På ett seminarium nyligen hade jag valt några utdrag från John Henry Newmans The Idea of a University, därför att jag ville diskutera förändringar i universitetets funktion och dess roll i dag. Jag blev ganska förvånad då en av deltagarna, en outsider i sitt fält med ett horn i sidan till de dominerande teorierna inom humaniora, kände igen sina antagonisters sätt att resonera hos Newman: fokus på grupptänkande, ovilja att testa sina perspektiv mot rön från andra vetenskaper (t ex psykologi och biologi), idén om universitetet som en plats för traderande av kulturellt kapital snarare än verkligt vetande, m.m.
Detta var oväntat, eftersom Newman för min naiva blick kodats som "konservativ", men det är egentligen inte så konstigt när man tänker på det. Om konservativa söker sig till Newman för en uppfattning om universitetets viktiga roll i att förmedla ett arv och kultivera studenterna (se t ex Roger Scruton), är det också uppenbart att det endast sker därför att Newman representerar ett innehåll som gått förlorat eller åtminstone upplevs som hotat: det gamla bildningsidealet. Själva de socialiseringsformer, sätt att argumentera och använda kunskap som Newman rekommenderar kan mycket väl förbli intakta trots att själva innehållet i den kultur som ska förmedlas i grunden ändrats. Således en motsättning mellan "form" och "innehåll".
Detta ger också några perspektiv på en nutida politisk och intellektuell skiljelinje, där politiska preferenser på ett tydligare sätt än tidigare löper längs revan mellan "de två kulturerna". Ja, i dagens sammanblandning mellan kultur, identitet och politik är det karakteristiskt att Vetenskap anses "höger" och Kultur anses "vänster", och att själva innehållet i "höger" och "vänster" förändrats så till den grad att tänkare som kan placeras politiskt på en skala från konservativa till relativt progressiva klumpas samman i det fenomen som kommit att kallas "The intellectual dark web". Skiljelinjen tycks inte primärt gälla vilka slags mål man strävar efter, hur man vill att samhället ska se ut, utan om ens anslutning till eller avståndstagande från ett visst slags tänkande. Den mycket läsvärda sidan quillette.com, exempelvis, samlar röster som har rätt lite gemensamt utöver deras opposition mot rådande ortodoxi och deras frustration över att rationella argument och rön som nåtts på experimentell väg inte tas på allvar och enbart tolkas - vanligtvis avfärdas - inom ramarna som satts av det dominerande sättet att tänka. (Det mest balanserade kritik jag läst är denna).
Hur känner jag själv inför detta? Jag har alltid tyckt att det är orimligt att tänka sig att en litteraturinstitution enbart skulle baseras enbart på negativa och externa värden ("kritisera makten") snarare än immanenta och positiva (stärka individen på olika sätt, erbjuda ett alternativ till den kultur som annars är tillgänglig, möjliggöra imaginära resor i tid och rum). (Rita Felskis The Limits of Critique innehåller en del intressanta uppslag om detta). Ideologikritiska perspektiv har definitivt sin plats, men denna plats är (och här har jag svårt att tänka mig annat än att det stämmer överens med den kritiska teoriernas verkliga anda) marginell, bokstavligt talat. Problemet är att dessa perspektiv förvandlats till dogmer, lika mäktiga som de de en gång ersatte. Genom att inte vara falsifierbara är de rentav mindre sårbara än empiriska vetenskaper som trots deras "objektivitet" ändå präglas av ett öppet och transparent förfarande. Således tycker jag att den här utmaningen för humaniora är rätt nyttig och till vissa delar klart befogad.
Samtidigt vill jag försvara den humanistiska skråanda som det är så lätt att kritisera. Hos många av de vetenskapligt inspirerade kritikerna finns det en filosofisk analfabetism och en omedvetenhet om att saker kan vara betydligt mer komplicerade än vad det verkar, liksom överhuvudtaget en omedvetenhet om att själva skiljelinjen mellan de två kulturerna inte bara är social utan epistemologisk: vissa objekt lämpar sig att undersöka på vissa specifika sätt, vissa sätt att ställa frågor ger en viss sorts information. Dessa debatter måste tas då och då, om inte annat för att nå en uppfattning om var dessa gränser går. Vi är vana att fridlysa vissa områden från vetenskapliga förklaringar, men frågan är om inte denna process borde gå i två riktningar. På så vis skulle man också kunna bli medveten om de fall där den kritiska teorin otillbörligt inkräktat på områden som bäst hanteras av vetenskapen. (Habermas tidiga kritik av sammanblandningen av "Erkenntnisinteressen" - tekniskt/vetenskapligt, hermeneutiskt och emancipatoriskt - skulle kunna uppdateras. Där Habermas en gång i tiden pekade på hur det tekniska förnuftet invaderade domäner som bör behandlas på ett annat sätt, skulle man kanske idag behöva lägga till en möjlighet som han nog skulle haft svårt att föreställa sig, nämligen att det emancipatoriska kunskapsintresset tar över andra domäner...).
På detta finns det kanske ingen bättre lösning. Att en utbildning i humaniora åtminstone i sina allmänna konturer kommer att likna det ideal som Newman beskrev är oundvikligt och till och med önskvärt. De färdigheter vi använder är intimt förbundna med en form av socialisering, och "kulturellt kapital" är väl egentligen bara ett annat namn för "beläsenhet". Det kan finns goda anledningar att kritisera snävheten hos det konkreta innehåll som Newman lägger in i det, men lösningen kan knappast vara en ny, och denna gång "kritisk", ortodoxi. Den kan knappast heller vara att ersätta det specifikt humanistiska sättet att tänka med modeller hämtade från de exakta vetenskaperna. Sårbarheten för dogmatiskt och kollektivt tänkande kan mycket väl vara humanioras akilleshäl, men mot detta finns inget annat skydd än att sträva efter en större ideologisk mångfald.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar