Allmän adiafora XVII

Lite gamla nyheter tills vidare. Jag har haft fullt upp med annat.

12/5 kl. 08.50: Jag funderar mycket (kanske för mycket, borde kanske istället passa på att släppa det) på Sverige under min utlandsvistelse. Till råga på allt tänker jag på det svenskaste som finns: SVT. Daniel Sandström skriver bra om SVT:s kulturprogram i SvD, och jag känner mig föranledd att damma av en tidigare anteckning om samma sak som jag drog mig för att publicera. Anledningen var medieprofessor Kent Asps genomgång som visar att skillnaden mellan SVT och reklamkanalerna växer. Samtidigt är det lite oklart hur man ska tolka siffrorna. Den ökade sändningstiden och tendensen att flytta program till dagtid kan, som Asp påpekar, bli ett alibi. Det är också frågan vad som ska räknas som "kulturprogram". Är Skavlan ett kulturprogram? Blir det ett kulturprogram för att de inbjudna gästerna ofta är kulturutövare i en eller annan form? Inte nödvändigtvis.

Det är lätt att få för sig att allt var bättre förr, men det känns märkligt att därför utesluta möjligheten att vissa saker faktiskt, ja, var bättre förr. Låt oss se efter! Jag hittade en tidning som kom ut den dag då jag är född, år 1982. På bästa sändningstid (20.00) en timslång diskussion mellan Lars Ahlin och Ulf Linde om realismen i konsten. Skulle SVT idag på motsvarande tid sända en timmes debatt med, säg, Sara Stridsberg? Det har jag mycket svårt att tro. Jag vet inte hur de skulle argumentera för att inte göra det (och det är märkligt att en viss "progressiv" falang, livrädd för att säga att allt var bättre förr, ofta ansluter sig till en minst lika idiotisk uppfattning, nämligen att vi lever i den bästa av världar). Själv har jag aldrig förstått varför SVT ska sända program som - åtminstone enligt de här siffrorna - skulle klara sig utmärkt utan statligt stöd, när det finns betalkanaler som inte har några hämningar alls. Man hör ofta att detta skulle vara någonting demokratiskt, ett sätt att nå ut till andra grupper. Ibland undrar jag hur det förhåller sig med det egentligen, och det skulle vara intressant att ta del av lite tittarsociologi kring valet av TV-kanal. Om jag tillåts komma med "anekdotiska" bevis från mina tidigare arbetsplatser måste jag erkänna att mitt intryck är att arbetarklassen nästan aldrig tycks titta på SVT:s underhållningsprogram. Ska det ses som ett försök att nå ut tror jag att det är ganska misslyckat; snarare tycks den typiske SVT-konsumenten vara en medelklassperson som vill äta upp kakan och ha den kvar, dvs. i stort sett som TV4:s tänkta konsument.

Om kultur är oviktigt - ja, tänk om? - borde det i alla fall förskräcka då samma inställsamhet gör sig påmind i nyhetsrapporteringen. Sam Sundbergs iakttagelse, att SVT glömmer sitt uppdrag då de väljer att sända från ett "Starbuckstätt Boston" men helt glömmer nyheter om terrordåd i Pakistan, ligger i linje med detta. Det handlar visserligen inte, som vissa felaktigt tycks tro, om att räkna människoliv för att bestämma vad som ska ges störst utrymme. Det är fler faktorer som måste vägas samman för att avgöra det utrymme en nyhet ska få. Fler dog i explosionen i Waco, Texas vilken ägde rum samtidigt som bomberna i Boston. Det gör det inte till en större nyhet. Men som Sundberg påpekar måste väl "säkerhetsläget i en instabil kärnvapenstat härjad av talibaner och multinationella terrorfalanger [vara] av intresse för hela världen." Det må vara att den typiske SVT-tittaren upplever en större närhet till USA, men det är faktiskt SVT:s uppgift att informera oss även om sådant som vi inte visste att vi behövde veta. Och på ett analogt sätt kan man hävda att SVT:s kulturprogram inte bör ge folk det de vill ha, utan det de ännu inte vet att de vill ha.

10/5 kl. 17.00: Deutsch-Französische Freundschaft?. Sent omsider gick jag till Louvren och såg den tillfälliga utställningen De l'Allemagne 1800-1939, en utställning om tysk konsthistoria som väckt visst rabalder och surat till det mellan Tyskland och Frankrike. Detta dessutom i en fas då Europasamarbetet gnisslar och de politiska relationerna mellan Hollande och Merkel blivit sämre. Tyska kulturskribenter har reagerat mot vad man uppfattat som en teleologisk kultursyn, där katastrofen är inskriven i det tyska romantiska projeket från början. Nyklassicismen och naturromantiken blir ödesdigra figura för vad som komma skall.
      Jag minns när en av mina tidigare lärare på litteraturvetenskapen avfärdade tysk romantik som "pre-fascism". Och allt hänger just på detta prefix, "pre-", som om det tas bokstavligt som "före", knappast kan förbluffa någon, men om det fattas i en lite starkare mening genast blir problematisk om än inte intuitivt orimlig. Naturligtvis fungerar inte historien enligt ödets logik, utan det handlar om hur man använder kulturgods - den stora spänningen mellan tolkningarna av antiken, som kunnat inspirera såväl demokratiska som fascistiska revolutioner, är kanske det bästa exemplet. Snarare är väl problemet att "ödesretoriken" var så populär i Tyskland att det tycktes utesluta ett mer sansat och sekulariserat förhållande till historien. Det leder till ett problem för historiker - ska man reproducera tanken på en tysk specificitet eller försöka förstå fascismen som ett fenomen typiskt för den moderna staten på en viss utvecklingsnivå? De stora politiska likheterna, men de stora kulturella skillnaderna, mellan Italien och Tyskland, illustrerar förhållandet. Men det är ett problem också för utställningen, som i viss mån ger den tyska kulturen en slutenhet och reproducerar idén om en tysk Sonderweg.
      Idén var väl kanske snarare att framhäva att det faktiskt fanns ett tyskt måleri. Den allmänna uppfattningen i Frankrike torde ligga i linje med Adornos påpekande att "under 1800-talet målade fransmännen spenat och det såg ut som en dröm. Tyskarna målade sina drömmar och det såg ut som spenat." Det finns en hel del sådan oaptitlig spenat här, men också många intressanta och vackra tavlor som sällan får särskilt mycket uppmärksamhet. Jag gladde mig åt att se Carl Gustav Carus "geologiska" målningar. Utställningens struktur är också givande, med upplägget att låta den kronologiska indelningen delas upp i tre tematiska block. Effekten blir visserligen i vilket fall som helst att man går från de tyska "nazarenernas" madonnakitsch till Max Beckmanns bilder av helvetet. Det förvånar inte heller att man i slutet av rundturen kommer ut i ett rum täckt helt av Anselm Kiefers väggmålningar. Något av hans form av traumabearbetning och förhållande till den tyska kulturen vilar över föreställningen i stort.
      Man kan irritera sig på fransmännens självgodhet, när det är så uppenbart att de inte har gjort upp med sitt förflutna. Tyskarna har blivit en projektionsyta för saker som var högst närvarande i fransk kultur. En av världens främsta forskare om fascismen, Zeev Sternhell, har tydligt visat att fascismens som politiskt tänkande har sina rötter i Frankrike. Går man igenom franska akademins rullor från 1900-talet finner man många skönskrivande och inte alls särskilt ångerfulla fascister. Jag tänkte på detta när jag gick och handlade böcker och hos boquinisterna hittade en hel del av och om den litterära fascismen i Frankrike, vilken knappast var någon marginell företeelse. Om det visserligen är förbjudet att sälja Célines pamflett Bagatelles pour un massacre kan man istället köpa Lucien Rebatets Les décombres, som på samma sätt uppmanar till pogromer.