En viktig påminnelse om historisk tolkning och förklaring, ur Paul Veynes memoarer:
"Man har kallat mig provokatör och denna benämning har klistrat fast länge. Denna provokationens psykologi är något man gärna faller tillbaka på. Och det skulle inte vara mindre lätt att teckna psykologin bakom denna tro på provokationen; 20-talets borgerlighet inbillade sig att de kubistiska målarna bara ville 'chockera borgaren'. Bakom denna förenklande tolkning finner man ett yrkesrelaterat problem, den som gäller den stora mångfalden av mänskliga drivkrafter. Vi historiker gör oss ibland en alltför fattig idé om dessa: de högre ryggradsdjuren, bland dem människan, är inte bara vinststyrda och egocentriska.
Man ser på samma sätt en uppsättning historiska fel släpas med, vilka baseras på att man genom rationalism eller intellektualism försöker återföra politiska beslut på ren beräkning. Jag höll en gång en kurs och skrev en bok om en av världshistoriens stora händelser, nämligen då en romersk kejsare, hedningen Konstantin, efter att själv ha konverterat, satte punkt för förföljelserna och förvandlade kristendomen till en erkänd religion vid sidan av hedendomen. Men omkring år 1900 tänkte man gärna att kejsaren inte handlat på det sättet på grund av en ärlig övertygelse utan genom politisk beräkning, för att få de kristna på sin sida. Men om det är sant hade denna beräkning varit synnerligen klumpig, då de kristna på den tiden endast var en liten och avskydd minoritet. Faktum är att Konstantin inte på något sätt försökte pådyvla kejsardömets andra underlydande kristendomen; hans konversion var ett rent personligt och individuellt val, men i gigantisk skala. Genom sitt exempel försökte han visa människosläktet vägen till den sanna guden. (...) Det är inte naivt att tro att en politiker, hur auktoritär och ambitiös han än var, i övrigt hade kunnat ha en ärlig religiositet och att han velat inta en stor plats i världshistorien.
Genom en annan snäv uppfattning om den mänskliga naturen, och genom en överdriven intellektualism, hävdar man gärna att freskerna och skulpturerna i medeltida kyrkor var 'de olärdas katekes'. Eller så kallar man den monumentaldekor som i hela romarriket hyllade den styrande kejsaren, för 'kejserlig propaganda'. Jag menar inte att dessa sätt att uttrycka sig är helt fel, men det saknas en nyans. Denna monumentaldekor var inte skapad för att dechiffreras eller läsas som man idag läser en traktat som försöker övertala vårt intellekt. Och denna lilla anakronism innebär att man misskänner en annan lob i människohjärnan, den som är mottaglig för det strålande, det sublima, för allt det som bländar - för äran.
Trajanuskolonnen i Rom sträcker sig lika högt som ett hus med tolv eller tretton våningar. Från topp till tå är den täckt av reliefer som hyllar kejsar Trajanus krigiska ära. Men de är placerade för högt för att åskådaren ska kunna urskilja det som de föreställer. I vilket syfte är de då skulpterade? Låt oss dröja ett tag vid denna kolonn, eller ännu bättre vid dess unga tvillingsyster, Vendomekolonnen i Paris, som är en exakt imitation men vars reliefer skildrar Napoleons fälttåg istället för Trajanus. De är inte lättare att dechiffrera än de föregående: man skymtar militära scener, här och där tror man sig ana den korsikanska diktatorns berömda 'lilla hatt'. Har någon som vandrat förbi någonsin gjort anspråk på att dechiffrera mer än så? Denne ser åtminstone att det rör sig om stridsscener, vilket är tillräckligt. Men han kan beundra den enorma flit och talang, det slöseri av dekorativ rikedom som fordrades för att inför himlens åsyn ge Kejsaren en hyllning som var honom värdig. Det man kallat propaganda var en hyllning av den kejserliga äran, ett slags liturgi, lite som mässan på latin vars text ingen eller några få lyckades dechiffrera. (...) Det intresselöst intressanta, konsten som placerats alltför högt inför himlen, verket eller åtminstone fliten hos arbetaren, eller för den delen njutningen i att uttrycka sig själv...så många saker det finns i Dasein vilka inte nämns i Sein und Zeit!" (Et dans l'éternité je ne m'ennuierai pas, 2014, s. 210-215)
På sätt och vis kan man relatera detta till ett tema jag snuddade vid senast, nämligen frågan om "critique" (i den amerikanska meningen). Det finns en förståelig tendens till skeptisk-cynisk smarthet i tolkningen av historiska företeelser, där man garderar sig mot att vara naiv och inte vill låta sig luras av fenomenen, och som går ut på att ana strategiska motiv eller maktkonstellationer bakom det som verkar vara något annat (just denna masochistiska struktur: upptäcka det hemska bakom det till synes sköna eller goda - särskilt då det gäller konsten - förtjänar ett särskilt kapitel i västerländsk mentalitetshistoria...). Men det gäller att vara skeptisk även mot sin egen skepticism.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar