malheur, la flûte de preneur de rats, on l'empêchera difficilement de mener les enfants à la rivière.") (Julien Gracq, En lisant en écrivant)