torsdag 6 november 2008

Prousts galleri





Jag klagade tidigare på min avsaknad av ett "coffee-table" att lägga mina "coffee-table-böcker" på. Bristen är nu alarmerande, med det senaste tillägget till samlingen: Eric Karpeles Paintings in Proust. A. visual companion to In search of lost time (2008). Det är en bok man inte vill ställa in i hyllan. Man vill att den ständigt ska vara öppen, eller allra helst, att dess sidor kunde flyga loss från pärmen, klä mina väggar och betraktas alla på en gång. På sätt och vis är det en bok jag själv velat skriva. Inte i meningen att jag är stum av beundran och känner mig ovärdig, utan i en mycket praktisk mening. Jag hade på sätt och vis börjat skriva den. Det är omöjligt att undgå de otaliga referenserna till bildkonst och konstnärer i Prousts bok, både som förstärkande element i liknelser och metaforer och i hur karaktärerna ser på omvärlden. Swann blir förälskad i Odette efter att ha upptäckt hennes likhet med en kvinna målad av Botticelli. Turistorten Balbec, som till en början bara erbjudit desillusion då den inte kan leva upp till den unge Marcels drömmerier, försonas genom Elstirs marina tavlor och vetskapen om att en av Whistlers verk inspirerats av dess havsvy. Läser man På spaning efter den tid som flytt vill man genast se de omnämnda bilderna om de inte redan är bekanta. Man vill veta precis vilken nyans ett verbalt stämningsmåleri är tänkt att träffa. Därför hade jag kommit ganska långt i samma förarbete som Karpeles. I somras var jag ett tag sysselsatt med att jaga rätt på de omnämnda bilderna från internet och skapa ett litet Proustgalleri på min dator. Projektet lades snart ner, eftersom det är långt ifrån alltid det hänvisas till en specifik tavla. Ibland nämns bara konstnären som en referens tänkt att suggerera en viss stämning, ibland beskrivs konkreta verk utan att vi får veta dess titel. Att snoka rätt på tavlorna och att kunna göra rätt val då det är oklart vilken som åsyftas visade sig kräva en konsthistorisk kunskap jag saknar. Så kommer alltså Eric Karpeles till min hjälp med en fin bok som förser Prousts varje anspelning på konstverk med en konkret bild.
I vissa fall är det illuminerande, i andra tillför det ganska lite. Man lockas ofta att på ett kanske felaktigt sätt "verifiera" de intryck man själv fått av ett stycke och mäta sin mentala bild med det verkliga konstverket. När det stämmer, t ex när baron de Charlus' apparition säga påminna om El Grecos Porträtt av kardinal de Guavara, eller när Whistlers Crepuscule in opal tämligen exakt motsvarar den mentala bilden som en verbalt beskriven havshimmel sades likna, vittnar det kanske om att Prousts stil i sig själv är målerisk och åstadkommer livliga visuella intryck. Men sådana sammanställningar tillhör också de minst intressanta. Roligare är när det sker en viss kollision mellan textens och bildens universa. Så t ex när berättaren får veta att den högadliga Mme de Villeparisis mycket väl känner till hans fars resa till Spanien:

"Jag frågade mig hur det kom sig att de likgiltighetens glasögon varmed Mme de Villeparisis på avstånd iakttog sin vidsträckta bekantskapskrets obestämda, summariska och mikroskopiska rörelser, just på det ställe genom vilket hon betraktade min far hade ett infattat glas med kraftigt förstorande verkan som kom henne att i stark relief och ytterst detaljerat se alla hans angenäma sidor, de omständigheter som tvingade honom att komma tillbaka, hans besvär i tullen, hans förkärlek för El Greco, och hur hennes synskala kunde så förändras att hon såg denna enda person i sådan förstoring mitt ibland den småväxta mängden - liksom den Jupiter åt vilken Gustave Moreau, då han målat honom vid sidan av en vanlig kvinna, givit övernaturlig storlek." (I skuggan av unga flickor i blom, 308)

Tavlan är den ovan t h visade Jupiter & Semele av Gustave Moreau. Liknelsen är grotesk och uppfriskande: ingenting i Moreaus barbariska bildvärld påminner om de Villeparisis societetsvärld, det är bara den visuella proportionen som får berättaren att göra jämförelsen. Det är redan överraskande att den adliga kvinnan så väl känner till hans far; den visuella analogin gör det än mer överraskande. Vi får ett mått både på berättarens livliga fantasi och hans ibland bisarra öga för detaljer.

