Eftersom fredag är den inofficiella lyrikdagen får jag kanske upplysa om att en av de stora poeterna, schweizaren Philippe Jaccottet, har gått bort. Hans dikter hade samma underliga självklarhet som Tranströmers, och i likhet med denne kom han att bli alltmer säker, alltmer enkel: lite som en gammal målare vars handlag gör det möjligt att ta drastiska omvägar - några streck på rätt plats där man tidigare slet i dagar för att uppnå likhet med motivet. Enligt mig hade han varit förtjänt av Nobelpriset i litteratur, men som påpekats har han nått en annan form av konsekrering genom att som en av ytterst få se sig utgiven i Bibliothèque de la Pléiade medan han fortfarande levde. Sin i flera avseenden trogne svenska uttolkare hade han i Bengt Erasmie, ur vars tidiga urval Jordens avstånd (utgiven på Coeckelberghs 1976) jag saxar den här dikten, en av hans mer kända:
AVSTÅNDEN
Kretsar svalorna runt i luftens höjder :
än högre kretsar de osynliga stjärnorna.
Blott dagen drar sig undan till jordens rand,
syns dessa eldar på vidderna av mörk sand . . .
Sålunda är vår bygd rik på rörelser
och avstånd; sålunda flyttar hjärtat
från trädet till fågeln, från fågeln till stjärnorna i fjärran,
från stjärnan till sin kärlek. Sålunda växer kärleken
i det stängda huset, kretsar runt och verkar,
i tjänst hos de bekymrade, med en lampa i handen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar