söndag 31 mars 2013

Allmän adiafora XVI


31/3 kl. 12.00: Anteckningar om gamla och nya franska böcker:

Marcel Schwob - Vies imaginaires. Korta (tre sidor ca) och perfekta biografier över personer vars levnadslopp är okänt eller mytiskt. Schwob var en stor inspirationskälla för Borges, och det är troligtvis på den vägen jag först stött på namnet. En enorm täthet, skapad av ellipser och valet av vilka detaljer som ska framhävas, gör att dessa liv inte så mycket formar en berättelse som ett mönster av symboler, inte så mycket noveller som prosadikter. De är inte "biografier" i den psykologiska meningen. Nej, esteticismen dras till sin spets - liven reser sig ur sin miljö, som tillfälliga variationer eller mutationer hos en värld bortom gott och ont vilken i bästa fall yttrar sig som konstverk. Jag har svårt för det symbolistiska grymheten (dyrkan av den barbariska antiken, etc.) men bokens tonfall är raka motsatsen till effektsökeri. Snarare påminner texterna om små miniatyrsmycken där konstnärens omsorgen är självändamål och inte tycks gjord för att synas, knappt ens på nära håll.  

Paul Claudel Cinq grandes odes: av olika anledningar fick jag för mig att jag skulle läsa den här samlingen. Kom fram till att den kanske mest är intressant ur ett verstekniskt-evolutionärt perspektiv: försöket att åstadkomma en sorts bibelpoesi i likhet med Saint-John Perse. Visionära, bitvis väldigt vackra partier, visst. Problemet är bara att han predikar för de redan frälsta, såväl på det religiösa som på det poetiska planet. Det är "pindarismens", den poetiska entusiasmens problem: om du vill att jag ska vara hänryckt måste du visa varför du är hänryckt, inte bara att du är det. Ungefär samma kritik kunde riktas mot den här samlingen som Kellgrens riktade mot Thorilds Passionerna (vilken förutom tjafset om orimmad vers jag alltid uppfattat som i det stora hela rättvis): "kalla utrop".  

Mme de Staël De la littérature, considerée dans ses rapports avec... : uppenbarligen viktig bok, och  nödvändig för alla som vill känna till litteraturstudiets historia. Samtidigt är den inte alls fascinerande, och bara bitvis glimmar det till av insikter. Hon ska givetvis ha en eloge för att ha fört fram så många viktiga tankar - litteraturhistorians och komparativismens grundtankar, och inte minst den viktiga roll hon tillskriver förhållandet till kvinnan som kulturhistoriskt kausal faktor - men jag skulle ljuga om jag sade att den här boken inte tråkade ut mig. Problemet med många klassiska fackböcker är att deras innehåll lika gärna kan summeras eftersom varken detaljerna eller stilen gör något speciellt med oss. Jag tror att den här boken tillhör dem. 

Jacques Roubaud - Ode à la ligne 29 des autobus parisiens: Roubaud på Oulipo-humör skriver ett ode på rimmad, bunden vers (alexandriner, bien sûr) om sina färder på buss 29 i Paris. Han har underkastat sig vissa regler och tillåtit sig vissa modifikationer av versen. Det öppnas ständigt parentser inuti parenteser - diktjaget reagerar på intryck och börjar fundera - och här skiftar typografin färg enligt någon sorts regnbågsskala. Stavningen följer ljudet:

Je me détourne ayant      horreur de cette scène
Sans justification      sur les bords de la sceine

 Det senare hänger samman med den i samlinens paratexter klart uttryckta uppmaningen att läsa dikten högt, och det har jag också (mestadels) gjort. Det är också på det sättet man har någon behållning av dikten - den är underhålalnde om man gillar poesi som verkligen arbetar med ljud, men i de flesta andra avseenden är den inte mer än en bagatell, och försöker nog inte vara det heller.

28/3 kl. 10.20: Jag håller till stor del med Anders Johanssons sågning av "Fråga medieeliten", och hans reflektioner över "elitism" och "populism". En sorts blandning av elitism och populism är egentligen inte alls så främmande för vår tid som man skulle kunna tro. Populärkulturen är populär bara till innehållet, socialt sett innebär den fortfarande en avgrundsdjup skillnad mellan de som syns och de som inte gör det, oavsett hur lite de som syns "förtjänar" att göra det eller inte. Man kan analysera skillnaden på olika sätt; möjligen skulle man ur ett marxistiskt perspektiv liknande Johanssons kunna hävda att det som försvunnit är den typiskt borgerliga inställningen att beundra skickligheten och uthålligheten i arbetet. Numera räcker det att vara känd, men samtidigt finns det en fetischism kring auran av kändisskap vilken knappast försvinner enbart för att de som är kända egentligen är "likadana, eller sämre än oss" (som Aristoteles skulle ha sagt). Därför bör knappast fenomenet förvåna: dyrkan av den framstående individen är fullt kapabel att överleva de krav som tidigare ställdes (det var åtminstone så arrangemanget såg ut, naturligtvis beundrades även då författare av folk som aldrig läste deras böcker). Och av samma anledning kan vi hamna i situationen där vi har en social elitism (rester av genidyrkan) samtidigt som denna intellektuella och konstnärliga elit, som Johansson skriver, "när de väl hamnar i rampljuset, [får] besvara enkäter på facebook-nivå".
Om populism och elitism finns mycket att säga. Själv är jag benägen att se elitism som mer eller mindre ofrånkomligt. Det beror lite på hur långt man vill gå i spekulation; under nuvarande förhållanden tycks mig dock anti-elitism mest ha negativa konsekvenser genom att förstöra andningshål för kritiskt tänkande utan att ersätta dem med något bättre eller för den delen överhuvudtaget leda till någon form av frigörelse. Det fanns en viss etik kring det formalistiska postulatet om "texten, inte författaren" och så vidare, och det är just i sådana här situationer vitsen med ett sådant synsätt blir som mest synlig. Det som försvinner i dagens anti-elitism är det enda som hade kunnat rättfärdiga en uppdelning mellan elit och populas överhuvudtaget - själva verken eller tankarna - medan den rent abstrakta uppdelningen mycket väl kan fortsätta finnas: om inte mellan intellektuella och folket, så mellan "kändisar" och alla andra.

26/3 kl. 17.15: Men jag längtar efter att läsa något nytt svenskt. Jag måste få tag på Per Wästbergs bok om Gustaf Adolf Lysholm, och naturligtvis läsa något av själva föremålet också. Även om jag varit medveten om författarskapet ett tag (genom Carl-Johan Malmbergs essäer) har jag inte läst en enda av hans böcker. Devisen  "min fiendes fiende är min vän" bevisar i allmänhet bara hur fraktionsbildningar fördunklar vårt omdöme. Själv håller jag mig till den mer se-människan-humanistiska "min väns fiende kan mycket väl vara min vän" eller den mer paranoida "min väns vän kan mycket väl vara min fiende" - det är åtminstone två situationer som känns någorlunda bekanta. Men om det nu för en gångs skull kan få förhålla sig så, att min fiendes fiende är min vän, är Lysholm någon jag genast måste fördjupa vänskapen med. Lyssna bara på listan över allt hans antipatier:

 "Modärna restauranger, skönhetstävlingar, hattparader, Gala-Petrar, expressfotografer, cocktailparties, högvaktsvrål, televisionsapparater [redan 1953!], sopnedkast, tredimensionell film [rean då!], mannekänguppvisningar, 100-årsjubiléer, Kid-krönikor [Kid Severin i Expressen], kulturredaktörer med flåspatos [Lagercrantz], poeter som höjer varandra till skyarna, rasförföljelser, plastikoperationer, bolagsdirektörer som arbetar tjugo timmar per dygn, socialdemokratiska pampar, jakter på homosexuella och andra minoriteter, statligt förtryck, sovsäckar, tunnelbanor, pietetslösa rivningar av gamla hus (Sergelhuset),, kontrollörer av allsköns slag, flyguppvisningar, grönköpingsmässiga efterapningar av allt amerikanskt, existentialister, mjölkbarer, lamellhus, punkthus, radhus, elefanthus, Bo Strömstedts lyrikrecensioner i Expressen, crazy-revyer, samvetslösa politiker, hyckleri, pöbelvälde, etc."

Som Magnus Ringgren (vars recension jag saxat citatet ur) påpekar kan listan med några få uppdateringar appliceras på dagens samhälle. Ibland krävs det väl en viss analogisk fantasi, men i vissa fall handlar det nog om rena generationsskiften.


20/3 kl. 15.00: Det här måste vara den mest vrickade kulturartikel jag läst på mycket, mycket länge. Det är sällan man får två så förbluffande nyheter som det faktum att dagens musik är felstämd, och att konspirationsteoretiker inspirerade av en tidigare amerikansk presidentkandidat skyller det på ett världsomspännande nätverk involverande Olof Palme, den empiristiska filosofin och nazisterna.   


2 kommentarer:

  1. Du läser inte för mycket va?

    SvaraRadera
  2. Nej. Har varit i Kanada nästan en vecka nu och inte gjort annat än att gå, tala, titta, äta/dricka.

    SvaraRadera