När de är som bäst innebär Prousts sammanställningar kungsvägen till en av romansvitens centrala frågor: relationen mellan liv och konst. Genom hela verket återkommer ständigt ett kretslopp mellan konsten och livet där de ömsesidigt tjänar varandra. Ingen tycks haft en så hälsosam grundinställning till konstens roll i livet som Proust, de många beskyllningarna för esteticism till trots. Jag tror för övrigt att begreppet "esteticism" ofta missförstås och görs synonymt med världsfrånvändhet. Men även när vi läser en sådan typisk sekelskiftesestet som Walter Pater ser vi att det inte är så enkelt. Här är slutorden ur hans The Renaissance:

"Well! we are all condamnés, as Victor Hugo says: we are all under sentence of
death but with a sort of indefinite reprieve--les hommes sont tous
condamnés a mort avec des sursis indefinis: we have an interval, and then
our place knows us no more. Some spend this interval in listlessness,
some in high passions, the wisest, at least among "the children of this
world," in art and song. For our one chance lies in expanding that
interval, in getting as many pulsations as possible into the given time.
Great passions may give us this quickened sense of life, ecstasy and
sorrow of love, the various forms of enthusiastic activity, disinterested
or otherwise, which come naturally to many of us. Only be sure it is
passion--that it does yield you this fruit of a quickened, multiplied consciousness. Of this wisdom, the poetic passion, the desire of beauty,
the love of art for art's sake, has most; for art comes to you professing
frankly to give nothing but the highest quality to your moments as they
pass, and simply for those moments' sake." (min kurs.)

Målet är inte konsten för konstens skull, utan konsten för livets skull, för en förhöjd livskänsla, "this fruit of a quickened, multiplied consciousness". Både konsten och passionerna leder den vägen, och deras gemensamma fiende är ledan. Det finns hos Proust aldrig någon slitning mellan en konstens och drömmens värld och den gråa verkligheten. Han har plockat upp tillräckligt många tricks hos konstnärerna för att kunna förgylla den mest vardagliga scen eller detalj, se den i det speciella ljus som gör den till någonting annat, eller kanske rentav gör den till sig själv.
Till exempel i följande stycke:

"...Albertine som jag fått syn på där hon stod, fullt upptagen av att längst ut på ett snöre balansera ett besynnerligt föremål som gav henne en viss likhet med Giottos Avgudadyrkan. Föremålet kallas 'diabolo' och har så fullständigt fallit ur bruk att framtidens kommentatorer inför ett porträtt av en flicka som håller ett dylikt kommer att kunna framlägga lärda hypoteser om vad hon har i handen, precis som inför de allegoriska figurerna i Arenakapellet i Padua."

Här åstadkommer hänvisningen en förfrämligande verkan, genom att visa på kretsloppet mellan konst och liv. Just det liv vi lever här och nu utgör konstens råmaterial och en bortglömd typ av leksak ingår där lika väl som en udda detalj på en religiös allegori från 1400-talet ingick i den dåtida konstens material. Bortglömda leksaker och ikonografi hamnar på samma nivå. Läser man stycket och ser på Giottos bild (ovan t v) börjar man också klura på vad det är figuren håller i handen. Proust sätter Albertine och konstverket på samma nivå genom att förflytta sig till en hypotetisk framtid där konstvetare diskuterar en tavla (eller ett foto - den engelska översättningen har den tolkningen) av flickan med samma allvar som ett verk av den italienske målaren.

Karpeles visar, så långt jag kan se, gott omdöme i sitt urval, och i övrigt håller han sig i bakgrunden. Boken består av citat ur På spaning och ackompanjerande bilder. Förordet beskriver Prousts relation till bildkonsten på ett informativt och korrekt sätt, som bitvis ger plötsliga insikter. Ibland kan informationen om dåtidens konstvärld förändra hur boken ska tolkas. T ex var Vermeer, som spelar så stor roll i boken, knappast den givna klassiker han nu är. Den Vermeerutställning där Bergotte faller samman och dör måste vara ett led i mästarens rehabilitering, och Odette är alltså inte särskilt okunnig när hon svarar "Vermeer, är det någon som lever nu eller...?". Den typen av anmärkningar kring den kulturhistoriska aspekten hade jag gärna sett mer av. Men det finns annan sekundärlitteratur som fyller den funktionen. Karpeles bok håller vad den lovar, att vara en "visual companion" till På spaning, och nu önskar jag ingenting annat än att den ackompanjerat mig genom verket från början.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar